Brandchefen: ”Vi klarar det aldrig tänkte jag”

På plats ute i terrängen i inledningsskedet av fjolårets jättebränder. Räddningschefen Johan Szymanski har nog aldrig känt sig så ensam. Skogsbrändernas omfattning var fullständigt överväldigande och nya larm rullade oavbrutet in från alla håll.

”Jag tänkte att det här klarar vi aldrig. Det var en känsla av vanmakt som jag aldrig mer vill uppleva”, säger Johan Szymanski som under den heta skogsbrandssommaren 2018 kom att personifiera hela det svenska brandkårsväsendet.

Genom att inte lämna någon metod oprövad lyckades räddningstjänsten under Johan Szymanskis ledning slutligen få läget under kontroll. Ett av hans mest okonventionella beslut var att begära in hjälp från stridsflyg som lät bomba brandområdet i Trängslet utanför Älvdalen.

”Att vara öppen och ärlig med jag inte klarade situationen på egen hand var viktigt för mig. Liksom att inge hopp till mina medarbetare: Jag står kvar här, jag är trygg här, vi kommer att lösa det här tillsammans”, säger han.

Johan Szymanski föddes 1985 och växte upp i Malmköping. Mamma dagbarnvårdare, pappa verksam på ett behandlingshem. Farföräldrarna kom till Sverige som flyktingar med de vita bussarna från Hitlers koncentrationsläger i andra världskrigets slutskede.

Att det var brandingenjör han skulle bli stod klart för Johan Szymanski redan då han var elva år. Han tittade regelbundet på tv-programmet Larmet går och fascinerades av blåljuspersonalens händelserika vardag.

”Jag skrev till och med ett idolbrev till programledaren Jan Wisén, som i dag är under­ställd generaldirektören på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och en god vän till mig”, säger Johan Szymanski.

Första jobbet var på den lokala idrottsklubben Malm­köpings IF.
”Jag var otroligt engagerad i föreningen, dock utan att själv utöva någon sport. Det var jag liksom vaccinerad mot, eftersom vi ägnat så många helger under min uppväxt åt att kuska land och rike runt på turneringar med min bror som var väldigt duktig i tennis. Mitt bidrag till föreningen blev i stället att jobba som assistent, sitta i styrelser, arrangera bilbingo och en massa annat.”

Ett av få tillfällen då han på allvar tvekat inför sitt yrkesval var under en kort period efter gymnasiet. I väntan på sin civila värnplikt som brandman hoppade han in som vikarierande högstadielärare i tyska, engelska och musik vilket var oväntat stimulerande och kul.
”Att hjälpa eleverna att ut­­vecklas gav mycket tillbaka. Det var nästan så det hade kunnat bli lärarbanan i stället.”

Fast bara nästan. Efter genomförd brandingenjörsutbildning i Lund, som varvades med arbete som brandman på räddningstjänsten i Flen, var det dags för Johan Szymanski att hitta ett jobb som matchade hans färska examen.

”När jag gick ut 2009 var det finanskris, det fanns inte så många lediga jobb. Jag bestämde mig för att söka det första som dök upp – det blev det som ställföreträdande räddningschef i Mora. Först tackade jag nej när de kallade mig till intervju. Tänkte att jag ändå inte har någon chans.”

Till sin förvåning erbjöds Johan Szymanski jobbet och avancerade snart till räddningschef. Blott 28 år gammal var han en av de yngsta som någonsin tillträtt en sådan post i Sverige. Han vill inte ha sina tidiga chefsår ogjorda, men menar så här i efterhand att han nog borde ha väntat några år med att bli chef.

”Det blev en ganska jobbig period. Jag hade inte så stor livserfarenhet, vilket gjorde det extra svårt att hantera de många och ofta besvärliga personalfrågor man ställs inför som chef. Jag bar med mig de där frågorna hela tiden. Det tog ganska mycket psykiskt.”

Johan Szymanskis ursprungliga plan var att stanna i Mora i två år. Nu har det gått nio och han är fortfarande kvar. Hur ser det ut framåt?

”Först och främst vill jag att vår nya organisation ska sätta sig, och att vår nya huvudbrandstation ska bli färdig”, säger han.

På senare år har han reflekterat allt mer kring tillvaron bortom det rent yrkesmässiga. Åren i Mora har inneburit väldigt mycket jobb och väldigt lite tid till privatliv, kompisar och relationer.
”Det kanske är dags att prioritera även andra frågor i livet”, säger han.