Dramatens vd är redo för nyöppning

Hon väntar på att få skörda. Maria Groop Russel säger att det är uthållighet – ”att bara skotta på” – som tagit henne hit. Men som hon längtar efter att få slippa restriktionerna, köra igång maskineriet, känna energi stiga och få ut ”den så livsviktiga kulturen” till publiken igen. Se det hårda arbete som hela teatern lagt ner under pandemin bära frukt.

Och sällan har väl en längtan varit så värd att realiseras med tanke på att hon fick en del rutten frukt i knät, som hon fick ta ansvar för i media när hon tillträdde som vd på Dramaten våren 2019.

Till vänster om Margaretha Krooks uppvärmda bronsstaty – skapad av en av Maria Groop Russels företrädare, Marie-Louise Ekman – ligger personalingången till Kungliga Dramatiska Teatern, Sveriges nationalscen för den talade konsten. Det har inte hänt många gånger sedan teatern öppnades 1908 att sammetsfåtöljerna stått tomma i trekvarts år. Men inuti det marmorvita huset har man repeterat för fullt i munskydd med ett begränsat antal personer åt gången. Man har sänt föreställningar, samtal och läsningar digitalt.

Jag följer Maria Groop Russel i de slitna trapporna fyra våningar upp. Hon stegar på friskt, i höga klackar och svart kostym, och visar mig in i ett rum. Det är högt i tak och en stor balkongdörr med fladdrande vita gardiner vetter ut mot Nybrogatan i Stockholm. Datorn står uppslagen på ett runt teakbord.

Maria Groop Russel har mörkt kort hår, ringar under ögonen och hög integritet. Det är helt uteslutet att hon ska bidra med några bilder från sitt privata album som annars brukligt är vid denna typ av intervjuer i Chef. Men så fort hon pratar om den konstnärliga verksamheten och människorna på teatern lyser hon upp.

”Jag är så imponerad och stolt över hur medarbetare, konstnärliga team, scentekniker, chefer och andra inblandade har tagit sig an arbetet under coronapandemin. Men det är klart att de svåra förutsättningarna har påverkat oss. Jag är en mycket bättre chef och ledare när jag får vara med tillsammans med min flock. Att ha möten på Teams blir något annat. Kittet mellan människorna, att dricka kaffe, småprata, ses i matsalen, lösa problem på plats tillsammans, det är så betydelsefullt.”

Det finns ett stort underskott på allt sådant och de är alla ganska trötta. Just nu regisserar Maria Groop Russels parhäst, den konstnärliga ledaren Mattias Andersson, en föreställning som har premiär den 3 september då hela ensemblen ska stå på scen. När vi träffas gäller restriktionerna fortfarande och han jobbar med fem personer i taget.

Men det här är en bra dag, enligt Maria Groop Russel.

”I stunden mår vi bra. Vi är otroligt glada. Vi har precis haft en gemensam presskonferens med Dansens Hus och berättat att vi ska driva Elverket tillsammans. Äntligen en ’efter pandemin-nyhet’. I morgon presenteras höstens repertoar och Dramatens nya visuella identitet lanseras. Vi har också ägardialog med Kulturdepartementet och styrelsemöte den här veckan. Så precis just nu fångar du mig i känslan av att det finns en framtid. En stor framtid med en massa längtan, passion och fantastisk teaterkonst som vi hoppas kunna få erbjuda publiken igen.”

Innan vi tar oss an den ljusnande framtiden, låt oss backa bandet till våren 2019. I kölvattnet av uppropen #metoo och #tystnadtagning framkom att Dramaten var en diskriminerande arbetsplats med sexuella trakasserier och repressalier. Där människor mådde dåligt även av andra skäl. Flera undersökningar visade att arbetsmiljön inte var bra. Femton personer hade sagt upp sig de senaste åren och ett stort antal chefspositioner var obesatta. Däribland rollen som vice vd, som stått tom i två år.

Inget av detta hindrade Maria Groop Russel. Efter nästan trettio år på SVT, senast som divisionschef för Allmän-tv, valde hon att tacka ja till erbjudandet om att bli vice vd.

Hur vågade du?

”Ja, du”, säger hon och skrattar. ”Jag tyckte att det vore roligt och intressant att vara någon annanstans. Jag har många vänner i branschen och hade länge velat jobba på en teater. Under rekryteringsprocessen fick jag bra kontakt med Eirik Stubø (den förra teaterchefen som var både konstnärlig ledare och vd, reds anm.) så jag ville gärna pröva.”

Medierna skrev stora svarta rubriker om hur illa ställt det var på Dramaten, men Maria Groop Russel påminner om att Dramaten just då också gick väldigt bra. Eirik Stubøs arbete prisades. Föreställningarna gick för fulla hus.

”Det fanns en fantastisk glädje över det. Samtidigt var det synd om alla eftersom man inte hade löst de andra delarna. Klart att man inte kan ha en organisation som bara spelar teater och inte är en organisation. Det var olyckligt att det blev ett så långt glapp efter den förre vice vd:n. När man anställer en konstnär som teaterchef och vd måste man se till att stötta med välfungerande funktioner runt i hela organisationen.”

Men i stället för att bli bättre förvärrades läget ytterligare. Maria Groop Russel gick ur askan i elden bara några månader efter att hon tillträtt. Den så uppmärksammade tv-dokumentären om sångerskan och skådespelerskan Josefin Nilsson skildrade hur en av Dramatens skådespelare misshandlat henne under tiden då han var hennes pojkvän. Och trots att medarbetare på Dramaten vittnat om att man var rädda för skådespelaren (som dömts för misshandeln) hade ledningen inte agerat. Den externa skandalen och den interna krisen ledde till att Eirik Stubø fick lämna. Styrelsen fattade också det i mångas ögon drastiska beslutet att med omedelbar verkan dela på chefsfunktionen. De bad Maria Groop Russel att kliva upp som vd för att i nästa steg rekrytera en ny teaterchef och konstnärlig ledare.

”Dokumentärfilmen var droppen som fick bägaren att rinna över. Ibland måste en styrelse göra det som är minst dåligt. Det var ett dåligt sätt att bli vd på och ett dåligt sätt att sluta som teaterchef och vd, men det var så det var.”

Men hon ångrar inte att hon sa ja. Dels för att hon hade varit chef länge och tycker att hon har förmågan att kommunicera, leda och lösa problem. Dels för att hon ansåg att det ingick i uppdraget som vice vd att vara redo att kliva upp.

”Det var jättetufft. Jättejättetufft. För alla. Men det som var bra var att jag inte var ansvarig för det som hänt tidigare. Jag var så att säga ’clean’ och kunde reagera på det jag såg i stunden. Och jag såg en fantastisk arbetsplats, också. Hur mycket som fungerade. Jag blev berörd över hur duktiga medarbetarna hade varit på att kompensera för olika brister. Hur mycket bra arbete man hade gjort efter metoo. Även om man inte gjort tillräckligt på arbetsmiljöområdet, men det berodde nog mest på att det inte fanns tillräckligt många ansvariga på plats i organisationen.”

Hon stryker med ena handen om och om igen över den andra handen. Drar i ett hårstrå eller är det ett gammalt ärr? Ändrar ställning. Lägger det ena benet över det andra knät.

”Policys och handböcker löser inte problemen. Man måste ha en pålitlig organisation där folk vågar säga ifrån, be om hjälp och vet att de får stöd och hjälp om något händer. Trakasserier eller kränkningar är aldrig okej. Det är kriminellt. Konflikter och friktion är något annat och det måste vi klara av att hantera.”

Under den första tiden var det skakigt. Dramaten stod utan konstnärlig ledare och styrelsen hade ”ramlat lite för långt ner i verksamheten”. En av hennes första uppgifter blev att tillsammans med ledningsgruppen få ordning på hela organisationen.

Genom att lyssna, lära känna och bygga relation till medarbetarna fick hon insikt i vilka befintliga rutiner som fungerade och var det fanns brister. Hon insåg också att kommunikationen till hela organisationen varit bristfällig. Hon började skriva vecko-brev om vad som var på gång. Ledningsgruppen tog också in extern hjälp.

”När en chef får gå på det sättet behöver man hantera och bearbeta det.”

Det som, steg för steg, tagit dem igenom krisen har att göra med att Maria Groop Russel verkligen pratat med medarbetarna. Det uppger hon själv. Att hon varit synlig, tydlig och konsistent.

”Jag svarar på mejl, finns kvar. Väldigt grundläggande saker. Men vi har gjort det tillsammans. De chefer och medarbetare som varit med under den här tiden är riktiga arbetshästar.”

Hon är en lagspelare, Maria Groop Russel. Hon återkommer till det om och om igen. Hon pratar nästan aldrig i jag-form. Säger att laget är extra viktigt på ett ställe som Dramaten.

När väl den nya teaterchefen, Mattias Andersson från Backa Teater i Göteborg, började i mars 2020 hann han inte jobba ens två veckor innan pandemin var ett faktum.

”Vi har lärt oss jobba tillsammans under det här året, i ett undantagstillstånd. Vi har helt olika uppdrag. Jag har huvudansvar för helheten, och särskilt ansvar för arbetsmiljön, ekonomin, organisationsutveckling och rapportering. Mattias är teaterchef och konstnärlig ledare. Han leder det visionära arbetet, är ansvarig för innehåll och är den samlande kraften. Medan min uppgift är att tillsammans med teatern möjliggöra hans visioner. Men vi förankrar alla beslut hos varandra.”

Inledningsvis ägnade Maria Groop Russel och ledningsgruppen mycket tid åt att fundera över hur Dramaten skulle förhålla sig till pandemin. Stänga teatern? Säga upp personal? Men nationalscenens uppdrag är att utveckla och tillgängliggöra teaterkonst. Det fanns en stark övertygelse att de skulle stänga först om deras uppdragsgivare sa åt dem.

”Eftersom det ständigt kommit nya samhällsdirektiv har vi fortsatt repetera för att kunna öppna på två veckors varsel.”

Men har folk inte blivit arga? Har det inte varit frustrerande att behöva skjuta upp och skjuta fram föreställningar?

”Här skäller man inte. Det kommer i stället ut i irritation kring varför vi planerar så dåligt, varför vi gör om hela tiden, varför vi inte kan strunta i munskydden. Alla tycker olika. Det finns många samverkanskontaktytor bland annat med facket, skådespelarna, skyddsombud. Vi har lagt mycket tid på att via dessa fånga upp vad som funkar och inte funkar. Men jag förstår att folk har varit frustrerade och förbannade. Det har jag också varit.”

För hennes del blev frustrationen mindre när de skiftade från att vara reaktiva till att ta kommandot och bestämma hur de skulle agera om de inte fick besked.

”Tempot har varit stenhårt. Pandemin har stulit vår tid. Det har funnits så många extra saker som vi normalt inte gör. Prognoser. Extrarapporter. Coronamöten. Extra styrelsemöten. Tät dialog med Kulturdepartementet. Samtidigt har vi försökt jobba med verksamhetsutvecklingen. Det ska bli skönt att inte hela tiden prata om de närmaste två veckorna utan om hösten, nästa år, två år. Men jag är stolt över det vi har åstadkommit. Det har hållit hoppet uppe.”

Det är under den här perioden som det har varit svårast att leda, uppger hon efter en lång tankepaus.

”För att krisen pågått så länge. Det mal ner en.”

En ventil under pandemin har varit att rida. Sedan länge håller hon på med hästar. Just nu rider hon lusitano-hästar. En särskilt vacker, känslig och samarbetsvillig hästras med höga dansande rörelser och tjock man och svans.

”De är mycket lyhörda. Det blir någon sorts kontakt där man behöver göra väldigt lite. Så fort man vill för mycket, försöker prestera, stannar de. Det har varit en skön kontrast till jobbet, där man ska vara duktig och leverera. Det går inte tillsammans med hästarna. Det är avkopplande och ibland ganska omtumlande.”

Hon tar även det med sig in i ledarskapet. Mycket handlar om kommunikation, när man ska göra något tillsammans eller det uppstår konflikter.

”Jag är en intensiv person som driver på, vill mycket, löser saker, kavlar upp ärmarna. Men det kan också bli kontraproduktivt. Ibland måste jag lyssna in mer. Ta reda på vad som verkligen ligger bakom något som händer. Jag är en relationell människa. Och det här är en känslomässig verksamhet. Normalt finns här mycket nervositet, eftersom man skapar konst och ska utsätta sig för det varje kväll. Det är spännande att ta reda på vad som gör att det flyter och varför det ibland låser sig, varför det blir missförstånd, varför tilliten ibland inte finns.”

Maria Groop Russel började sin karriär som lågstadielärare. Precis som sin mamma. Från henne har hon också ärvt det stora kulturintresset. Pappan var civilingenjör. Men det var en särskild handledare, en lärare som sen blev rektor, som fick henne att förstå att hon hade en fallenhet för ledarskap.

”Min handledare var enastående. Att bli sedd av en så kraftfull person betydde mycket. Hon påverkade mitt självförtroende när hon sa: ’Du kan ju någonting. Vad är det du gör som får de här 25 personerna att lyssna på dig?’”

Det blev journalistutbildning, sommarjobb på radion och praktik på SVT. Hon blev kvar som reporter, projektledare för barnproduktionen, utbudskonsulent och sedan chef för SVT Stockholms programverksamhet inom drama, underhållning, dokumentär och fakta.

”De är duktiga på SVT att fånga upp människor som är drivna, har mycket energi och är argsinta. De uppskattar dem som bråkar med organisationen. Jag har haft otroligt bra chefer. Många kvinnor, några män – leveransinriktade, smarta, roliga, kreativa men också mänskliga. Som Johanna Frelin, Christina Jutterström, Eva Hamilton, Annie Wegelius.”

”Här är det egentligen ingen som bryr sig om chefer, om jag ska raljera. Man bryr sig om konsten. Och jag längtar till när teatern slår på. När den får liv.”