Calle Fleur: ”Vårdkrisen har blivit normaltillstånd”

Strävan efter det goda ledarskapet förenar oss chefer, oavsett vilken bransch vi verkar i. Men vissa av oss har näst intill omöjliga förutsättningar att klara våra uppdrag. Cheferna inom hälso- och sjukvården har det svårast av alla.

Och det gör ont på ett personligt plan för alla oss som har upplevt hjältedåd på nära håll. Jag vet. Jag har två barn som föddes alldeles för tidigt och inte hade levt i dag om det inte vore för svensk neonatalvård. 

Ni vet hur det brukar låta: Personalen går på knä! Chefer säger upp sig i protest! Politiker tar inte tillräckligt stort ansvar! 

Just de utropen är inte nya, utan kommer från ett mer än tio år gammalt reportage i Chef. 2012 reste jag till Jämtland och träffade chefer som till slut valt att räcka fingret mot sparkraven. Jag minns särskilt en överläkare som flytt psykiatrin för att öppna ett bokantikvariat i Karlstad. ”Jag kan inte se tillbaka på den tiden med glädje, för det är kopplat till ett minne av en kränkning av mig själv”, berättade han.

Tio år senare har krisen i vården blivit ett normaltillstånd. Politikerna har visserligen börjat vrida på pengakranen. Men sjukvården lider av post-covid. Befolkningen blir äldre.

Medicinerna är dyrare. Och personalen har genomlevt decennier av organisatorisk lekstuga, ivrigt påhejad av pengastinna managementkonsulter. Som chef, om än i en helt väsensskild verksamhet, blir jag både förbluffad och förbannad över hur det här kan få pågå.

I början av 00-talet arbetade jag under flera år som vårdbiträde på ett sjukhem i Lund. Som fjunig tonåring var jag lyckligt ovetande om effektivitetskrav och vårdpolitik – chefen var en vänlig men perifer figur som mest verkade ha ett helvete med schemaläggningen och fick personalen att sätta sig lite mer rakt i fåtöljerna när hon besökte fikarummet. Papiljottrullning, såromläggning, sondmatning, vändscheman, duschstolar, blöjbyten. Tunga lyft och oändligt långa arbetspass. Men det var också det mest meningsfulla arbete jag har haft.

Det måste förstås vara känslan av meningsfullhet som får cheferna i vården att stanna kvar vid sina värv. För det kan ju knappast handla om lönen eller förmånerna.

Jag lyssnar på ett poddsamtal med Pamela Mazzocato, utvecklingschef på Södertälje sjukhus och forskare vid Karolinska Institutet. Hon beskriver det som kallas ”quadruple aim”, alltså vad som behöver uppfyllas för god hälso- och sjukvård: Förbättra människors hälsa, förbättra patientupplevelsen, hålla kostnaderna nere och säkerställa att personalen mår bra. Fyra mål som är omöjliga att få ihop, visar studier på ämnet.

I stället, eller kanske just därför, ersätter styrmodellerna varandra i en takt som omöjliggör långsiktigt arbete. 

Så vad säger cheferna i vården 2023? Jonatan Salzer, förstalinjechef vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå, är övertygad om att vårdkrisen går att lösa. Men det kräver att frågan får allas vår uppmärksamhet. ”Som det ser ut i vården i dag borde våra beslutsfattare ha panik. Jag ser inga tecken på att de har det”, säger han. Läs mer i Fredrik Kullbergs viktiga reportage.

Calle Fleur, chefredaktör Chef