»Jag betraktas mest som ett orosmoment«

»Jag är lättlurad«, konstaterar Ian Wachtmeister, efter att ha svarat på frågan vad han gör just nu.

Resten av svaret består av en lång rad projekt: Rådgivare åt EFG Bank, säljare av kinatillverkade husmodeller och utvecklare av en metod för att testa it-system. Bland annat. Dessutom är han styrelseordförande i sitt skötebarn Empire AB och så driver han debatt på sin blogg, som har uppemot 1 000 unika besökare i veckan.

Han har som allra roligast när han får dra igång saker, säger han. Men lättlurad? Jo, om han drar igång tjugo projekt så är det högst tre som flyter helt friktionsfritt. Men det är de 17 andra som är roliga, säger han. Och han kan inte låta bli att hoppa på dem.

»Min nästa bok ska handla om det. ’Hur man misslyckas i affärer’, ska den heta. Folk kommer att skratta ihjäl sig«, säger han.
På julafton fyllde Ian Wachtmeister 77 år. Då var det exakt tolv år sedan han blev folkpensionär. Någon pensionärstillvaro lever han dock inte. Bara ibland utnyttjar han pensionärsrabatten, som på tunnelbanan eller bio.
»Gudskelov har jag varit egenföretagare. Hade jag varit anställd och blivit avtackad vid 65 års ålder … usch!«

Vid sidan om alla pågående projekt har Ian Wachtmeister även hunnit knåpa ihop sina memoarer, som han kallar för »Rebellerna – en historiebok av Ian Wachtmeister«.

Förutom att berätta sin egen historia så redogör han för de många människor han mött. Greta Garbo, Caroline Kennedy och Ross Perot är namn som fladdrar förbi.
Ian Wachtmeister tycker själv att det är en bok om kärlek och hur det var i gamla tider.

»Ja, jag är romantiker. Jag är mycket vänligare än vad som brukar komma fram. Jag tror att jag mest betraktas som ett orosmoment.«

Varför lyssnar man på Ian Wachtmeister?
»För att jag har varit med länge, för att jag har olika perspektiv. Jag har både små- och storföretagarperspektivet. Sedan säger jag vad jag tycker.«

Men varför hörs han så mycket då?
»Jag ställer stora krav på mig själv. Jag fick med mig det i min uppfostran, att man skulle ställa lite högre krav på sig själv än alla andra. Och om det går bra så är det ens plikt att göra något bättre. Man får aldrig luta sig tillbaka och missbruka sin makt. Tvärtom ska man ta ett större ansvar«, säger han och sätter ord på den gamla överklassens syn på sina privilegier.

Det var därför han startade Ny Demokrati. För att han var skyldig att göra det. Han hade något att säga.
»Jag räknade med att det skulle bli mycket motvind. Men det blev mycket mindre än jag hade räknat med«, säger han.

Men nog är det väl så att Ian Wachtmeister dras till motvinden? Att han njuter av att få sticka ut hakan, som när han i höstas skrev en debattartikel där han hävdade att Berlusconi är en hyvens kille och ett föredöme för ledare?
Jo, så är det nog, medger han.
»Att stöta på motstånd är ju en definition av att man har rätt. Det är i motstånd som man åstadkommer allting«, säger han.
I medvind blir däremot inget gjort.

»Jag blir aldrig riktigt övertygad när jag hör någon berätta något. För mig är det ett uppdrag att ändra, förbättra och våga, i stället för att ställa sig bland ja-sägare och bekvämt dra tillbaka sin åsikt«, säger han.

Vad krävs för att klara av en sådan tillvaro?
»Humor«, säger Ian Wachtmeister.
»Ja, att kunna se situationskomiken i allting. Till och med en riksdagsdebatt kan vara kul i all sin tråkighet.«

Han utbildade sig till bergsingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och ägnade sig under några år åt forskning.
När det blev dags att pröva vingarna i näringslivet var det i Bergslagen jobben fanns. Han ville »inte leva och dö i Bergslagen« – själv uppväxt i Sörmland – men där låg industrierna och det var där karriären började.

Var det självklart att han skulle vara chef?
»Jo, jag hade tänkt att vice vd borde man kunna bli. Det verkade inte vara så ansträngande.«
Som vd på Oxelösund Jernverk var han väldigt aktiv bland de 3 500 medarbetarna. Han kallar det management by walking around. När han gick omkring berättade han gärna historier om när han och skolkamraten – blivande oljemagnaten – Adolf Lundin som 19-åringar åkte till Wales för att jobba på ett stålverk.

»Jag tror att medarbetarna i Oxelösund kände att jag förstod mig på deras verklighet.«
»Jag är kritisk till dem som inte har någon praktisk erfarenhet av att jobba.«

Det är trevligt att ha Ian Wachtmeister som chef, men otrevligt att ha honom under sig. Enligt honom själv i varje fall.
En av de personer som hade Ian Wachtmeister under sig var Hans Werthén. Wachtmeister var vd för Gränges Aluminium, som ägdes av Electrolux, där Werthén var koncernchef. Deras relation var full av konflikter och beundran.

När Gränges Aluminium ville starta tillverkning i Piteå var alla inblandade positiva. Förutom Werthén. »Och samråd var bara något han låtsades tillämpa med fackföreningar«, skriver Wachtmeister i Rebellerna, som ägnar Werthén ett helt kapitel.

Då gick Wachtmeister ut i media och förklarade att »Sveriges bästa industriprojekt inte skulle bli av på grund av att Gränges Aluminium hade fel ägare«. Det samtal som sedan följde mellan de båda cheferna återberättas i boken i två meningar som innehåller många svordomar.

»Därmed hade jag slutat min tjänstgöring för svenska storföretag«, skriver han.
Det tog bara några månader innan de båda cheferna var sams igen. I och för sig inte längre inom samma koncern.

Efter att Ian Wachtmeister hade startat The Empire berättade Werthén stolt att han hade placerat en order hos Skultuna Messingsbruk, ett av The Empires dotterbolag, och att han hoppades att den skulle kunna hjälpa bolaget att komma igång.
Det visade sig att Electrolux hade beställt två ljusstakar.
»Jävla gubbe«, kommenterar Wachtmeister tjugosex år senare och skrattar så att den blommiga slipsen hoppar.
»Vi hade förbaskat roligt ihop. Werthén visade att man kan vara ingenjör och sedan lära sig att bli en skicklig affärsman genom att helt enkelt ha ögon och öron öppna.«

I boken uppmanar Ian Wachtmeister den yngre generationen att googla Hans Werthén för att lära sig av honom.
Men vad kan den yngre generationen lära sig av Ian Wachtmeister?

Evangelium enligt Ian Wachtmeister lyder »var dig själv«. Att inte stöpas i någon form, att inte klä sig i lånta fjädrar. Om man har en fråga ska man ställa den. Om man har en åsikt ska man uttrycka den.

»Häromveckan satt jag i en debatt om adeln med Gudrun Schyman. Det var riktigt roligt. Jag har aldrig svårt att debattera om sådant som jag tror på själv. Man kan inte komma åt någon som är övertygad.«

Något annat som Wachtmeister vill slå ett slag för är att inte fastna i en enda bransch. Han har själv blandat politik och industri, vilket har ansetts som något väldigt konstigt, men som fungerat utmärkt.

Ian Wachtmeister berättar att han varit styrelseledamot i Texas Industries i 25 år. När han tittade på sina styrelsekollegers cv insåg han att de, i motsats till styrelseproffsen i Sverige, inte satt i flera bolagsstyrelser. Däremot satt de i styrelser för ideella föreningar och universitetet och för park- och gatuförvaltningen. När han frågade hur det kom sig tittade de förvånat på honom. »För att det är vår skyldighet att ta hand om vår stad«, löd svaret.

»I Sverige snackar vi business i pauserna, där snackar man skola och forskning.«

Att han utvecklade en personlighet som han själv gett epitetet rebell tackar han sin barndom för.
»Jag var liten och uppkäftig. Hade jag varit stor och stark hade det nog inte gått lika bra för mig. Då hade jag ju kunnat slå folk på käften. Nu tvingades jag använda munnen och lära mig argumentera för min sak«, säger han.

Är det lättare att vara rebell när man är rik? Jan Guillou kallar det »dra-åt-helvete-pengar«. Ser han likadant på sina pengar?
Inte alls, säger han. Snarare tvärtom.

»Det har hela tiden varit högst olämpligt det jag gör«, säger han.
1971 skrev han en artikel i tidningen Affärsvärlden med rubriken »Bruksarbetare förena er«. Han kritiserade sin egen bransch för att stå still och därmed gräva sin egen grav. »Vi som arbetar här vet att stålindustrin måste struktureras om«, skrev han.
Det var ett övertramp. Så gjorde man inte. Och varför inte det då? Jo, därför att.

Att gå sin egen väg har varit viktigt för Ian Wachtmeister. Två gånger bjöds han på middag hemma hos Marcus Wallenberg. Båda gångerna avböjde han. Det var både oväntat och olämpligt i ett svenskt näringsliv som till stor del styrdes av den man som av sina vänner kallades Dodde.

»Visst beundrade jag Marcus Wallenberg men jag beundrade även min morbror Nils Grevillius, som var dirigent och hovkapellmästare, men jag ville inte sitta i hans orkesterdike för det«, skriver Wachtmeister i sin bok.
»Wallenberg skulle ha talat om för mig vad jag skulle göra, hur mitt liv skulle se ut. Och då hade jag sagt nej och sedan hade jag varit rökt. Då hade han talat om för alla att inte jobba med den där Wachtmeister. Det var lite maffia över Wallenberg«, säger han.

Längtan efter frihet, som går igen i det mesta han tar sig för, har han fått av sin far. I boken omtalas fadern som »den anglosaxiskt inriktade gentlemannen«.
»Pappa var väldigt brittisk av sig. Och i den brittiska kulturen är den personliga friheten väldigt viktig.«

Den adliga bakgrunden har dock varken gjort till eller från för karriären, menar Ian Wachtmeister.
»Jag hade tagit mig fram ändå, det är jag övertygad om. Hur det har gått i min karriär har inget att göra med min bakgrund. Jag jobbade som fasen och var rätt duktig.«

När han 1983 startade The Empire valde han att vända på Wallenbergarnas slogan »att verka utan att synas«. »Att verka och synas« ligger närmare Ian Wachtmeisters natur. Samma slogan har genom åren fått prägla hans klädstil. Gärna en blommig slips eller en färgglad hatt eller scarf.

»Det finns en vilja att inte uniformeras. Att få vara mig själv. Det är naturligt för mig. Men jag skulle tycka att det vore besvärande om någon annan hade samma stil som jag.«
Han ångrar nästan inget, skriver han i sin bok. Vilket väcker frågan vad som döljer sig bakom det där »nästan«. Finns det något han skulle göra annorlunda om han fick chansen? Jo, han skulle gått fler utbildningar.

»Jag gick ett managementprogram i Schweiz. Men det var så kort. Jag skulle vilja ha gjort det mer. Det var kul att träffa andra chefer. Alla blev verkligen som elever, vi satt och sköt papper på varandra«, säger han.
»Sedan kanske jag skulle vilja ha haft mer ordning på Ny Demokrati, men det låg väl i sakens natur att det skulle gå så snabbt.«

Han tänker efter.
»Och så har jag kanske gift mig en gång för mycket. Alltså, inte den sista gången. Och haft mer tid för barnen. Enligt dagens mått har jag nog inte varit en bra pappa, jag har ju varit borta mycket. Jag har haft 200 resdagar om året och aldrig tagit ut någon pappaledighet.«

Trots detta har han ingalunda någon usel relation med barnen. Sönerna Johan och Jesper har han jobbat tillsammans med.

»De tycker att det är lite jobbigt med mig. Plötsligt står farsan på löpsedeln och ska starta ett nytt politiskt parti. ’Ska han aldrig lägga av med det där?’, frågar de sig säkert. Men det vet jag egentligen inte, för jag har aldrig vågat fråga dem.«