Akta dig för ”lunka på”-tempot

Ett råd från min karriärcoach? Det skulle det kunna vara, men den här barska uppmaningen kom från muskelberget till instruktör på mitt gym.

Jag hade bokat tid med honom för att få en riktig genomgång av utrustningen på gymmet. (Min träning ska i alla fall inte stupa på att jag inte fattar hur jag ska använda mig av utrustningen.)

Efter passet på vägen hem slog det mig att hans rekommendation passade väldigt bra även utanför träningslokalen. Det gäller i allra högsta grad också karriären. Det krävs hårt slit och uppoffringar för att göra framsteg. Eller sidosteg.

Å, det är så lätt att falla in i det där lunka på-tempot. Jag vet, och varje gång jag har gjort det har jag mått så fruktansvärt dåligt. Allting blir så jämngrått och smaklöst.

Förra året bytte jag jobb två gånger. Det ingick inte i min plan, det råkade faktiskt bara bli så. En väninna till mig, som haft samma arbetsgivare i 15 år, frågade hur jag vågade.

Jag hade inget bra svar till henne då, men grejen är att före de här två snabba bytena hade jag varit på samma ställe i tio år. Det som fattades mig var nya utmaningar. Rejäla uppförsbackar helt enkelt.

Hade jag inte vågat ta det där första steget, utan i stället valt att lunka på, hade jag inte kommit någon vart. Vare sig geografiskt eller mentalt.