Det är skillnad på kramar och kramar

Under 18 år som journalist har jag aldrig fått en kram för mitt arbete, i bästa fall har det blivit en klapp på axeln. Men nu, efter totalt kanske tio timmars arbete får jag en kram, så hjärtlig och uppriktig att jag blir helt omtumlad.

Scenen utspelade sig i lördags. Vi på Chef hade arrangerat en sommarfest på Fryshuset för ensamma mammor och deras barn. Barnen fick leka, hoppa och pyssla fritt i en timme. Samtidigt fick mammorna en inspirerande föreläsning i ämnet coachande ledarskap – likheterna mellan chefskap och föräldraskap. Efter det blev det gemensam lunch, och när de gick fick de välfyllda presentpåsar med sig hem.

Evenemanget var en del av vårt CSR-arbete här på Chef. På vår fritid har vi bakat bullar, jagat sponsorer och packat påsar. Bland mycket annat. Och det har varit ett ohyggligt tacksamt och givande arbete. Trots alla brännblåsor som jag fick som första våffelgräddare.

Kramen jag fick kommer att värma mig lång tid framöver.

What ever. Det är tydligen så USA:s sittande president George Bush har bemött medarbetare som har haft invändningar mot något av hans beslut. Scott McClellan har under många år varit presstalesman åt Bush. Nu när han har lämnat sitt jobb har han (förstås) skrivit en bok om sin tid nära en chef som uppenbarligen inte ansträngde sig nämnvärt för att uppmuntra sina medarbetare. Jag hör vad du säger, men jag bryr mig inte. What ever.

Jag har ingen aning om när man slutar att bry sig, eller varför. Är det när man har haft för stort ansvar för länge, varit omgiven av ja-sägare under för lång tid, eller är det när man helt enkelt har ledsnat på jobbet? Är det då jag-bryr-mig-inte-längre-fasen inträder?

Måtte jag aldrig hamna där. Den dagen jag inte bryr mig längre hoppas jag någon sparkar mig hårt ut från kontoret här på femte våningen. Och när jag ligger längst nere i entrén och ojar mig över skrapsår och ömma leder så ska det eka i trapphuset uppe ifrån medarbetarna på redaktionen: What ever.