Ishtar Touailat: Var är framtidstron?

Jag får emellanåt förfrågningar från ledare om att bidra till utveckling av innovation, för att företaget i fråga måste komma ikapp eller fortsätta vara ledande.

Med tiden har jag upplevt ett allt mer påträngande tomrum som jag inte har kunnat sätta ord på. En känsla av att någonting fattas och detta någonting är en framtidstro. Det är som att många förväxlar vision med framtidstro. Inte nog med det, de verkar tro att det räcker med en vision för affärerna. Och att jag eller någon annan utomstående skulle kunna ”fixa till” det där som de saknar.

I Aftonbladet/Inizios undersökning (2018) svarade 60 procent att de tror att kommande generationer kommer att ha det sämre än i dag. Att den frågan inte väckt större engagemang förvånar mig. Jag dedikerar en del av min tid åt att coacha och utbilda ungdomar för framtiden och har då märkt att väldigt många uttrycker en rädsla för den. Jag har länge trott att det är på grund av globaliseringen, framtida teknologier eller sociala medier. Jag har också tänkt att det förstås är en naturlig del av att bli vuxen – att fundera på sin egen och andras väg framåt. Men detta tycks handla om någonting helt annat. Det finns ett slags apati inför vad som komma skall. De verkar helt enkelt sakna framtidstro.

När ett bolag är ungt, på anställningsintervjuer och när nya personer kommer in i en verksamhet, börjar ju allt med en vision om framtiden. Men sedan ”händer verkligheten” och många drunknar i dagliga brandkårsutryckningar och blir problemlösare här och nu utan att hinna eller förmå lyfta blicken.

Tänk efter – hur många kan du själv komma på som andas framtidstro just nu? Det finns ett tomrum överallt i samhället; bland politiker, chefer, anställda, på arbetsplatser och hos ungdomar.

Visst är det på många sätt tuffa tider som säkert kan påverka inställningen. Pressade marginaler, transformation och förändringar, en stundande lågkonjunktur som lurar bortom hörnet, färska siffror som vittnar om en ökad arbetslöshet. Men är det inte särskilt i de mörka stunderna som någon måste försäkra oss om att ljuset finns där inom räckhåll?

Trots att de jag träffar ofta är drivna och passionerade ledare, saknas de genuina ideologiska vingslagen och en klarsynt dialog om en bättre framtid. Visionslösheten och bristen på framtidstro genomsyrar alla områden i samhället. Politiker fokuserar på att bli valda nästa mandatperiod, verksamheter säkrar morgondagens inkomst i stället för de större genombrotten, chefer fattar beslut med kortsiktiga kalkyler framför näsan, anställda slutför ytterligare en uppgift för att bocka av på listan och ungdomar vet varken ut eller in.

Om du tror att du kan leda utan en vision och framtidstro så tänk om! Ledarskap handlar i slutänden om att ta sig framåt och att leda andra dit. Det är säkert många som tvångsmässigt plitar ner några rader, andra har för bråttom för att ens formulera en vision för att det känns svårt, abstrakt eller vad det kan vara.

Låt mig försöka få dig att tänka om. Visioner adderar mening och får oss att känna oss delaktiga i något större än oss själva. Det var en gång en stor visionär som uttalade fyra små ord och ingjöt en sådan övertygelse i folk som sedan såg till att drömmen blev sann. ”I have a dream”, sa han.

Formulera visioner för att initiera en rörelse framåt, en ambition att förändra världen, hur stor eller liten den än må vara. Vi har alla en uppgift som ledare att tydligt visa vägen mot en ljusare framtid. Ett ord i taget.