”I dag vet jag att jag duger”

”Sedan 2012 är jag är en helt annan människa. Mindre dömande, mer förlåtande. Jag hatar inga människor, vilket jag gjorde förut. Men min största synd är högmod.”

Det säger en av Sveriges främsta och penningstarkaste investerare, som för inte alltför längesedan steg upp varje morgon för att gå ut i krig. Hans målsättning var att ha ihjäl åtminstone några konkurrenter varje dag. Jaktmarkerna bredde ut sig runt Svampen på Stureplan i Stockholm, där han gick runt i breda hängslen och slängde Gordon Gekko-citat omkring sig.

När han inte slog människor på käften i thaiboxningsringen.

Men det är länge sedan och slutade med en riktig smäll. Det är dock bara tio år sedan han verkligen landade i den han själv vill vara.

Det här är en berättelse som innehåller allt. Revanschlust, osviklig känsla och högt spel, svek och lojalitet, stora ekonomiska framgångar, kraftiga slag mot huvudet, integrationsprojekt, uppoffringar, psykisk ohälsa och ett sökande som till slut kommer i hamn.

Men det är också en berättelse om hur drivkraften till de egna erövringarna har övergått till lusten att leda andra.  

”Klick-psssst.”

Coca-cola-burken öppnas i samma sekund som Tommy Jacobson slår sig ner i konferensrummet på sjunde våningen på Norrlandsgatan.

På väggen hänger ett svartvitt fotografi av ett flygledartorn. Symboliskt, då Tommy Jacobson har mycket bra överblick över finansbranschen och bokstavligt, då han precis flugit hem från sitt ”nya paradis på jorden”, en gård på vischan bland kor och grisar på Mallorca.

Han driver riskkapitalbolaget Zenith Group, som investerar i fastigheter, klädmärken, läkemedelsbolag, kommunikationsappen Truecaller och högtalar- och hörlurstillverkaren Zound Industries. Men i dag är Tommy Jacobson framför allt en stor möjliggörare för andra med sin techfond som investerat bland annat i Minna Technologies, Vionlabs och Bright. Han har också en nystartad fond med diversifierade entreprenörer.

”Jag satsar bland annat på kvinnor för att de presterar bättre. En massa forskning visar att kvinnor genererar bättre   avkastning än män”, säger Tommy Jacobson på sitt krassa, raka men samtidigt reflekterande sätt.

Det nio personer stora bolaget, som förvaltar 1,5 miljarder kronor, leds av den 34-årige vd:n Erik Lindblad. Så i egentlig mening chefar inte Tommy Jacobson över någon mer än sin assistent, Nicole Hyltefors.

”Jag är ledare, brukar jag säga. Chef är en titel och ledare är något man förtjänar. Jag är nog ingen bra chef, men däremot en riktigt bra ledare. Jag vet att många har mig som föredöme och att jag ska leva upp till det fortsatt, men jag är också medveten om alla svagheter jag har.”

Förr drömde han ofta om nätterna att han stod naken mitt på Stureplan. Precis som så många andra är han rädd för att bli avslöjad som en bluff. Men nu har det gått tio år sedan han sist hade drömmen.

Tommy Jacobson har hunnit bli 64 år men tycker fortfarande att det är vansinnigt roligt att jobba.

”Jag älskar att träna och jag älskar mitt jobb … och min fru, det måste jag ju säga. Man bör påminna sig om att det är en lyx att få ha ett sådant här jobb. Ibland åker jag hit på söndagar, inte för att jag måste utan för att jag tycker att det är skönt. Tar en kopp kaffe och kollar mejlen. Nu för tiden jobbar jag inte för mycket, det är mer en livsstil – och jag spelar inte golf, jag jagar inte och jag går inte på parmiddagar.”

Den fina versionen av vad det är som gör jobbet roligt är att det är människorna, de unga med energi.

”Och det stämmer. Men jag tycker faktiskt att det är kul att få bestämma”, säger han och ler illmarigt. 

Precis som Steve Jobs och andra drivna entreprenörer sparar han sin beslutskraft till affärsverksamheten och klär sig därför alltid i svarta jeans och svart t-shirt, eller möjligtvis mörkblå jeans och mörkblå t-shirt. Men, ska det också visa sig, han är också en extrem vanemänniska.

”Min fru har lovat att säga till om jag har blivit för tråkig innan hon skiljer sig från mig så att jag får en chans att ändra mig.”

Det är alltid cola zero och pepparkakor på möten. Kaffe, juice och leverpastejsmörgås varje morgon innan han åker till kontoret och tar sig an dagens möten som hans assistent, Nicole Hyltefors, har bokat in mellan klockan 9 och 19.

Därefter tränar han thaiboxning i två timmar, åker hem och äter kyckling, tittar på lite boxning och går och lägger sig. Tre dagar i veckan äter han lunch på Sturehof, och varje måndag blir det sushi klockan 13, kaffe och morotskaka 14.30 för att sedan åka ut på Djurgården och från en parkbänk betrakta svanarna.

”Jag har sagt till advokaterna som vi samarbetar med att om vi ska fortsätta jobba tillsammans får de följa med mig till Djurgården så ska jag bjuda på riktigt kaffe ur termos och så ska vi titta på svanarna i en timme och den timmen får de inte debitera.”

Det är hans reflektionstid.

”När man valt den här banan professionellt kommer man sannolikt inte att utvecklas så mycket mer, då får jag i stället göra det jag kan och är bra på. Det är att inspirera, missionera och stötta andra. Jag tycker att det är jäkligt kul att se unga människor växa. Och jag är väldigt duktig på att anställa. Jag brukar säga att jag har byggt en hel karriär på att anställa rätt människor”, säger han och tillägger:

”Genom att sitta där en halvtimme tror jag att jag förfinar mitt sätt att vara professionell. Tror inte någon förstår hur mycket pengar svanarna har jobbat in åt mig.”

Tommy Jacobsons pappa var väldigt frånvarande under hans uppväxt. Han var råalkis, som Tommy Jacobson uttrycker det. Mamman var tvungen att ha tre jobb för att få ihop det och ändå hade sonen knappt kläder att ha på sig.

”Övrig släkt, grannar och folk runt omkring såg ner på oss.”

Ingen i familjen hade gått på gymnasiet, än mindre läst på universitet eller lämnat uppväxtstaden Linköping.

”Det är inte för sådana som oss”, sa hans mamma och såg till att hennes grabb började nita flygplansvingar på Saab i stället för att plugga vidare som han ville. Arbetet på verkstadsgolvet kändes som ett fängelse och efter två år fick han nog.

Så här i backspegeln ser han att de största livsavgörande händelserna var just valet att trotsa familjen och gå gymnasiet, våga börja på universitet och flytta till Stockholm. Drivkraften ända upp i absoluta toppskiktet av finansbranschen har varit att visa att han duger.

En praktikplats på Handelsbanken i Linköping ledde till att han fick förvalta pengar åt Norrköpings kommun. Redan efter ett halvår värvades han till ett företag i Stockholm som hanterade likviditeten åt stora företag och kommuner. Fyra år senare startade han, och två andra, kapitalförvaltningsbolaget Trevise och karusellen började snurra.

Med målet att starta Sveriges första privata bank blev de uppköpta av Unibank men jobbade kvar, fick banktillstånd och ytterligare några år senare blev Unibank uppköpta av Nordea.

Det var under de här åren på 1990-talet som högmodet föregick fallet.

Han hade breda hängslen och klädde sig som Gordon Gekko i filmen Wall Street. Erik Penser bjöd på kaffe. Tommy Jacobson hade bara läst om honom i tidningen. Penser tyckte att framgångsrika människor skulle bli förmögna och undrade om Tommy var förmögen – han ville köpa Trevise.

Tommy Jacobson drar handen över den grånande skäggstubben och byter, eller snarare hoppar in i en ny ställning. Hans telefon, som ligger en bit ifrån på konferensbordet, lyses upp gång efter gång, men får honom inte för en sekund att tappa fokus.

”Jag trodde att jag ägde till att börja med hela Stockholm, sedan Sverige och sedan världen. Det gick bara fortare och fortare. En dag kom det upp någon på kontoret som börjat jobba där och jag sa: ’Du har vad som krävs för att komma in här. Nu ska vi se om du har vad som krävs för att få stanna kvar.’ Så pinsamt. Det var precis vad Gordon Gekko sagt i filmen.”

Sedan började allt krackelera. Han jobbade dygnet runt, skilde sig, kunde inte koncentrera sig på möten, kräktes varje morgon men lyckades ta sig ner i bilen i garaget för att sedan inte kunna lämna den för att han grät hejdlöst i upp till 20 minuter innan han samlade ihop sig så mycket att han kunde gå upp och börja arbetsdagen.

På nyårsdagen år 2000 hittade hans ex­fru honom på golvet i radhuset i Huddinge, och lyckades få med honom till psyket.

”Där sa en ängel, ja, de är änglar de som jobbar i sjukvården; ’Hej Tommy, välkommen. Säg till om jag kan göra något för dig.’ Hon ville göra något för mig – utan att få något tillbaka! I finansbranschen handlar allting om att få något tillbaka. De tio dagarna blev en vändpunkt. Man säger klyschigt att man fick andra värderingar men det fick jag verkligen.”

Och han upplevde också att han fick total uppbackning från sin chef Christian Clausen på Nordea.

”Han var fantastisk, inte alls som han beskrivs av många. Det är den bästa chef jag har haft. Han samlade ihop alla på bolaget, sa att jag behövde vara borta ett tag och att ingen skulle fråga vad jag kunde göra utan fråga sig själva vad de kunde göra för mig. Under tre månader fick ingen kontakta mig.”

Samma chef trodde sedan, efter att Tommy Jacobson talat ut i media om sin utbrändhet, att ingen i affärslivet någonsin skulle våga satsa på Tommy igen, berättar han.

”När jag sa upp mig och skulle sluta, sa jag att jag förstod om han ville att jag skrev under ett konkurrensavtal. Då sa han att jag inte behövde skriva på något för jag skulle aldrig mer kunna jobba i den här branschen.”

Det vet vi ju hur det gick med den saken.

Men pengarna i sig har inget värde för Tommy Jacobson, utan det handlar om vad man kan göra för dem, menar han.

Kvar från barndomen sitter en annan drivkraft. 

”Mitt bekräftelsebehov är ett stort svart hål. Det är tydligen vanligt att man har ett stort självförtroende men en helt misslyckad självkänsla. Jag har ingen självkänsla alls, jag mäter mig hela tiden i alla målen jag sätter upp. Kan aldrig få nog med beröm, jag klarar mig max två dagar utan. Jag får aldrig beröm på jobbet. Det är säkert tio år sedan någon förutom Nicole sagt: ’Snyggt Tommy, det där gjorde du bra.’ Folk tror inte att jag som är så stark och tuff behöver det.”

Det handlar inte längre om att bli bäst. Han säger själv att han aldrig kommer att nå det absoluta toppskiktet inom finansbranschen. Dels för att han, enligt honom själv, inte är tillräckligt smart. Dels för att han, som han uttrycker det, ”inte är tillräckligt kåt på att bli rik.”

”Jag känner dessutom ganska många miljardärer och inte någon är lycklig. Jag spelade en roll som den framgångsrike finansmannen och smällen lärde mig hur mycket enklare livet blir när man är transparent. Jag klippte bokstavligen sönder alla mina slipsar.”

Det enda området där han fortfarande vill vara bäst är thaiboxningen. Han tror fortfarande att han kan bli världsmästare. Eller vill tro. Det har gått ett halvår sedan han av medicinska skäl tvingades sluta tävla, och han kämpar med att hitta nya drivkrafter till den fortsatta träningen.

”Kanske skulle jag kunna gå matcher där man inte får slå mot huvudet. Va fan, det finns sämre sätt att dö på än att lyset släcks i ringen.”

Boxningen ger honom en möjlighet att röra sig bland människor med olika bakgrund. En käpphäst som han försöker pränta in i unga entreprenörer.

”Hur stor är sannolikheten när du startar ett företag, att dina anställda, dina kunder och leverantörer kommer från samma förhållanden som du?”

I dag är han också engagerad i Kampsportstadion med 300 medlemmar, framför allt från ”orten”.

”Jag tror att vi är fem personer som gillar att slåss, de andra tycker bara att det är roligt att vara där. Det är rena fritidsgården.”

Tommy Jacobson har lagt många timmar hos psykolog, psykoterapeut och i psyko­analys i sökandet efter mening. För att helt plötsligt för tio år sedan hitta den – i kyrkan.

En annan framgångsrik finansman ledde vägen. För Tommy Jacobson berättade han att de var några stycken som träffades och pratade om djupare värden i livet. Det visade sig att han var engagerad i en frikyrklig rörelse.

Tommy hängde på och upplevde att det var det här han hade sökt. Men när det uppdagades att rörelsen såg på homosexualitet som en sjukdom var det tvärstopp.

Han och två andra hoppade av – och nu har de startat sin egen kyrka.

”Den heter Right Church, vi träffas varje söndag klockan tio på Vetekatten (anrikt café i Stockholm, reds anm). Vi pratar om livet och problemen och sedan läser vi Bibeln i en halvtimme.”

Han har även tagit upp Bibeln vid några tillfällen på jobbet.

”Jag har gått igenom Gamla och Nya testamentet, evangelierna och breven i stora drag. Jag är väldigt inne på att omvända dem men det kommer inte att lyckas, tror jag. De är dock väluppfostrade och spelar intresserade.”

Själv läser han framför allt Bergspredikan där Jesus berättar om lagarna.

”Jag brukar påminna mig om att jag aldrig kan uppnå att vara den människan i alla dimensioner, men jag kan bli lite bättre, ödmjukare, snällare, förlåta lite mer. Sedan jag kom in i det här 2012 är jag en helt annan människa. Jag försöker vara mycket mindre dömande och mer förlåtande. I dag hatar jag ingen. Min största synd är högmodet. Jag har så lätt att tycka att jag bara har idioter omkring mig. Det jobbar jag mycket med.”