Jag vill vara Zlatan

Jag vill bli buren på axlarna av mina medarbetare. Jag vill bli hyllad, kramad och geniförklarad. Jag vill ha löpsedlar som beskriver min storhet. Men sannolikheten att det kommer att hända är minimal (den här veckan i alla fall).

Ni snackar, jag spelar. Det var Zlatans svar till det uppvaktande pressuppbådet efter målkalaset. Oj, oj, den killen kan verkligen konsten att odla sitt varumärke. För varje ny framgång på planen avancerar han ännu en division i världssporten divalater.

En annan slagkraftig profil är Leif GW Persson. Han har sagt upp sig från sitt jobb som forskare på Rikspolisstyrelsen. En vecka efter att det blev klart med ny Rikspolischef. Han förnekar att det har något samband, men han förklarar ändå sin uppsägning så här: Jag tänker inte delta i det här apspelet.

Både Zlatan och Leif GW är och har varit fantastiskt duktiga på att odla myterna om sig själva. Jag skulle tro att varenda människa i det här landet har en uppfattning om båda två. Oavsett om de är intresserade av fotboll och polisforskning eller inte. Det är gott betyg i och för sig. Men rätt vad det är passeras gränsen – och det slagkraftiga får motsatt effekt. Det blir gnäll i stället för pondus.

Jag lyfter på hatten för Leif – men i dag vill jag i alla fall vara Zlatan.