Calle Fleur: ”Något är ruttet i det svenska näringslivet”

Nyheten att H&M-vd:n Helena Helmersson lämnar vd-rollen, delvis av ”personliga” skäl, slog ner som en bomb för några veckor sedan.

Kanske inte för att just hon slutade, utan för det usla mönstret.

Ännu en kvinnlig vd bland börsens största bolag – den nionde i ordningen på bara några år – försvinner och ersätts av en man. Ännu ett allvarligt bakslag i arbetet med att öka jämställdheten i näringslivet. 

Några veckor senare står jag under ett blinkande lysrör i redaktionens förråd och rotar runt bland pärmar.

Till slut hittar jag den, decemberutgåvan av Chef 2012. På omslaget: Nästan 100 kvinnor, fulla av förväntan, många med stora leenden. Och de hoppingivande orden: ”Nu händer det!” 

Rubriken handlade om Battle of the numbers, jämställdhetsprojektet som Chef drev under ett år tillsammans med tio av Sveriges största företag.

Tillsammans med jättar som Ikea, Ericsson, Volvo och just H&M skulle vi till slut vända trenden. Nu skulle vi äntligen se till att andelen kvinnor på operativa chefspositioner ökade.

14 år senare kan vi konstatera att … det inte hände särskilt mycket alls. I alla fall inte på toppen.

År 2024 har endast 8 procent av storbolagen på börsen en kvinnlig vd. Det är häpnadsväckande dåligt.

Visst har utvecklingen gått framåt i vissa sektorer, inte minst den statliga. Men på senare år har utvecklingen stagnerat.

Sverige har tappat mark internationellt. Och högst upp i näringslivet är något uppenbarligen genomruttet. 

Så vad är problemet? Jag menar, lösningarna känner vi ju till.

Det framgick med all önskvärd tydlighet när jag bjöd in en börs-vd, ett styrelseproffs, en forskare och två chefer och experter till ett samtal om just det här.

Forskaren Klara Regnö konstaterade till exempel att exakt samma framgångsmetoder har lyfts fram i mer än 30 år: utbildning, ledarutveckling, mentorprogram, nätverk och rekrytering.

Alltså: Vi vet precis hur vi ska göra. Men ändå händer alldeles för lite. 

Battle of the numbers slutrapport pekade bland annat på vikten av att ge chefer förutsättningar för bättre balans i livet.

Det är intressant. För i slutändan handlar problemet inte enbart om ovilja att ge upp makt, utan om att toppjobben är riggade för en viss sorts män. 

Vd:ar i de största företagen är som elitidrottare. Vi beundrar dem på håll, förundras över hur hårt och målmedvetet de arbetar. Goda resultat hyllas både i medier och på börsen, medan nederlag och felsteg straffas stenhårt.

Och precis som i idrottens värld premieras de som kan satsa hårdast. De som lägger mest tid, som försakar mest utanför uppdraget. 

En perfekt grogrund för gammaldags machokultur, helt enkelt, men kassa förutsättningar för moderna ledare som tycker att livet utanför arbetet också kan vara något att ha.

Därför behöver vi fortsätta granska gubbväldet. Vi behöver ifrågasätta strukturer i arbetslivet som gynnar män. Och vi behöver fortsätta diskutera förutsättningarna för oss som vill hålla som chefer och människor i det långa loppet.

För så här kan vi inte ha det.

Calle Fleur, chefredaktör Chef