Eva Swartz Grimaldi: ”Jag vill göra, inte prata”

Du har fört fram och stöttat många yngre kvinnor i arbetslivet, men sällan pratat om det offentligt. Varför inte?
”Jag har inte velat få den stämpeln i pannan. Jag har inte velat bli den som pratar så mycket – jag ska bara göra. Det har varit viktigt för mig.”

Varför har det varit viktigt?
”Jag vill inte bli lobbyisten i den här frågan. Jag är mycket för praktisk nytta, det passar mig. Det behövs förstås personer som Gudrun Schyman också, men det här är mitt sätt.”

Vad grundar sig den övertygelsen i?
”Det började redan hemma. Mina föräldrar var fantastiska, men mamma var hemmafru och pappa jobbade. När det gällde karriär var det grabbarna som räknades. Det var bara så. Sedan hamnade jag i den kommersiella tv-branschen, precis när den höll på att födas och medan den fortfarande var ganska jämställd.

Jag insåg snart att jag gillade att vara chef, och att jag var ganska bra på det. Men då funderade jag inte så mycket på skillnaden mellan kvinnor och män.”

När blev den skillnaden tydlig?
”Jag kom till TV4, en mer etablerad och traditionell arbetsplats, när jag var 42. Då blev det här maktspelet tydligt. Särskilt på korvfredagarna, som Janne Scherman (före detta vd för TV4, reds. anm.) var känd för. Mot slutet av de träffarna var bara cheferna kvar. Alla var män. Jag kommer aldrig att glömma de tysta blickarna, känslan av att de tittade på mig som ’ska inte hon gå snart?’.

Ingen sa något, ingen var elak. Men då började jag arbeta väldigt hårt för att lyfta fram tjejer.”

Fanns det någon metodik i det arbetet?
”Jag sa till mina chefer att om jag måste välja mellan en tjej och en kille, så kommer jag att ta tjejen. Så är det bara. Det finns så många som skulle välja killen. Jag tog det beslutet och har säkert fått pisk för det ibland.”

Det måste ha väckt reaktioner?
”Janne tyckte att det var bra. Några tyckte säkert att det var orättvist, att alla ska få samma chans. Men kvinnor har inte samma chans, det är bara att se hur det ser ut i företagen.

När jag blev programdirektör på TV4 blev jag chef över alla de här männen i korvrummet. En av dem kom fram och sa: ’Eva, jag har aldrig haft en kvinnlig chef. Vi är många som aldrig har haft det.’ De visste inte hur de skulle bete sig.”

Vad svarar man någon som säger så?
”Jag kunde förstå honom. Är man född på 40-talet har man haft en mamma, syster, fru, kollega eller älskarinna, men aldrig en kvinnlig chef på toppnivå. Det är klart att man som kvinna måste förhålla sig till det.

Däremot är det nästan aldrig en fråga med män under 50. Den här problematiken finns hos den äldre generationen.”

Du är mentor åt flera yngre kvinnor. Hur fungerar det?
”Jag har nog ett tiotal kvinnor som jag har mer eller mindre regelbunden kontakt med. De hör av sig om de vill prata om något. Jag har känt det som en plikt. Det är ett omodernt och lite tråkigt ord, men plikt är bra.

Min generation är den första där kvinnor har blivit chefer på riktigt. Det ligger något slags samhällsplikt i att bidra med de erfarenheter man har.”

Vem har varit din mentor?
”Jag har inte haft någon mentor på det viset. Men jag har haft väldigt bra chefer. Det kan vara en efterhandskonstruktion, men jag känner att jag har valt mina chefer. Jag har bara arbetat med personer jag har stor respekt för och lärt mig mycket av. När det inte har varit så har jag slutat väldigt snabbt.”

Du slutade på Natur & Kultur på grund av ”egna omprioriteringar”. Fanns det någon tanke att arbeta mer kring de här frågorna?
”Det fanns tusen anledningar. Min mamma sa att jag är så positiv att det ligger något obegåvat över det, men jag är så oerhört kär i livet och allt det erbjuder. Jag måste hinna med! Jag är 56, min man är 11 år äldre. Jag vill hinna göra allt jag vill göra.

Nu har jag till exempel börjat jobba i min mans familjeföretag. Det känns som en otroligt spännande grej.”

Har du hittat några kvinnliga talanger där?
”Det är en väldigt manlig värld, hans industrier. Men han börjar ha lite fler kvinnor omkring sig och har ­blivit medveten på ett annat sätt. Och så får han lite hjälp av mig.”