Han blev mätt på kickar före 30

Rabarbersaften i tillbringaren har han gjort själv. Kakorna har hans mormor bakat. Det doftar hav om de varma vindarna som försiktigt rundar hörnen på Gotlandsgården. I hagen bredvid huset betar en av hans fyra hästar.

Ja, idyllen är så idyllisk att den nästan känns som en schablon.

Det var just denna som Eric Fugeläng föll för. Han var nyseparerad och skulle egentligen bara se om han klarade av att gå på en husvisning på egen hand. Men så bjöd mäklaren på solvarma plommon och en vidunderlig utsikt från övervåningen.
Han köpte huset.
»Galet, galet, galet«, säger Eric Fugeläng och skakar på huvudet, medan han häller upp rabarbersaft i sitt glas.
»Huset var ju egentligen alldeles för stort och långt ifrån beboeligt. Men det är bra. Det tvingar mig att ta huvudet ur jobbet.«

När Eric Fugeläng över saften och kakorna resonerar kring sitt hus, sitt arbete som kommunikations- och marknadsansvarig på Riksutställningar i Visby och tillvaron i största allmänhet låter han som en person som befinner sig mitt i livet och karriären, kanske runt 55.

En chef som börjar bli mätt på kickar och som bestämt sig för att växla ner. Alternativt någon som har kört huvudet in i väggen och långsamt börjat resa sig upp igen.
Men Eric Fugeläng, nyss fyllda 29 år, är varken eller. Framför sig har han många år kvar till pensionen. Bakom sig har han ett decenniums jagande.

»Jag har kört på i 180 kilometer i timmen och varit ambitiös. Jag har testat många saker och varit angelägen att arbeta. Det här är det jobb där jag har varit bäst på att jämna ut trycket. Jag har blivit bra på att säga till mig själv att ta det lugnt«, säger han.

Det sägs att den generation som Eric Fugel­äng tillhör, 80-talisterna, inte vill jobba. Att den är chefens skräck med sina krav på att ha kul och vilja ha allt genast. Och att de för allt i livet inte vill vara chefer.
Eric Fugeläng bekräftar knappast den bilden. Han har varit chef sedan han gick ut skolan, sedan han var stallchef på ett stuteri i Falköping.

»Men det livet är extremt. Det hände att jag gick och lade mig med ridstövlar på.«
Efter ett år hade han tröttnat på att vara på jobbet mellan halv sju på morgonen och elva på kvällen, sex dagar i veckan. Dessutom längtade han efter att kunna behålla ridningen som hobby, inte som jobb.
Sedan han klev ur ridstövlarna har han snabbt klättrat sig uppåt via olika chefsjobb inom flera branscher.

Som 22-åring var han chef för en skönhetssalong med tio medarbetare i centrala Göteborg. Vid 24 var han marknadsansvarig för Make Up Store, ett ungt dynamiskt svenskt företag som i en rasande fart öppnade nya butiker över hela världen.

Ett drömjobb för en hungrig och ambitiös ung chef.
»Make Up Store var en driven arbetsplats. Jag trivdes jättebra och skulle kunna jobba där igen«, säger han.

Det var en miljö som många av hans jämnåriga drömde om, som innehöll allt som hans generation sägs sträva efter.
»Jag kände att ’det är ju så här man ska ha det’. Man blir berusad i den känslan av att man är med i allting. Jag låg på gränsen till alldeles för mycket hela tiden. Det var när jag hade lite för mycket att göra som jag kände att jag levererade. Det finns en eufori i det«, säger han.

Det fanns bara en hake. Det drivna arbetet gick inte att kombinera med det liv som han ville leva. Han beskriver sig som rätt person, på rätt tjänst, men på fel plats.
På dagarna jobbade han på Make Up Stores huvudkontor och på kvällarna tog han bussen ut till stallet där han hade sin häst.

Inte sällan vaknade han vid ändhållplatsen, där han fick invänta att bussen skulle åka tillbaka. Efter några timmar tillsammans med sin häst och ytterligare någon timme på bussen brukade han vara hemma i lägenheten sent på kvällen. Och så några timmars sömn och sedan upp till jobbet. Innan det var dags att somna på bussen nästa kväll igen.

Det är lätt att förstå honom när han säger att det »inte kändes som livskvalitet«.
»Det enda som var roligt var jobbet och karriären. Det var inte kul att åka ut till stallet eller att umgås med min pojkvän. Jag hade bara av och på«, säger han.
»På« var på jobbet. Allting annat var »av«. Och då ville Eric bara sova.
»Och vad är vitsen med att vara ung och bo i en storstad när man inte orkar gå ut och ha roligt?«, säger han.

Är det så här jag ska känna, ska jag jobba så här i 35 år till?, frågade han sig.
»Jag kände att den här livsstilen och den här karriären upprätthåller jag för att det förväntas vara rätt. För att det är så här det ska vara att vara framgångsrik. Det är så lätt att fastna i den bilden. Men jag saknade lugnet som jag hade växt upp med.«

Han kom fram till att han ville bo på landet, ha råd att ha egen bil, ha sin häst nära sig.
Han ville hem. Hem till Gotland, som han hade lämnat tio år tidigare.

Eric sa till sin pojkvän »jag är rädd för att det här kommer att ta slut, men jag måste flytta till Gotland«.
Men vad skulle han göra på sin hemö? Han kände till att Riksutställningar skulle utlokaliseras till Gotland, som kompensation för det nedlagda regementet i Visby. Däremot visste han nätt och jämt vad Riksutställningar var för något.

Han fick höra att »det där fixar du aldrig«, vilket är som att slänga bensin på en brasa. Han ringde upp Riksutställningar och berättade vem han var, vad han kunde och ville.
Ett samtal som till slut ledde till ett jobb som ansvarig för varumärket och sponsring.
»Jag är inte så naiv att jag tror att någon ska befinna sig på rätt ställe vid rätt ögonblick och berätta för rätt arbetsgivare om mig. Vill du få en chans måste du våga sträcka fram hakan. Det har funkat för mig«, säger han.

När han började på Riksutställningar gjorde Eric Fugeläng upp en plan för sig själv som gick ut på att han inom tre till fem år skulle avancera till chef över sin grupp.

Mindre än ett år efter att han hade börjat stod plötsligt just den stolen tom.
»Jag ville det här, att bli chef. Visst, jag kände att jag kanske inte riktigt var redo, men att jag kunde klara det om jag fick stöd. Och kom fram till att jag inte skulle kunna leva med att inte få tjänsten om jag inte ens hade försökt få den.«

Först fick han inte jobbet, med hänvisning till att han hade varit för kort tid i organisationen. Men när rekryteringen drog ut på tiden tog Eric Fugel­äng över det inofficiella ledarskapet och till slut fick han erbjudandet att bli chef under ett år, på försök.

»Det har varit otroligt lärorikt. Svåra samtal, hålla fingrarna borta från syltburken, acceptera, delegera bort. Jag har kvar mycket ’själv är bäste dräng’«, säger han.
»Du kommer alltid att vara chef«, sa ägaren till salongen i Göteborg när han slutade. Eric Fugeläng har tänkt mycket på det. Och kommit fram till att han har ridningen att tacka för sina ledaregenskaper.

»A och O med hästar är att man måste ha ett naturligt ledarskap. Annars blir djuren direkt farliga. Det är viktigt att man förstår skillnaden mellan att vara kompis och ledare. Hästen blir förvirrad om du inte är konsekvent i din roll, om det blir lattjolajban ibland.«
»Ta platsen och ta den konsekvent. När man gör så med hästarna kanske det blir bråk en dag, men sedan finner de sig i det«, säger han.

Numera jobbar han sina 40 timmar i veckan. »Jag har ett liv också«, konstaterar han.
För det var inte bara en gård han köpte. Han köpte ett renoveringsobjekt, bestående av en stor mangårdsbyggnad och tillhörande flygel i kalksten och några större ekonomibyggnader. Husen är byggda i mitten på 1800-talet och senast renoverade för 50 år sedan.

Det har inte skrämt honom, snarare sporrat.
»Jag kände att om jag inte lyckas med det här är min själ inte hel«, säger han.

Han var utan avlopp i två månader och håller fortfarande på att få elen att fungera. När han tog fram golvet i vardagsrummet, som var dolt under en heltäckningsmatta, rann blodet från hans händer.
»Man lär sig. Man blir händig. Kompetens handlar ju dessutom mycket om att veta när man ska be om råd. Det är en styrka att veta det.«

Han får ofta frågan om det inte är ensamt att bo som han gör. Nej, brukar han svara, det är inte mer ensamt att bo själv i ett hus på landet än i en lägenhet i stan. Ensamhet är ensamhet oavsett var man befinner sig.
»Jag känner mig trygg när jag står och diskar och vet vad som finns i väggen som jag har framför mig. För det är jag som har byggt den.«

Det här med att göra upp en plan för sig själv är orsaken till att han vågat ta så stora steg i livet och karriären.
»Precis som man har en plan för hur verksamheten eller varumärket ska utvecklas, så har jag en vision och en plan för mig själv. Då blir det mycket lättare att fatta de små besluten«, säger han.
»Min generation återuppfinner sig själv i större utsträckning än vad min mors generation gör. Att hon har jobbat på Skatteverket i 43 år ses som ett uttryck för nit. Så kommer det aldrig att vara för oss i min generation.«

Men just nu vill han vara just här, »med eget äppelmos från egen trädgård, i glasburkar med rutig etikett «.
»Men om några år skulle jag nog kunna tänka mig att jobba som creative director på Apple«, säger han.

Det är sagt som ett skämt, men är inte helt taget ur luften. Hans kusin har varit au pair hos en kvinna i San Fransisco med just den titeln.
Det glimrar till i Eric Fugelängs blick.
»Jag har tjatat på min kusin i flera år att vi bara måste åka över och hälsa på.«