Chef i kris – så blir du mindre ensam när det värsta händer

Mitt i händelsernas centrum, ständigt omgiven av medarbetare – och samtidigt socialt isolerad.

Det är ensamt på toppen, har åtskilliga chefer fått erfara. Särskilt när det blåser och allt ställs på sin spets. När det kommer till kritan är det ju chefen själv som måste fatta det avgörande beslutet. Svårt men absolut nödvändigt, med betydande konsekvenser för andra människor – ibland för deras liv. Ensamheten i det kan vara plågsam.

”Chefer rekryteras i allmänhet för att de är duktiga inom ett visst sakområde, plus att de har ledartalanger att bidra med. Att ensamheten i ledarskapet kan innebära en sådan utsatthet, är något som de flesta nya chefer är väldigt oförberedda på.”

Det säger Gerry Larsson, professor i ledarskapspsykologi vid Försvarshögskolan, som forskar i hur chefer agerar i kriser. Hans forskning är särskilt inriktad på ledarskap inom räddningstjänst, polis, militär och sjukvård. Alltså yrkesgrupper som oftare än andra ställs inför extrema situationer och dilemman som har med liv och död att göra, med förödande konsekvenser om det blir fel. Djupintervjuer har visat att redan ensamma chefer blir ännu mer ensamma i jobbiga situationer, eftersom medarbetare och övrig ledningsgrupp då tenderar att dra sig undan.

”Ja, det är den typen av svar vi brukar få i våra undersökningar. Vi har även belägg för att personer som normalt är ganska starka, har en tendens att backa, önskar att bli ledda och slippa synas när det uppstår en extrem situation. Och då blir det till slut kanske bara en kvar.”

Han fortsätter:

”Förmodligen är det något fundamentalt, evolutionspsykologiskt, som ligger bakom det här beteendet. Att det för människans överlevnad i extremt farliga situationer visat sig effektivt att en tar kommandot, medan resten håller sig undan. Och så uppstår spinoff-effekter på det där, i mindre akuta lägen.”

Undersökningar från USA visar att ensamheten och isoleringen på jobbet är ett problem för uppåt 40–50 procent av amerikanska vd:ar. Även om fenomenet är utbrett även i Sverige, bedömer Gerry Larsson att siffran är lägre här, eftersom de hierarkiska nivåerna inte är lika skarpa.

I det vardagliga, kontorsbaserade ledarskapet kan effekten vara att chefen ställs extra ensam inför nedskärningar, budgetar som spräcks, interna konflikter. Eller, mer akut och extraordinärt, en allvarlig arbetsplatsolycka, hot om våld, trakasserier eller övergrepp som upptäckts i personalgruppen. Utan nödvändigt moraliskt och känslomässigt stöd i sådana lägen, ökar risken för felbeslut.

”Ja, blir man väldigt stressad är det lätt att få tunnelseende, missa bilden i stort och gå på fel sak. Men även den som gör rätt, presterar bra och genomför väldigt svåra men helt nödvändiga beslut – för ett företags överlevnad till exempel – mår ofta väldigt dåligt om stödet från omgivningen uteblir. Besluten kan ju uppfattas som så negativa, av underställda och andra, att det blir en väldigt jobbig situation”, säger han.

Att bli granskade av media är också något som chefer upp-lever som väldigt påfrestande, visar hans undersökningar.

”I drevaktiga situationer kan känslan av ensamhet bli väldigt stark, eftersom så många backar för att slippa hamna i rampljuset.”

En studie av svenska militära insatser i Afghanistan och andra krishärdar som Gerry Larsson deltagit i, visar hur chefer kunnat hantera sin ensamhet och utsatthet trots ytterst krävande förhållanden.

Deltagarna berättar om otjänligt vatten, ständiga sjukdomar, raketer som skjuts in i fordon och den oerhörda stress som det innebär att skicka ut unga människor i strid. Trots tidvis starka reaktioner var det ingen av undersökningens två kvinnor och 13 män som uppvisade några symtom på posttraumatisk stress fem år efter hemkomsten, eller besvärades av andra psykiska problem som krävde professionell behandling.

”En viktig förklaring var att de ändå hade ett antal glädjeämnen i vardagen, som gjorde att oros- och irritationsmomenten hyfsat gick att bemästra. Samt att de upplevde ett socialt stöd från kamrater i tjänsten, chefer, familj och vännerna där hemma. Med kamraters hjälp, fysisk träning, musik, kortspel och andra små avbrott fann de alltså ett andrum i var-dagen där de hämtade ny energi och kraft. Hade lite skoj, trots allt det svåra som hände runt omkring.”

Översatt till en mer genomsnittlig svensk chefstillvaro innebär det att ledare kan balansera känslan av stress och utsatthet genom att så gott som möjligt vårda och värna sina fritidsintressen och relationer. Möjligheten till reflektion tillsammans med andra framhåller Gerry Larsson som väsentligt. De flesta chefer skulle må bra av en ”kritisk vän”, menar han, särskilt i pressade lägen:

”Ja, det är mitt generella råd till chefer, att försöka ha någon i sin närhet som kan ge feedback i alla väder. En person att lita på, som törs ställa de kritiska frågorna och är någorlunda ärlig i sitt omdöme. Någon du kan lätta på trycket med, som påpekar om du nästan aldrig är glad eller ler längre. Som hjälper till att kalibrera din självbild och rimligheten i dina tolkningar av verkligheten – det kanske inte var hela världen att kaffeautomaten gick sönder? Risken är ofta att chefen bara får höra den friserade versionen, att det uppstått ’vissa problem’ när medarbetarnas egentliga bedömning är att läget är allvarligt, att det är skit. En kritisk vän kan korrigera det där också, och kort sagt fungera som buffert mot felbeslut, stress och kanske även den ohälsa som sådant kan leda till.”

Mycket av ”behandlingen” mot ensamhet i ledarskapet går genomföra på egen hand, menar Gerry Larsson. Samtidigt pekar forskningen entydigt på kollegers och närmaste överordnades stora betydelse i sammanhanget.

”Det vore önskvärt om personer i chefernas omgivning tog lite mer ansvar, väcker frågan, resonerar lite om moraliska dilemman som kan uppstå och den sårbarhet man kan uppleva i chefsrollen. Det här är kanske inte det första man tänker på när man är ny på jobbet, eftersom man ofta har en självbild av att vara stark och klara uppgiften bra. Det vore alltså bra om initiativet kom från mer erfarna kolleger.”

Den som på ett sådant sätt ikläder sig rollen som ansvarig förebild, visar genuin omtänksamhet och vilja till inspiration kan reducera eller helt undanröja ackumulerad stress, vilket i sin tur ger ett lyft inte bara för en ny chefskollega, utan för en hel arbetsgrupp.

På vilket sätt är allt detta ny kunskap?

”Det är just den här balansakten. Att upplyftande aktiviteter, små glädjeämnen i vardagen och gott kamratskap kan hålla stressorer och irritationsmoment någorlunda i schack. Så att de inte totaldomi-nerar vardagen”, säger Gerry Larsson.