»I dag är det vi som är jätteproppen Orvar«

Det är 1984 och direktsändning i SVT. Maria Hörnfeldt, 21-årig nöjesjournalist på Expressen, har skrivit en krönika om maktfullkomliga 40-talister och blivit inbjuden till debatt mot mediala alfahannar som Jan Guillou och Göran Skytte.

I stridens hetta kläcker Maria, i dag med efternamnet Utterbäck, ur sig uttrycket som snabbt kommer att etablera sig i de politiska uppslagsböckerna – »Jätteproppen Orvar«.
Hon satte fingret på vad den tidens unga, födda på 1960-talet, kände inför den stora 40-talist­generationen som satt på makten, pengarna och chefsjobben. »Orvar« stod i vägen för de ungas väg in i samhället. Och vägrade att erkänna det.

»Det blev ett otroligt genomslag. Jag kunde inte åka buss eller tunnelbana på ett halvår för alla som kände igen mig och ville debat­­­­­tera. Jag fick stora lådor med brev varje dag till Expressen. Det mesta var beundrarpost«, minns Maria Utterbäck nu 25 år senare.

I dag kan det vara svårt att minnas det gråkalla samhällsklimat som svenska ungdomar upplevde ­­i skarven mellan 1970- och -80-talet.
Kärnvapenhotet var ständigt närvarande. Det var bara en fråga om när, inte om, Brezjnev eller Reagan skulle trycka på knappen och framkalla dome­dagen. Att sluta skolan var ett hot, eftersom staten inte skulle ordna vare sig ­universitetsplats, ett rik­­tigt jobb eller ett förstahands­kontrakt.

Till och med sex var farligt. »Positiv« betydde att man var ­smittad av en dödlig sjukdom.

De ungas framtidsångest av­­­­­­speglades i den arga och självdestruktiva punken, vars symboliska bud­­skap var tydligt: det är ingen idé att ens försöka.
Mitt i denna hotbild putsade 40-talisterna obekymrat vidare på sitt stolta samhällsbygge. De hade ju fått allt – villor och bilar betalda av inflation och skatteavdrag, spännande jobb, fri kärlek och fina chefsposter.
60-talisterna var övertygade om att de aldrig skulle lyckas lika bra. Maria Utterbäcks rebelliska energi i tv-studion blev förlösande. Men 40-talisterna tog inte emot an­greppet med någon glädje.
»Många reagerade oerhört hårt. Jag fick en massa stryk, både i tid­ningarna och från teaterscenerna. Jag fick veta att jag bara var en liten fröken som inte skulle tro att jag var något«, berättar Maria Utterbäck som i dag kan se tillbaka på en karriär av chefsjobb både i tidningsvärlden, inom tv och senast som vd i elva år på den egna PR-byrån Frank Kommunikation.

»Det jag inte såg då var hur manschauvinistiskt samhället var. Det fanns ingen plats för kvinnor. Kanske var det den orättvisan jag egentligen reagerade på.«
Numera är debatten lugnare, ­­men åsikterna är i princip de­­samma. Känslan av oro och makt­­­­löshet sitter djupt i 60-talisterna. Den som slänger ut en krok till ­­sina 60-talistvänner på Facebook lockar enkelt fram nya bittra utfall mot 40-talisterna.

Maria Utterbäck har dock konsekvent tackat nej till att fortsätta vara ämnets frontsoldat.
»Jag har inte velat dra runt på ett generationsbråk hela mitt liv. I dag ser jag med mer ömsinthet på både mig själv och 40-talisterna.«
 
Vad hade 40-talisterna kunnat göra bättre?
»De var så kaxiga och överlägsna och väldigt självcentrerade. En attitydförändring hade varit klädsam. Men visst, de hade också mycket att tampas med själva.«
Men har 60-talisterna någon saklig grund att fortsätta känna sig kränkta år 2011? Svaret från stati­stiken är glasklart:
Nej.
Den typiska chefen är en 46-årig man, enligt Ledarnas statistik. Alltså en 60-talist.

Svenskar mellan 40 och 50 år tjänar generellt sett bättre, bor bättre, en större andel har fasta heltidsjobb, de sitter säkrare på arbetsmarknaden, har större lån och kan spara mer än snittet av resten av befolkningen. Allt enligt Sifos Finans Monitor 2007.

60-talisterna har gått om 40-­­talisterna i både andel höginkomst­tagare och andel villaägare. De som har tjänat mest på regeringens politik är typiska 60-talistfamiljer med villa och två inkomster.

Därmed inte sagt att de har fått något gratis. De har jobbat hårt – i många fall alltför hårt – för att nå toppen. Priset har blivit högt mätt i utbrändhet, splittrade familjer och obalans i vardagslivet.

En orsak är att 60-talisterna är de första som på allvar har försökt kombinera barn och karriär. 40-tal­isterna pratade mest om det och fortfarande runt 1970 gick de flesta mammor hemma med sina småbarn. Daghemmen var långt ifrån utbyggda.

60-talisterna uppfattar sig som trängda och bortglömda och trodde från början att de skulle ­­bli den första moderna generationen som fick det sämre än sina för­äldrar.
»Men det är definitivt fel«, hävdar Thomas Fürth som är forskningsledare på analysföretaget Kairos Future.

»De känner sig klämda, men det handlar om att de själva har för höga ambitioner och vill för mycket. De är väldigt upptagna med sitt livspussel.«
Kanske alltför upptagna för att märka hur bra de har det. Ett exempel är när s-politikern Pär Nuder 2004 talade om pensioner och ondgjorde sig över »detta ­kött­berg av 40-talister som vi 60-talister ska föda«.

Ordvalet låter som klagomål från en maktlös punkare. Men Pär Nuder var 41 år gammal, finans­minister och Sveriges näst mäktigaste politiker. 60-talist, extremt framgångsrik och samtidigt skämtsamt småbitter.
»Det är dags att inse att 40-talisterna har släppt taget nu«, säger Thomas Fürth.

Kanske blir den insikten lättare om man vet att 60-talisterna i dag är 86 000 fler än 40-talisterna. De är därmed Sveriges största generation, som gick om »köttberget« i antal redan 1993.
Egentligen borde det inte vara någon överraskning att 40–50-åringarna dominerar sam­hället. Det är i den åldern man vanligtvis toppar karriären och ser sina barn växa upp. Men Maria Utterbäck ­håller med om att det har varit ovanligt svårt för hennes generation att se sin egen framgångsresa.

»Det är med mild men stigande förvåning jag konstaterar att generationsmönstret ser ut som det gör. Jag är förvånad på gränsen till häpen. Tänk att det här var upp­nåeligt för oss«, säger hon.
60-talisterna har alltså inget att klaga på, statistiskt sett. Tvärtom har de själva – i all tysthet – förvandlats till samhällets nya Jätte­proppen Orvar.
I dag sitter de i vägen för en ny generation – den som föddes på 1980-talet.

Första gången 80-talisterna dök upp i attitydundersökningarna var för drygt tio år sedan. De beskrevs som extremt otåliga »Homo zappiens«, illojala superindividualister som skulle bli omöjliga att styra i arbetslivet.

Tidningarna målade upp en bild av bortskämda narcissister med orealistiska krav och förväntningar. Det spreds historier om 80-talister som satt på anställningsintervjuer för receptionsjobb och kaxigt deklarerade att de tänkte ta över vd:ns eget jobb om ett halvår.

I dag kan vi se hur det gick. 80-talisterna har fått det svårare än någon annan modern generation att ta sig in i vuxenlivet. 2007, mitt i högkonjunkturen före finanskrisen, mätte Ungdomsstyrelsen hur många 20–25-åringar som varit arbetslösa någon gång under året. Svaret blev 27 procent.

Är de för dåligt utbildade? Är de korkade? Har de fel attityd?
Knappast. De är bäst utbildade av alla. SCB visar att fler än fyra av tio har eftergymnasial utbildning, jämfört med tre av tio 60-talister. De pluggar också längre, tre av tio i minst tre år efter gymnasiet. För 60-talisterna är siffran två av tio.

De är dessutom smartare. Medel-IQ har ökat med 15 poäng de senaste 50 åren och bara de senaste tio åren har IQ-snittet ökat med sju poäng, enligt de högintelligentas egen förening Mensa.
Inser vi chefer allt detta?

Jodå. Analysföretaget United Minds intervjuade 301 chefer med personalansvar i sin beslutsfattar­undersökning 2009. De ansåg att ­deras yngre medarbetare var betydligt mer kreativa och snabbtänkta än de äldre. Det omvända gällde dock i fråga om trygghet, ödmjukhet och pålitlighet.

Om chefer på stora företag fick välja fritt skulle 87 procent ersätta minst en tiondel av sina medarbetare med unga nyutbildade.
Ändå får de unga inte in foten genom dörren. Vill de inte jobba? Eller söker de jobb på fel sätt?

 Jobbsökarsajten MeraJobb.se tog hjälp av en kommunikationsbyrå för att analysera 150 CV i sin databas. Man jämförde hur 80-talisterna presenterade sig själva i förhållande till 60-talister och 40-talister.
»Den höga ungdomsarbetslösheten kan inte skyllas på den unga generationens förmåga att skriva bra jobbansökningar. Tvärtom överglänser de i många avseenden äldre jobbsökare som har längre erfarenhet«, skriver undersökarna.

80-talisterna tar upp mer rele­­­vanta meriter, uttrycker sig enklare och är framför allt inte i närheten av att vara lika skrytsamma som 60-talisterna.
Visserligen förekommer ordet »jag« i snitt elva gånger per brev hos 80-talisterna, medan det förekommer sju gånger hos 60-talisterna och bara tre gånger hos 40-talisterna. Men i jämförelsen framstår 80-talisterna ändå som betydligt mer ödmjuka och prestigelösa.

Medan 80-talisten skriver »Jag har öga för service och ger verk­ligen det bästa av mig« skriver 60-talisten »Vi ses på anställningsintervjun!«.

Varför finns då ingen ny ung rebell som ger sig på den äldre generationen i dag?
Gustav Fridolin skulle kunna vara en sådan bråkstake – om han hade velat. Han tippas bli nytt språkrör för Miljöpartiet, är född 1983 och skrev för några år sedan boken »Blåsta!«, där han beskriver utslagningen under 90-talskrisen och hur illa myterna om hans egen generation stämmer med verkligheten.

Men hur man än pressar Fridolin får man inte ur honom några elaka citat om dagens 40-åringar som kan matcha den unga Maria Utterbäcks ilska från 1984.
Varför är ni inte arga?
»Jag tror att krisen påverkade de unga så mycket att läget har normaliserats. Man accepterar att man kanske aldrig får ett fast jobb eller kan ta ett banklån«, säger Gustav Fridolin.
Dagens unga ifrågasätter inte de äldres trygghet. Där tidigare ungdomsgenerationer såg orätt­visor ser 80-talisterna i stället egna personliga misslyckanden. Och de har upptäckt nya och värre globala hot i form av konkurrensen från Kina och Indien.

De ungas ångest riktas inte utåt. Visst kan typiska 80-talister skylla på andra, som att de har haft en dålig lärare eller en dålig uppväxt. Men de anklagar sällan systemet eller strukturerna.
De håller modet uppe genom att jämföra med gamla klasskamrater som det har gått sämre för.

Den berömda individualismen, som de äldre tyckte var så hotfull, har alltså gjort 80-talisterna närmast ofarliga. Deras naturliga tanke är att »det är mig det är fel på«.
»Samhällsproblem tolkas som individuella tillkortakommanden. Och dem pratar man inte så gärna om«, menar Gustav Fridolin.
Han ser risken att 80-talisterna kanske glömmer sina verkliga drömmar.

»Jag har en vän som är fantastiskt nöjd med sitt jobb i äldreom­sorgen. Villa, Volvo och vovve har blivit drömmen eftersom så många inte har den grundläggande tryggheten. Den blir något exklusivt.«
Det etablerade vuxenlivet med bra jobb och bostad kändes alltså ouppnåeligt för 60-talisterna för 25 år sedan. För 80- och kanske ännu mer 90-talisterna kan det vara ouppnåeligt på riktigt.

Men Maria Utterbäck är mer optimistisk än så. Hon har också själv ansträngt sig medvetet för att anställa och lyfta fram unga människor i sitt företag. Hon tycker att alla arbetsgivare borde ta ansvar för att ta in unga – om inte annat för att de ska få känna på hur det är att förtjäna sitt eget levebröd.
»Jag tror att det kommer att greja sig för 80-talisterna också. De är en underbar generation som selekterar informationen bättre än vi gjorde och tar in hela världen.«
»Men vi kan hjälpa dem genom att vakta på vår egen attityd.«

Ett sätt är att läsa deras CV:n med nya ögon och sätta mer värde på de erfarenheter som faktiskt finns där, menar Maria Utterbäck.
»Jag kallade 40-talisterna för pösmunkar 1984. I dag önskar jag att vi 60-talister inte blir för pösmunkiga själva.«

Fotnot: Artikeln är hämtad ur Chef nr 2 2011.