Hjärnan bakom det fossilfria stålet

Ingenting talade för att just Martin Pei skulle bli en av ledarna för den nordiska stålkoncernen SSAB.

Att han en dag skulle beskrivas som hjärnan bakom en revolutionerande innovation, det fossilfria stålet, var också svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig i början.

Men det är han, och så blev det.

Så här berättar Martin Pei om sin uppväxt i Kinas stäpp- och barrskogspräglade nordostligaste provins, i ett nybyggarsamhälle nära gränsen till ryska Sibirien:

”Huset var enkelt. Det fanns inget rinnande vatten, och en eldstad var enda värmekällan. Vi eldade med i princip allt, sådant vi tog med oss från fälten, rester från majsodlingarna. Röken leddes ut i ett kanalsystem via en stor murad säng – kang – där hela familjen på åtta personer fick plats. Ett sätt att behålla värmen från matlagningen. Jag har starka minnen från vintrarna, mest på grund av kylan. Vi småbarn låg kvar under täcket om morgnarna, för det var så kallt i rummet. Väntade tills mamma eller pappa fått upp lite värme i spisen. På insidan av fönstren var det is.”

”Jag kommer ihåg när elen kom. De satte upp något slags stålgrej mellan två stolpar. En transformator, men ingen fattade vad det var. Sedan kopplade de in belysningen, drog trådar till varje hus. Alla barn kom springande för att kolla när de satte upp lamporna. Var sin ensam, naken glödlampa som hängde från taket i varje rum. Det var spännande! När det kom elektricitet”, berättar han och fortsätter:

”Folk jobbade ute på fälten med hackor. Använde hästar som dragdjur. Privat äganderätt fanns inte, men det var tillåtet med små odlingslotter nära husen. Vi var delvis självförsörjande. Vi odlade egna grönsaker, hade höns som värpte ägg, en gris som slaktades inför det kinesiska nyåret. Enklast möjliga tillvaro, väldigt begränsade perspektiv. Men pappa var lärare i byskolan. Det verkade intressant. Att vara någon som visste lite mer än andra. Storebror såg jag också upp till. Han hörde till de tuffare, en av de första som kunde hantera en traktor. Det var coolt! Så var det i byn där jag växte upp.”

Hackor, eldstäder, iskalla rum. En verklighet mycket långt från SSAB:s inglasade huvudkontor i centrala Stockholm där intervjun med Martin Pei äger rum, och den högteknologiska värld inom vilken han verkar. Men inte ens 50 år tillbaka i tiden.

Nu skriver vi 2024 och om alla stjärnor pekar rätt står Martin Pei, SSAB och hela den globala stålindustrin på tröskeln till ännu ett tekniksprång, en veritabel revolution.

Tillsammans med statliga LKAB och Vattenfall har företaget utvecklat en fossilfri teknik med löften om att i princip eliminera de mycket omfattande utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser från ståltillverkningen.

Något som Sverige ska bli först i världen med.

Grundidén är att ersätta de smutsiga masugnar som hettas upp med kol, koks och naturgas med så kallad järnsvamp och ljusbågsugnar som drivs av vätgas från fossilfri el. Restprodukten reduceras till vattenånga.

Projektet är döpt till Hybrit och är mycket av motorn i de enorma ”gröna” industrisatsningarna i norra Sverige.

Sammantagna förväntas de att skapa upp till 50 000 nya jobb och medföra investeringar på svindlande 1 100 miljarder kronor.

Och det är Martin Pei som i egenskap av forskare – han är doktor i metallurgi – och SSAB:s tekniska direktör är initiativtagare till denna potentiellt banbrytande teknik.

Om den förverkligas, beräknas de svenska koldioxidutsläppen kunna minska med över tio procent.

”Det började med att jag föreslog en forskningssatsning. SSAB:s vd Martin Lindqvist nappade på idén. Utan honom hade Hybrit-projektet inte blivit av”, säger Martin Pei.

En pilotanläggning invigdes i Luleå 2020.

Året därpå levererade Volvo en dumper tillverkad av en första omgång fossilfritt stål, och satsningen har därefter successivt skalats upp.

Planen är att materialet ska finnas tillgängligt på världsmarknaden inom två år, och runt 2030 tänker sig SSAB att större delen av bolagets stålproduktion ska vara fossilfri.

Men detta är inte allt. Om Martin Peis dröm går i uppfyllelse, kommer andra stålbolag att följa efter. Med ännu mer dramatiska effekter på klimat och miljö. Utsläppen från världens samlade stålproduktion är enorma, och utgör hela åtta procent av de växthusgaser som männis­kan pumpar ut i atmosfären i dag.

Tänk om det gick att få bort även dem?

”I och med våra leveranser till bland andra Volvo är det redan bevisat att stål utan koldioxidavtryck går att tillverka. Nu går vi vidare, in i nästa fas. Om tekniken kan införas i stor skala globalt återstår ännu att se. Men blir det ett genombrott, förändras hela stålindustrin. Och därmed hela världen. Min gissning är att när vi om 30 eller 50 år blickar tillbaka, kommer teknikskiftet till fossilfritt stål att framstå som ett av historiens största”, säger Martin Pei.

Alla är inte övertygade om projektets förträfflighet.

Kritiker pekar på de oerhörda mängder el som Hybrit-satsningen och de andra liknande projekten kräver, kanske motsvarande hälften av all el som Sverige förbrukar i dag.

Samma dag som intervjun äger rum, sågas det gröna stålet i en lönsamhetskalkyl signerad nationalekonomen Magnus Henrekson, flitig kritiker av de nordliga stålsatsningarna.

”Dyraste stålet på marknaden”, lyder en rubrik i Affärsvärlden.

Är drömmen om fossilfritt stål en grön bubbla redo att brista?

”Vi måste komma ihåg varför vi gör den här satsningen: för att få bort de skadliga utsläppen av koldioxid. Ny teknik stöter alltid på hinder. I jämförelse med de skador som ett fortsatt kolberoende orsakar, är problemen med en utbyggd elförsörjning ändå relativt små. Och forskningen går framåt med stormsteg”, säger Martin Pei.

Han fortsätter:

”All teknisk utveckling är dyr i början, på grund av all ny infrastruktur som krävs. Så var det med de fossila bränslena också. Utvinning och hantering av kol och olja blev lönsam först sedan man byggt hamnar, järnvägar och fartyg med kapacitet att frakta miljontals ton fossila råvaror kors och tvärs över jordklotet. Det tog många år innan de investeringarna kunde skrivas av och det blev billigt att fortsätta. Så vi måste tänka långsiktigt. När uppbyggnadsperioden är över, kommer systemet med fossilfritt stål att bli oslagbart, även ekonomiskt.”

Att Martin Pei hamnade i Sverige och stålbranschen har mycket med ordförande Maos frånfälle 1976 att göra.

Folkrepubliken Kina riste i sina grundvalar i och med beskedet att dess mäktige ledare Mao Zedong var död. Martin Pei var 13 år gammal och minns sin uppväxts mest dramatiska ögonblick.

”Mao var som en gud på den tiden, det var som om hela himlen kollapsat. Radion spelade sorgemusik i veckor och alla i byn var förvirrade: ’Vad ska hända nu?’”

Martin Pei hade tur. När dammet lägrat sig från maktstriden som utbröt efter ”den store rorsmannens” död, var han i precis rätt ålder för att till fullo kunna ta del av efterträdaren Deng Xiaopings reformer och öppnande mot omvärlden.

En tillvaro bortom den avsides belägna hembyn gick plötsligt att föreställa sig.

Genom de nya centraliserade intagningssystemen kom han in på gymnasiet i kommunens centralort, och erövrade därefter en plats på universitetet i storstaden Shenyang 100 mil bort, efter hårt och målmedvetet pluggande.

”Samhället var i drastisk förändring. Bara ankomsten till Shenyang med nattåg var en stor upplevelse för mig, jag som dittills aldrig rört mig längre bort än en halvtimme med tåg hemifrån.”

De utländska influenserna gjorde sig under studietiden alltmer märkbara.

”Karaoke, den västerländska klädstilen och musiken, musik från Taiwan, sådana grejor. Klart jag blev extra nyfiken. På att utveckla mig och se världen. Och plötsligt fick jag chansen att åka någon annanstans. Att lämna Kina!”

I stenhård konkurrens med andra toppstudenter från hela det jättelika landet blev Martin Pei uttagen som en av blott två gäststudenter som skulle skickas till Europa för att doktorera i processmetallurgi. Under förberedelserna bistod Svenska Institutet med ett dubbeltryckt A4-papper med grundläggande information; klimat, antal invånare, statsskick … och hjälpsamt nog en även avbildad jordglob med värdlandet Sverige tydligt markerat.

”Dit skulle jag åka!”

Martin Pei beskriver ankomsten till Arlanda och Sverige som ytterst förvirrande. Han var 22 och för första gången utanför Kina; en störtflod av svårbegripliga ord, tecken och intryck.

Hans handledare, en sedan tidigare etablerad landsman, fick guida bland närbutikens mystiska produkter som knäckebröd och pyttipanna.

”Samtidigt skedde stora omvälvningar hemma i Kina. En eskalerande revolt med krav på nya fri- och rättigheter, inte minst bland studenter. Vilket ledde till massakern på Himmelska fridens torg 1989. Jag blev oerhört engagerad i proteströrelsen och framknuffad som dess ledare bland de kinesiska studenterna i Sverige. Ett engagemang som gjorde att jag sedan varken ville eller vågade åka tillbaka till Kina – på den tiden visste man aldrig vad som i så fall skulle kunna hända med mig. En ganska jobbig period. Det dröjde tio år innan jag återsåg mina föräldrar och syskon.”

Ledarskap är avgörande även för det gröna stålets framtid.

Som teknisk direktör på SSAB är Martin Pei ansvarig för fortsatt forskning och utveckling av Hybrit-projektet, och ser även kommunikation som en huvuduppgift.

Att sprida budskapet om hållbarhet bland de riktigt tunga beslutsfattarna, på internationella expertkonferenser, på politisk EU-nivå och i forum som Almedalen på Gotland, är av största vikt för att skapa engagemang och bidra till samförstånd.

Ett resonemang som även gäller inom företaget internt.

”Att förklara så folk begriper, det är i grund och botten vad det handlar om. Vid lanseringen av Hybrit-initiativet 2016 avsatte vi också en särskild budget för att sprida kunskap om projektet. För mig framstår det som något av det mest avgörande i mitt ledarskap. Har man inte människor med sig, är det svårt att driva och få genomslag för en idé”, säger Martin Pei.

”Viktigt för mig som chef är också att jag behärskar frågan i grunden, i egenskap av metallurg och ingenjör. Det känns skönt. Utan den trovärdigheten hade jag inte gett mig in i det här.”

Mycket står på spel och kostnaden för nästa stora steg, Hybrits första demonstrationsanläggning i Gällivare, väntas uppgå till över 16 miljarder kronor.

Vad oroar dig mest?

”Jag är ju optimist. Att tekniken med fossilfritt stål är en möjlig, konkurrenskraftig och under vissa förhållanden överlägsen metod har vi redan bevisat. För mig handlar det inte om någon personlig prestige. Men eftersom det är en svensk satsning, vore det förstås fantastiskt kul om vi här i Sverige kunde bli först i världen med att få igång en storskalig kommersiell produktion.”

Vad händer om det inte lyckas?

”Då kommer det att lyckas någon annanstans. För tekniken är så pass bra och viktig för samhället och framtida generationer. Intresset från både kunder och industri är enormt, stålbolag i Kina har exempelvis också börjat undersöka tekniken. Så metoden kommer att spridas och göra verklig skillnad, det är min övertygelse.”

Vem vore du i dag om du valt att stanna i Kina?

”Det där är intressant. Jag har kontakt med mina studiekamrater från universitetet via en chattgrupp, en av dem är i dag en mycket hög chef inom världens största stålkoncern, Baowu Steel. Ett par andra blev professorer. Förmodligen hade även jag haft ett ganska gott liv, även om jag inte nått lika långt i min karriär. Där har hänt så ofantligt mycket i Kina på 40 år.”