”Känslan av att jag gör lite fel sitter kvar”

Det nya läsåret har precis rullat igång men Harke Steenbergen har smitit hem från rektorsjobbet i Nyköping. Han står på gårdsplan mellan ladan och det stora växthuset och instruerar en av sina ’wwoof-are’. Vi är på Krogstorps gård utanför Gnesta. En ekologisk gård som odlar och säljer plantor och grönsaker till framför allt Zetas handelsträdgård utanför Stockholm.

Harke Steenbergen och hans make är månskensbönder och driver gården med hjälp av volontärer från hela världen som hittar dit via organisationen Worldwide opportunities on organic farms (WWOOF). 

Det är skördetid, växthuset bågnar av tomater, gurkor och meloner. Fältet bakom behöver rensas på ogräs än en gång innan lök, kål och broccoli ska tas om hand.

På det stora matbordet i köket ligger en grön bok, där veckans arbetsuppgifter skrivs in och fördelas på tillgänglig arbetskraft.

Harke Steenbergen har prövats många gånger i sitt ledarskap. Emellanåt faller han på sin snällhet gentemot det hundratal personer från hela världen som varit på gården och jobbat.

”När man har olika människor i sitt hem varje dag som jobbar och äter middag tillsammans, och samtidigt försöker ha ett privatliv, då tvingas man sätta gränser och vara tydlig.”

En bra övning inför betydligt svårare ledarskapsuppgifter. Han har varit rektor på ett flertal olika skolor i Stockholm och Nyköping.

Trots det säger han att han inte är född till ledare. Personlighetstester visar att han för att vara en bra chef måste anpassa sitt grundbeteende.

”Jag tror på människors godhet och har kanske lite för mycket tillit. Det är ofta bra för att människor känner sig hörda och bekräftade, men mina positiva sidor kan lätt bli utnyttjade. Jag har också märkt att det kan upplevas som en härskarteknik. Folk får svårt att säga att vad de tycker för att de inte vill gå emot mig.”

Han försöker motverka det genom att hålla en viss distans och verkligen vinnlägga sig om att vara tydlig.

”Det som kommer initialt utifrån viljan att vara snäll, när jag får en fråga eller ska fatta ett beslut, har jag lärt mig hålla igen och i stället räkna till tio och påminna mig om att vara rak och uttala mina förväntningar.”

Det verkar funka. Hans ledarskap har prisats flera gånger. Första gången var i Trosa där han introducerade ett nytt sätt att inkludera elever med funktionshinder i vanliga klasser.

”Det var mitt första rektorsuppdrag. Och en av anledningarna till att de tyckte att jag var en bra kandidat till det stora jobbet i Nyköping.”

2014 tog Nyköpings kommun ett politiskt beslut att stänga de fyra kommunala högstadieskolorna och bygga en ny modern skola. Nyköping är en segregerad stad. De tidigare högstadieskolorna stod i ett arbetarklassområde där det inte fanns några invandrare, ett område med över 90 procent somalier, ett villaområde med en högfungerande skola och en innerstadsskola som var en blandning av allt.

Ett stort nytt hus byggdes enkom för integrationsprojektet och Harke Steenbergen och ytterligare en rektor fick i uppgift att skapa den nya likvärdighetsmodellen. Den har senare kommit att få internationellt erkännande som Nyköpingsmodellen och belönats med integrationspris.

”Det blev större än vi anade. Sjutton parallella klasser i tre årskurser. Sveriges största högstadieskola. Vansinnigt spännande och roligt.”

Efter att ha gått igenom alla elevers och deras föräldrars bakgrund, utbildningsnivå, hemspråk och eventuella diagnoser sammanställde Harke Steenbergen och hans kollega, Henrik Eriksson, klasserna så likvärdigt som möjligt. Flera gånger i veckan stod de på scen framför olika föräldragrupper och förklarade tankarna med upplägget, hur de gått tillväga och alla steg framåt.

De fick en hel del frågor och kritik men också uppskattning.

”Jag var jätteengagerad och trodde verkligen på det här konceptet, men det gick mycket kraft och energi innan vi ens öppnat dörrarna för att släppa in eleverna.”

För att motivera beslutet inför lärarkollegiet på 90 personer avlastade Harke Steenbergen sig själv personligen genom att hänvisa till att det var ett politiskt beslut. Men han tog även fram forskning som visar att integration, inte segregering, är lösningen och bjöd in olika religiösa grupper för att visa hur vi berikar varandra. Och han pratade utifrån vad han själv tror på.   

”Det tror jag är det viktigaste. Jag tror på det här, därför gör vi det.”

Harke Steenbergen vet hur dåligt man kan må av att känna sig utanför. Han är uppväxt i en liten by i Holland, där så gott som alla var strängt reformerade protestanter och gick i kyrkan två gånger på söndagar.

”Kvinnorna skulle alltid bära kjol, på söndagarna var alla affärer stängda och man fick inte åka skridskor, vilket i princip var den enda aktivitet man kunde göra i byn. Min familj var inte fullt så religiös. Vi gick bara i kyrkan en gång på söndagar.”

Pappan drev ett åkeri som Harke Steenbergen förväntades ta över. Mamman var textilslöjdslärare. Granne med dem bodde farmor och farfar. Farfar som startat åkeriet hade fått sina lastbilar konfiskerade under andra världskriget och suttit i koncentrationsläger. Under Harke Steenbergens uppväxt satt han dyster i ett hörn och rökte cigaretter.

Grundskolan som Harke Steenbergen gick i hette ”Skolan med bibeln”. Han hade fem klasskamrater.

Och han åkte skridskor.

Harke Steenbergen flyttar den blå kaffemuggen lite närmare efter att ha fyllt på den ännu en gång. Luften i det gamla bondköket står stilla. Väggklockan tickar högljutt. Eftermiddagen breder ut sig. Han stryker med handen över skäggstubben. Minns.

”Jag hade en känsla av att de som var mer religiösa var de som gjorde bra saker. Att det vi gjorde inte var rätt och att vi borde göra som de gör. Att det var det rätta. Jag har länkat det till att jag är homosexuell. Jag varken kan eller vill göra som de men känslan av att jag gör lite fel sitter kvar. Det har gjort att jag inte alltid mått så bra.”

I tolvårsåldern började han på en annan religiös skola med 3 000 elever, en lätt chockartad förändring.

”Det som hände där har varit jätteviktigt för mig, jag fick uppleva hur människor kan göra skillnad.”

Han fick embryot till det som följt honom i hans arbete som chef och ledare.

Den som gjorde skillnad var en historielärare som var öppet homosexuell utan att det för den skull pratades om det. Han kom att bli Harke Steenbergens mentor.

”Jag är också historielärare, och det är inte av en slump.”

Det var svårt att komma ut, att våga vara annorlunda. ”Lite fel” som han själv säger. Först när han var utbytesstipendiat i USA efter grundskolan vågade han berätta det i ett brev till sin mentor som han än i dag har kontakt med. Offentligt kom han inte ut förrän långt senare. Ändå säger han att han inte mötts av så mycket fördomar.

”Ska vara det omvända då. Jag har många kvinnliga medarbetare som gillar att ha en homosexuell chef, som tycker att jag är kul. Och det kan ju bli lite kravfyllt.”

Men det har såklart präglat honom. Tillsammans med sin religiösa identitet utan att för den skull vara aktivt kristen och gå i kyrkan, utgör det hans värdegrund. Att alla människor är lika viktiga.

Det drev honom att gå emot sin kommundirektör om den så kallade vagina-målningen som orsakade stora rubriker långt utanför Sveriges gränser. Konstnären Carolina Falkholt hade fått i uppdrag att göra en tolv meter lång målning på en vägg i den nya skolan, men motivet, en kvinnokropp med en vagina i starka färger, ansågs inte lämplig för minderåriga på skolan. Och målningen täcktes över med en vit skiva.

Men så snart Harke Steenbergen och hans kollega tagit över ansvaret för såväl organisation som byggnad började han planera för att ta bort väggen. Han bjöd in lärare samt Sveriges Television på en visning när det inte var några elever i skolan – och lät dem rösta om målningen var störande för deras arbete. Inte en endaste lärare upplevde det som störande. Sedan gjorde han likadant med eleverna, i samarbete med elevrådet. Och bortsett från några få tjejer var alla för målningen.   

”Vi byggde en av världens mest moderna skolor, då hör det även till ett progressivt tänk kring skolans värdegrund. Som i det här fallet; tjejers lika värde, för det var bakgrunden till målningen.”

På frågan om integrationsprojektet har lyckats ser han lite uppgiven ut. Men det har inget med resultatet att göra utan att skolan styrs av politikerna. Nyköpings kommun har redan tillåtit en annan skola att öppna och därmed börjat avvika från sin linje.

”Läser du lokaltidningen och vissa Facebookgrupper är det lätt att tro att hela satsningen är värdelös, men tittar du på verkligheten har betygen gått upp. Och även om jag inte får säga det, finns det annat som är viktigare än betyg: Hur man hittar sin egen identitet, sin värdegrund och hur vi kan bo och leva tillsammans. Där har vi lärt oss så mycket.”

Han berättar om en flicka med slöja som vill bli omplacerad till en annan klass för att hon blivit så nära kompis med en svenskfödd tjej från arbetarklassområdet.

”Det kan ses som lite barnsligt men för mig var det verkligen ’gud så häftigt’.”

Harke Steenbergens bibel heter Förändring som tillstånd: Att leda förändrings- och utvecklingsarbete i företag och organisationer, av Bo Ahrenfelt.

”Den ger mig styrka för att den beskriver att motstånd oftast är något positivt och att det kan användas till att bygga bättre verksamheter.”

Få människor har gjort så stora förändringar i sitt liv som Harke Steenbergen. Bara ett år efter att han mötte kärleken på en semesterresa till Stockholm valde han att satsa allt, säga upp sig, lämna sitt nybyggda hus i Holland och börja om i ett nytt land på ett nytt språk.

Nu är det dags igen. Förvisso en mycket mindre förändring, men han slutar på Nyköpingsskolan. Av privata skäl, för att förenkla hämtning och lämning på dagis. Senare i höst tillträder Harke Steenbergen som biträdande rektor på Stenmoskolan i Huddinge. En betydligt mindre skola med 250 elever och ett halverat personalansvar.

”Mina största ledarskapsutmaningar på Nyköpings högstadium har varit kritiska föräldrar som tror att de kan blanda sig i vad som helst och inte förstår att jag har ett uppdrag som jag jobbar med. Och rättshaverister, som kommer med en bunt papper under armen och ska visa att vi gör fel.”

Kombinationen av dem båda gick så långt att ett arbetslag tvingades låsa in sig på sina rum för att slippa konfronteras med en förälder som blev hotfull, dum och elak.

”Jag fick bokstavligen skydda dem. Men blev då i gengäld hotad med att han visste var jag bor. Jag polisanmälde flera gånger och fick hjälp av medlare och brottsofferjouren. Men det tog så mycket kraft att behöva hantera en sjuk människa när man redan har så mycket att göra.”

Hans ledarskapsstil utmanas också av informella ledare som bakvägen försöker påverka hans beslut.

”Det är väldigt bestämda personer som är verbalt starka och väldigt svåra att bemöta.”

Ett anpassat ledarskapsbeteende med tydlighet som ledstjärna är Harke Steenbergens väg även ut ur det här. Att hålla sig till konkreta fakta, prata och resonera. Men även att ta hjälp av de övergripande stödfunktioner som finns i den kommunala skolans värld.

Och att åka hem till gården och gå ut bland får, getter, kor, hästar och höns.

”Jag tror att det är en av anledningarna till att vi bor här. Min man har också ett jobb där han möter många människor och har mycket krav på sig. Även om gården innebär mycket jobb så gör det att vi kan släppa det mesta och tömma skallen.”