Därför ger inte Clinton upp

Vet inte om det är någon mer än jag som har det udda intresset att följa amerikanska Idol.
Jag följer i och för sig även svenska Idol, men av någon anledning tycker jag att den amerikanska versionen är ännu mer oemotståndlig.

Allting är på amerikanskt manér så mycket mer. Det är större frisyrer, glittrigare paljetter, snyftigare historier och, inte minst, tydligare jury. Det är den schyssta, den empatiska och den elaka. Jurymedlemmarna spelar sina respektive roller väl. Vi som tittar vet ganska väl vad vi kan förvänta oss.

Det som slog mig i går var att det var ett himla tjat om å ena sidan utseende å andra sidan originalitet. De tjejer som fick bäst omdömen i går var inte de som sjöng vackrast, rörde sig bäst på scenen eller hade gjort det bästa låtvalet utan det var de tjejer som enligt juryn verkade mest äkta och originella. Att det var lite småfalskt nu och då spelade inte så stor roll. Trots att det är en tävling som till syvende och sist handlar om att framföra en sång.

Och jag önskar att fler av oss vågade tro att det även gäller oss som väljer att stå i strålkastarljuset, om än inte på lika glittriga estrader.

Det är härligt med artister – och chefer –  som inte är så perfekta och förutsägbara. Att sjunga rent är bra, att sjunga med nerv är underbart.

För övrigt noterar jag att Hillary Clinton vägrar att ge upp, trots att alla experter säger att loppet är kört. Kanske vore det för det demokratiska partiets skull bäst om hon gav upp nu och lämnade över all uppmärksamhet till Obama. Men de argumenten biter inte på Clinton. Varför? För att hon vill vinna och faktiskt också för att hon vågar förlora. Hon tänker köra ända in kaklet för att få den slutgiltiga domen. Den inställningen imponerar på mig. Det kanske är dåraktigt, men det är passion. Och det är mod.