”Förlåt, jag är museichef egentligen!”

Uppsägningar och radikalt färre besökare – coronakrisen tvingar fram okonventionella lösningar, och Spritmuseums chef Ingrid Leffler har den senaste tiden ägnat en stor del av sin arbetstid åt diskplockning i museets restaurang.

”Förlåt, jag är museichef egentligen”, står det på en tröja som hon numera har på sig på jobbet. Ett sätt att öka förståelsen för den ovana som har en tendens att skina igenom i mötet med nya arbetsuppgifter.

”Från en dag till en annan tappade vi i princip alla våra intäkter, medan kostnaderna är kvar. Det är en extremt utmanande situation och alla måste vi hjälpas åt”, säger Ingrid Leffler vars museum till skillnad från många andra fortsatt håller öppet i ett läge där turismen i det närmaste upphört. Medan en tredjedel av medarbetarna sagts upp, kämpar den återstående skaran på tjugo personer vidare med att hålla skutan flytande, med chefer och annan administrativ personal som inhoppare på ibland oväntade ställen.

Vad kan och bör göras? Vad finns att ta itu med just nu? Från en inledande fas av rädsla och ovisshet inför framtiden, har det stiftelseägda museet gradvis trätt in i en mer kreativ fas, berättar Ingrid Leffler.

”Till en början satte många av oss igång med att städa museet. Sedan började man rensa förråden och förbättringsmåla. Hux flux stod en loppmarknad utanför, liksom en obemannad bar med hämtkaffe. På olika vägar har medarbetarna hittat vägar att själva aktivera museet. En utveckling som på många sätt skett organiskt.”

Trots en fortsatt mycket tuff situation, med 90 procent färre besökare än vanligt på Djurgården där Spritmuseum är beläget, tycker Ingrid Leffler att det jobbrotations-liknande arbetssättet bidragit till att moral och självrespekt bibehållits och kanske förstärkts i väntan på bättre tider.

”Man går till jobbet. Det finns saker att göra. Museet upptäckts av nya människor och i det långa perspektivet tror jag det är bra för vårt varumärke att vi fortsatt håller igång”, säger hon och fortsätter:

”Vi kan inte ersätta dem som slutat, och museets olika yrkesgrupper är extremt professionella inom sin egen profession. Men vi alla tillfälligt gå in och plocka disk, tvätta, torka bänkar, bemanna receptionen, rensa ogräs och göra en cappuccino. Det är ett sätt att ta sig igenom en svår period. Om vi klarar vi det här, kommer vi ut stärkta på andra sidan.”