En usel kontrollmänniska

Filmregissören Josef Fares är härligt inkorrekt. I en intervju med DI Weekend levererar han det ena sköna citatet efter det andra:
– Att ha kontroll är detsamma som att stå stilla för mig.
– Jag tror inte på prestige, det är destruktivt.
– Jag tror att man blir besviken om man bara satsar på sitt jobb.
– Min ekonom skulle kunna blåsa mig vilken dag som helst.

Genast börjar jag reflektera över hur jag själv är. Till exempel så är jag i själ och hjärta en kontrollmänniska, men en värdelös sådan. Strävar alltid efter att ha ett så välstädat skrivbord som möjligt, alla papper lägger jag ordentligt i rätt mappar med färgglada etiketter och jag svarar på alla mejl fortast möjligt etc. Trots det är det alltid en massa papper som konstigt nog försvinner, mejl som vare sig blir besvarade eller ens raderade. På hemmafronten är det ännu värre. Livet som heltidsarbetande småbarnsmamma är en utmaning i sig, men att dessutom försöka ha kontroll är ett skämt. Just nu nöjer jag mig med att ha norra Europas mest välorganiserade linneskåp.

Vad det gäller prestige är jag lite mer kluven. Jag sätter prestige i att göra ett så bra jobb som möjligt, men vänskap och kärlek är viktigare. Och då gäller det att släppa prestigen. Jag börjar fatta det nu.

Att bara satsa på jobbet har jag försökt. Det var extremt tråkigt. Tror inte ens att mina chefer på den tiden var speciellt nöjda med det heller. Medarbetare som har ett liv är alltid en större tillgång.

Hade jag en ekonom skulle han säkert kunna blåsa mig också. Just nu lurar jag mig själv väldigt bra. ”Jag har visserligen redan 17 svarta blusar, men den här var ju så billig och så annorlunda.”
Eller hur var det nu egentligen?