Cirkusdirektören: ”Jag är trött på att leva i skuggorna”

Som fjärde generationens cirkusdirektör tar 34-årige Trolle Rhodin III anrika cirkus Brazil Jack in i en ny tid, för att möta en ny publik. Efter att ha axlat ansvaret fullt ut 2018 har Trolle Rhodin kraftigt förändrat den mer än sekelgamla institutionen – utan att ge avkall på cirkuskänslan.

Djuren är avskaffade liksom clownerna. Artisteriet har nått nya nivåer med hjälp av spännande ljus och ljud, fräck kostymering och avancerad produktion.

Popcornen är veganska, sätena har tio centimeters stoppning och föreställningarna sker enligt moderna metoder, riktlinjer och säkerhetskrav. Samtidigt som atmosfären i det rödgula cirkustältet med plats för 1 500 åskådare är lika elegant och magisk som på farfars tid.

Publiken verkar gilla det. Första turnén utan djur sågs av 1,8 procent av Sveriges befolkning, enligt cirkusens egna beräkningar.

”Drömmen har aldrig varit att bli artist. Jag har hela tiden strävat efter att bli cirkusdirektör och förverkliga mina visioner den vägen. Velat uttrycka mig artistiskt genom att skapa fantastiska föreställningar och stora produktioner”, säger Trolle Rhodin om kombinationen av nydanande scenshow och klassisk cirkuskonst när vi träffas i hans mobila vardagsrum, för tillfället uppställt på Sätravallen i Gävle.

Klockan är ungefär tio på förmiddagen. Mellan husvagnar och lastbilsekipage hänger artisternas tvätt på tork. Någon får håret klippt, ett par akrobater drar igång morgonträningen och röster hörs på italienska. Cirkusen vaknar. Åtta timmar kvar till nästa föreställning, sedan dags att dra vidare. Nästa stopp: Östersund.

”Tiden var mogen”, förklarar Trolle Rhodin sitt beslut att avveckla cirkusdjuren. Det handlade då om tamdjur, främst hästar och hundar. Några vilda djur i form av elefanter eller liknande har inte förekommit på cirkusen sedan 1990-talet.

”Naturligtvis finns ställen i cirkusvärlden där djur behandlas väl, till och med mycket väl. Men också ställen där de inte gör det. Jag vill inte bli förknippad med djurhållning överhuvudtaget, och såg en chans att påverka utvecklingen. Samtidigt som jag var tvungen att slå in på en ny väg. Dagens publik är inte intresserad av att titta på djur som uppträder. Det ska kännas okej att gå på cirkus, och  det gör det nu”, säger Trolle Rhodin.

Han trycker ut en cappuccino ur bryggaren i sin bostad på hjul, utrustad med sovrum, pösiga skinnsoffor och storbilds-tv.

Och clownerna?

”Clowner har väl egentligen aldrig varit roliga? Det är karaktärer med tjocka lager smink, groteskt utseende och mycket färger som gör barn rädda. Jag har i stället valt att skapa komiska figurer som får sitt verkliga utseende förstärkt, och som använder sitt kroppsspråk för att få kontakt med publiken.”

Trolle Rhodins rötter i cirkusvärlden är djupa och vittomfattande. Farfars far var Carl Rhodin, son till danske ”illusionistprofessorn” Max Alexander som var en popu­lär trollkarl i hela Europa.

Mot slutet av 1800-talet uppträdde Carl Rhodin som knivkastande och lassosvingande cowboy under artistnamnet Brazil Jack, som också blev namnet på hans nystartade cirkus.

Längre tillbaka hittar vi Trolles farfars farfars mor, dansösen och operasångerskan Pandora Laurent, som härstammade från Jean Baptiste Laurent, ledaren för en fransk teatertrupp som lockades till Sverige av drottning Lovisa Ulrika på 1700-talet. 

Trolles mamma Carmen Lupascu, utbildad till lindanserska på rumänska statscirkusen, tillhör Europas verkliga cirkusaristokrati med anor från den stora cirkusfamiljen Konyot, känd redan på 1500-talet. Hon och pappa Trolle jr följer fortfarande cirkus Brazil Jack hela säsongerna i en egen vagn och Carmen arbetar numera i kiosken.

Adel, präster, borgare och bönder: Cirkussläkten spänner över hela fältet och är späckad av färgstarka gestalter.

Trolle Rhodin har på senare tid valt att särskilt lyfta fram sitt romska påbrå som återfinns både på mödernet och fädernet.

Cirkusmanegens golv, inte längre täckt med sågspån, pryds numera av en stor symbol i form av ett vagnshjul som, för den som vet betydelsen, avslöjar denna tills nyligen väl förborgade familjehemlighet.

Det är det romska hjulet. Världens största, enligt Trolle Rhodin.

”Hittills har vi hållit tyst om vårt romska ursprung, på grund av alla fördomar mot romer och resande. Men förra året valde jag att komma ut som rom. För jag är trött på att leva i skuggorna, trött på att inte kunna berätta vem jag är och om mitt ursprung”, säger han.

Han fortsätter:

”Jag kände mig redo och vill säga okej, jag är resande, bor i vagn året runt och är stolt över det. Mycket av min utveckling som privatperson och yrkesmänniska har gått ut på att bekämpa fördomar.”

Samtidigt har Trolle Rhodin också kämpat mot den misstro som historiskt drabbat ambulerande artister, marknadsgycklare och cirkusar.

”Folk har ju trott både det ena och det andra, att pengar hanteras på fel sätt och att man måste ta ut en massa kontanter för att gå på cirkus. Men vi har infört ett kontantfritt system, och då tog vi bort de fördomarna.”

Trolle Rhodin växte upp på cirkusen. Han minns hur han och en kusin brukade hälla hinkar med vatten över varandra för att klara hygienen under de långa turnéerna. Att duschar och portabla toaletter knappast var en självklarhet på den tiden spelade inte så stor roll. För ett litet barn var cirkusen ändå en drömvärld.

Det fanns en lycka i att dra från stad till stad, ha tältet och stallarna som rolig lekplats och lära sig konster och trick av de vuxna artisterna. I leken med de andra cirkusungarna, som kom från hela världen, kom språkkunskaperna av sig själv.    

En ambulerande tillvaro som samtidigt var trygg, tack vare de många släktingar som alltid fanns i närheten. Mamma som dansade på lina, farfar cirkusdirektören, farbrodern som var tältmästare …

”Jag och min lillebror Max gick i skolan som alla andra barn, men cirkusen var vårt hem och fanns med i tankarna hela tiden. Under skolterminerna bodde vi med pappa i Malmö – han skötte administrationen hemifrån – men på helgerna tog vi alltid tåget till den plats där cirkusen för tillfället fanns. Och hela sommarloven levde vi cirkusliv”, säger Trolle Rhodin som aldrig jobbat med något annat än cirkus och heller inte sett något alternativ.

Även om han inte alltid stått i rampljuset, kom Trolle Rhodin att i praktiken ta huvudansvaret för cirkusen redan som blott 23-åring.

Detta sedan brodern Max tagit sitt liv, en traumatisk händelse som kom inte minst föräldrarna att förlamas av sorg.

”Max, som satsade på en karriär som jonglör, led av depression. Att han valde att avsluta sitt liv kom som en riktig smäll. Med två månader kvar till turnéstart försökte jag att göra det bästa av situationen, samla mig och alla de andra runt omkring. Det jobbiga var att jag aldrig fick tid att sörja. Jag var tvungen att ta ansvar och visa mig stark – för det fanns ingen annan som klarade av att ta den rollen. Jag kände att det skulle gå åt helvete annars. Man kan säga att jag blev vuxen väldigt snabbt”, säger Trolle Rhodin om sin tidiga fas som ledare.

Apropå ledarskap är han av övertygelsen att man måste ha jobbat för någon annan för att bli riktigt bra på det. Annars förstår man inte sina medarbetare.

”Jag kom tidigt in i arbetet här på cirkusen och fick slita som alla andra, inte minst med att bygga tält. Det var liksom grunden. Fas två var att intressera sig för ledarskapet, börja ta ansvar. En viktig del i det har varit att ta hjälp av en mentor. Det vill säga en person som inte nödvändigtvis behöver vara chef eller ens i samma bransch, men någon att luta sig mot, vad som än händer”, berättar han.

”Jag har haft några sådana i mitt liv. Som min nära vän Krister. Han har varit med mig genom det mesta och utgjort ett viktigt stöd i Brazil Jacks utveckling, från cirkus till affärsinriktat företag. Som ledare vill jag ha människor att se upp till och lära mig av i min närhet, samtidigt som jag själv måste bilda mig en uppfattning om hur jag bäst bör leda och driva.”

Trolle Rhodin kommer in på de särskilda ledarskapsutmaningar som ligger i att leda människor från vitt skilda kulturer, där synen på hierarkier och chefer kan skilja sig avsevärt från den gängse svenska.

”Jag fick alltså ledarskapsansvar i unga år, över folk som ofta var 20 år äldre och från delar av världen där respekten för överordnade spelar en väldigt stor roll. Själv vill jag vara tolerant som ledare, och menar att folk ska kunna göra misstag, ska kunna göra fel. Risken är annars att man bygger relationer som grundar sig i rädsla.”

Han tillägger:

”Samtidigt som människorna här är från vitt skilda bakgrunder, kommer de alla från cirkusvärlden. En miljö där många av de problem som märks i den vanliga världen faktiskt inte existerar. Att behandla folk olika på grund av deras etnicitet, kön eller sexuella läggning, det finns inte hos oss. Inkludering ligger inbäddat i själva cirkuskulturen. Men vi pratar inte om det. Vilket jag kan tycka är bra. Om någon är trans, vad spelar det för roll? Hos oss får folk vara som de är.”

Vad är annars den stora utmaningen med att leda artister?

”Att sätta sig in i artistens sätt att tänka. Att förstå sig på konsten är det absolut viktigaste. Oavsett om de är jonglörer eller trapetskonstnärer eller något annat, måste jag begripa vad de gör och hur deras uttryckssätt fungerar.”

Brazil Jack, som numera är den enda stora cirkus som turnerar i Sverige, är ut­över allt annat ”världens första hybridcirkus”, det vill säga en cirkus som till största delen drivs av batterier.

Tiden för de stora dieselaggregaten som stod och tuffade dygnet runt är med andra ord förbi.

”Det har inneburit upp till 60 procent mindre utsläpp. Det känns viktigt att kunna göra en insats för miljön.”

Är det något som gått förlorat i moderniteten, något i hans barndoms cirkusliv som Trolle Rhodin saknar?

Nej, faktiskt inte, säger han:

”Jag har ju bevarat det jag velat ha kvar. Cirkusromantiken finns fortfarande, traditionen lever. Vi som reser med cirkusen har en särskild gemenskap, bygger tältet tillsammans och kan samlas utomhus efter föreställningarna för att grilla och sjunga till gitarr. Cirkusbarnen leker på samma sätt som när jag var liten, folk blir kära i varandra och det uppstår intriger, även det precis som förut.”

Det pratas mycket om artificiell intelligens, AI, i chefsvärlden. Är det något även för dig?

”Nja – nej. Jag vill att människor ska uppleva cirkus på riktigt. Visa allt det fantastiska som artisterna kan göra med sina egna kroppar. Förmedla den känslan, som är icke-artificiell – den går bara inte via någon sorts skärm. Samtidigt jobbar vi mycket med marknadsföring. Där kanske AI kan komma bättre till pass.”