Årets Chef 2013 — Sarah McPhee

Vi möter Sarah McPhee i ett konferensrum med utsikt över Stadshuset och den halvfrusna Riddarfjärden. I förgrunden syns byggbaracker, motortrafikleder och februarismutsiga bilar. ”Det är nästan som i Tokyo. Det kommer ­­att bli fint när allt börjar blomstra till våren”, säger Sarah McPhee.

Förmågan att tänka långsiktigt är en av hennes styrkor. Under hennes tid som vd för SPP har hon gjort företaget till ett av de mest kända pensionsbolagen, från en sjundeplats 2009 till en andraplats 2012.

När hon tillträdde var 65 procent av medarbetarna nöjda med sin arbetsgivare. I dag ligger siffran på 75 procent. Sarah McPhee har också gjort stora förändringar i ledningsgruppen, där hon ökat andelen kvinnliga chefer och gjort styrelsen helt jämställd.

LÄS MER: Bättre hälsa på jämställda arbetsplatser

Som vd för SPP har hon det yttersta an­­­svaret för 720 000 människors framtida inkomst. Skapar det inte en enorm press?

”Det är egentligen därför jag tog jobbet. Det stora ansvaret, att jag kan påverka människor, det ger spänning.”

Du har en annorlunda ledarstil för att vara direktör i finansbranschen. Du har bland annat fått ledningsgruppen att dansa inför medarbetarna. Varför gjorde du det?
”Just då var bolaget mitt i en finanskris. Det var viktigt att alla förstod att vi måste jobba tillsammans för att bli mer effektiva.
Många människor säger att de inte kan rita, sjunga eller dansa. Men jag tycker det är helt absurt. Det är just det som skiljer oss från djuren.

Så jag tänkte ’vi kör en Let’s dance-tävling’. Vi dansade i par, och sedan fick personalen betygsätta oss. Det intressanta var att det kom fram så många personligheter. En person sa att det förändrade hela hans liv. Han hade alltid suttit på väldigt höga chefsbefattningar och varit väldigt plikttrogen.
Efter dansen sa han: ’Nu ska jag gå i pension och ägna mig åt min livslust.’ Det var stort. Inte minst på grund av att han hade vägrat ställa upp när jag först lanserade idén. Men mitt ultimatum var att den som vägrade fick lämna ledningsgruppen.”

Det var hårt!
”Nej, det var en principsak. Jag bad dem ju inte att klä av sig på scen – alla kan dansa. Och ju sämre man dansade desto roligare skulle det bli för personalen. Personen jag nämnde innan var fantastisk, han vann nästan. När jag hörde hans kommentar kände jag att jag hade åstadkommit det jag ville.
Hela poängen med de övningarna var att släppa fram en annan del av sin personlighet, och att få koppla av. Det är en viktig del av chefskapet.”

Hur gör du själv för att koppla av?
”Jag måste schemalägga min avkoppling. Den infinner sig inte. Jag sköter motion som jag sköter mat. Jag yogar för min mentala träning, men ägnar mig även åt löpning, cykling, ridning och styrketräning. På helgerna försöker jag se till att inte jobba. Jag gör bara det som ab­­­solut måste förberedas, och ibland inte det heller.”

Men tidigare i livet var det annorlunda?
”Ja, och jag blev tillsagd att bättra mig. När jag var chef på revisionsfirman PWC hade jag en chef vars fru hade cancer. Han gick hem fem varje dag. Han sa åt mig att schemalägga att gå hem. Är det något som män är bättre skolade i så är det att hitta pauser.”

Du sägs även stänga av mobilen?
”Jag hade en väldigt intressant erfarenhet nu i höstas. Då var jag i Afrika i tio dagar utan mobil, tv eller radio. Jag fick en timme över på flygplatsen hem för att förbereda ett styrelsemöte. Det var det bästa styrelsemöte jag någonsin haft. Jag var så klar i huvudet. Och den erfarenheten bär jag med mig. Du måste vila huvudet.”

Din morfar var förmögen bankdirektör men förlorade allt i depressionen. Har det gett dig ett annat perspektiv på framgång?
”Både min farfar och min morfar förlorade nästan allt. Visst var ekonomisk otrygghet något som bekymrade mig som yngre. Men det gav också en frihet att inte ha pengar, för jag visste att det inte kunde bli sämre. För mig har det också inneburit en stor frihet att vara invandrare. Jag har inte några kopplingar till något, och ingen har dömt mig för att jag gör saker på ett annorlunda sätt.”

Du blev chef för första gången på revisionsfirman PWC. Hur var det?
”Det var en ganska mjuk övergång eftersom jag var mer projektledare än chef. Jag minns mycket tydligare min första dag som chef på GE Capital. ­­Jag hade plötsligt en mycket större grupp medarbetare. Jag var också chef över ett område som jag inte behärskade och över en produkt som jag inte behärskade. Det minns jag som väldigt läskigt. Men nu när jag tänker tillbaka, undrar jag: ’Vad var problemet?’”

Finns det saker du gör annorlunda i dag jämfört med när du var mer oerfaren?
”I mina tidiga chefsuppdrag var jag väldigt orolig för att folk skulle tycka illa om mig. ­Men nu vet jag att de aldrig gör det i längden.”

Hur blir man bättre på att inte oroa sig för vad andra tycker om en?
”Jag tror att det är mycket av en genusfråga. Flickor har ofta vuxit upp med bilden av att man ska vara snäll. För män är det annorlunda. En man som inte är snäll, kan också vara mäktig, stark och beslutsam. Lyckligtvis tror jag att världen förändras och att vi får fler kvinnliga förebilder. Jag vet nu att man kan vara en snäll person, även fast alla inte tycker om en. Men att komma till den insikten kan vara en ensam resa.”

Hur har du hanterat den ensamheten?
”Man måste ha andra källor att ösa ur. För mig tar familjen väldigt stor plats i trygghetskapitlet. Hur man hanterar ensamhet är en läggningsfråga. Jag känner mig inte olycklig när jag är ensam. Jag kan känna mig nöjd i det. Jag kan tänka att ’alla tycker illa om mig på onsdag, men de gillar mig på fredag igen’.”

Finns det något i din personlighet som gör att du lättare står ut med den utsattheten?
”Jag växte upp med en sjuk förälder, en alkoholiserad pappa. Det är en av de styrkor som jag har byggt på, att jag inte alltid har haft stöd hemifrån. Jag fick fatta beslut ensam väldigt tidigt i livet. Man måste också träna på att stå ut. Jag ägnar mig bland annat åt yoga, och det kan hjälpa en att hantera ångest. Det viktiga är inte yogan i sig, utan att träna på att inte reagera och inte agera, för du kan inte påverka allting. Den träningen har jag haft väldigt mycket glädje av. I en ledarroll är det också viktigt att kunna skaffa energi. Om någon är sur på mig i dag och inte vill prata, är det samtidigt någon annan som behöver stöd. Då måste jag ha den energin, jag kan inte bära med mig den negativa diskussionen jag just hade.”

Ser du till att omge dig med människor som inspirerar dig?
”Både ja och nej. Om du bara rekryterar personer som ger dig energi, kommer du att få en felaktigt sammansatt grupp. Du behöver också personer som tar energi ifrån dig.” Hur menar du? ”Min motpol är exempelvis den klassiska ’svenska ingenjören’. Jag är kreativ och kommunikativ, medan de är hyperanalytiska och inbundna, för att generalisera. Men jag behöver kompletteras med den typen av människa, eftersom de kan ge mig väldigt spännande intellektuella diskussioner. Att däremot bara omge sig med personer som inspirerar en är livsfarligt.”

LÄS MER: Kreativitet på arbetsplatsen

LÄS MER: Glädje som ledningsfråga