Calle Fleur: Sov gott! Eller inte?

Jag levde länge i illusionen att jag var en jäkel på att sova. Såg mig själv som en annan Göran Persson, ni vet, statsministern som enligt legenden hade en tältsäng på kontoret och ägde förmågan att ta blixtsnabba tupplurar var som helst, hur som helst. Sådan var jag. En riktig sjusovare, helt obrydd av omgivningens krav och nycker.

Sen hände något. Var det småbarnstiden med sina morgonpigga bebisar och oändliga vaknätter? Sju svåra år som kröntes av ett riktigt lågvattenmärke: När jag en natt råkade trampa på sonens älskade batteridrivna mjukisfår. Helvetesmaskinen hann förstås börja bräka och väcka hela familjen innan jag, i panik, körde näven genom fårets ulliga bröstkorg och slet ut hjärtat med sladdar och allt.

Eller var det uppväxlingen i karriären och arbetslivet som ställde till det? Började alla komplexa digitaliseringsprojekt, tuffa omorganisationer, svårslagna budgetar och utmanande personalärenden rucka på den goda nattsömnen?

Eller var det hunden? Sängen var förstås en ”no go-zone” tills den, tja, inte längre var det. Nu ägnar jag större delen av nätterna åt att bråka om täcket med en 32 kilo tung labrador.

Det är förstås inte bara jag som har problem. Chefs nya undersökning visar att 8 av 10 chefer sover dåligt. Orsakerna stavas stress och tung arbetsbörda. Endast 3 procent stoltserar med att de aldrig sover dåligt (jag ser dig, Göran Persson).

Själv har jag behövt vidta åtgärder för att slippa vakna okristligt tidigt, och inte kunna somna om medan tankarna på jobbet maler i bakhuvudet. Kvällskaffet är borta sedan länge. Jobbmejl är för­bjudna i sovrummet. Hyllade tv-serier väljs bort till förmån för tidigare sänggående. 

Har det hjälpt? Jag trodde det, tills jag fick en ny smartklocka i födelsedagspresent som raserade illusionen ännu mer. Plötsligt såg jag det svart på vitt, uppstaplat i tydliga diagram i någon sadistisk app: Jag vaknade för ofta och hade knappt någon djupsömn att tala om. Dessutom var mitt ”body battery”, en funktion som på något mystiskt sätt räknar ut hur mycket energi jag har, bara halvfullt på morgonen. Under dagen tvingades jag sedan, i realtid, se hur jag laddade ur. Bokstavligt talat, alltså.

Den som kan relatera till hur stressigt det är att ha några få procents batteri kvar på telefonen kan räkna ut hur stressigt det känns när moderskeppet, alltså själva kroppen, har 2 procents batteri kvar. Kommer jag att somna in på tunnelbanan? Kommer jag att stängas av vid fruktdisken på Ica? Vilka organ stängs av i strömsparläge? Det är sådant man tänker på när kroppens batteri laddas ur – och det är en upplevelse jag inte önskar min värsta fiende. Men det fick mig att tänka till.

Sömnen spelar stor roll, både för hur vi presterar i våra chefsroller och för hur våra medarbetare upp­­lever oss. Det är bland det viktigaste vi kan ägna oss åt, men något vi uppkopplade nutidsmänniskor ägnar allt mindre tankekraft. Korkat, minst sagt, eftersom det försämrar oss själva, våra organisationer och hela vårt samhälle. Så kan vi ju inte ha det.

2023 får bli året då batteriet blir hundraprocentigt igen. Sov gott!  

Calle Fleur, chefredaktör Chef