Tveksam moral bakom höga vd-löner

Indignationsartiklar om toppchefernas guldkantade ersättningsprogram är en stapelvara i mediernas ekonomirapportering. Allt sedan finanskrisen 2008 rasar en debatt om den uppskruvade bonuskulturen i finansvärlden, och hur medlemmar i den yttersta makteliten drar in hundratals gånger mer än den lägst betalda arbetaren. Att chefer för företag som gått dåligt och gjort sig av med folk under pandemin plockat ut flera miljoner i bonusar kan framstå som både märkligt och orättvist.

Men vad är egentligen en rättvis lön?

Alexander Andersson, forskare vid Göteborgs universitet, har i en avhandling i praktisk filosofi gått på djupet med frågan, för att undersöka vad som skulle kunna motivera den mest extrema lönesättningen.

”Frågan är viktig att bena ut ur ett moralfilosofiskt perspektiv. Direktörer sitter på ganska mycket makt, särskilt de som styr de största börsbolagen – deras agerande påverkar tusentals människors vardag och får lätt konsekvenser som rör hela samhället. Ytterst handlar det om fördelningen av en resurs som i någon mån är begränsad. Hur ska vi distribuera lönerna på bästa sätt? Många upprörs över de mest extrema vd-lönerna, särskilt när direktörerna kan beslås med misstag av den typ vi sett under finanskriserna. Men upprördheten behöver i sig inte betyda att ersättningsnivåerna är fel”, säger Alexander Andersson som i sin avhandling går igenom de vanligaste idéerna kring vd-lönesättning. 

Att den som bidrar mest till företaget (och samhällets) utveckling också bör tjäna mest är en tämligen okonventionell tanke, liksom den om att löneskillnader är ett incitament för att öka produktiviteten och effektiviteten hos de anställda. Många håller nog också med om att löneskillnader är tillåtna om de är resultatet av en rättvis förhandling mellan fullt informerade och fria parter.  

Men redan här uppstår komplexa moraliska problem. Det har visat sig svårt att räkna ut vad vd:ns arbete är värt mer precist. I praktiken riskerar löneförhandlingarna mellan vd och styrelse att vara allt annat än balanserade. Alexander Andersson pekar på den ”informationsosymmetri” som lätt uppstår i mötet mellan en vd som dagligen rör sig i verksamheten, och en mindre uppdaterad styrelse som bara avlägger tillfälliga besök.   

”När den mest robusta informationen till styrelsen kommer från direktören, har direktören ett övertag vad gäller målen som är rimliga att sätta för bonusar och incitament. Här finns risk för maktobalans. Styrelsemedlemmarna kan också känna sig priviligierade över att få vara med, själva erhålla en rejäl ersättning, och närmast uppfatta sig stå i skuld till vd:n. Styrelsen kan ha ganska lite att förlora på att vara schysst mot direktören och gå med på dennes villkor, och ganska mycket att förlora på att strama åt”, säger Alexander Andersson som främst studerat amerikanska bolag där vd-ersättningarna ofta är resultatbaserade, och för det mesta knutna till aktier, optionsprogram och just bonusar. 

Incitamentprogrammen leder vidare till ytterligare moralfilosofiska tvetydigheter. Inte minst kring den kortsiktiga resultat-hets som riskerar att bli frukten av en lockande bonusutbetalning, snarare än mer hållbara affärsmodeller. Och för att vända på det: en supergeneröst avlönad vd har antagligen redan så mycket pengar på banken att den inte går igång på några ytterligare bonusmiljoner. 

”Med andra ord verkar det finnas effektivitetsskäl som talar mot extremt höga vd-löner”, säger Alexander Andersson. 

Ett argument för svindlande direktörslöner som kan verka svårt att komma runt är den marknadslogik som säger att arbetsgivaren helt enkelt måste lätta på plånboken, eftersom så många andra redan lagt sig på samma höga nivå. 

”Men då antar man ett komparativt perspektiv, och släpper hela idén om lön efter förtjänst och prestation. Det blir en svag rättvisa”, säger Alexander Andersson. 

Hur man än vänder och vrider på det, är de extrema direktörsersättningarna svåra att berättiga ur ett moraliskt perspektiv, är den slutsats han landar i. 

”Ett av de tyngsta skälen är avsaknaden av kopplingar mellan höga ersättningar och ökade framgångar för företagen – några sådana samband är svåra att se i den empiriska forskningen. Jag tror de flesta accepterar skilda lönenivåer beroende på kunskap och prestation, men de här extrema direktörslönerna verkar det inte finnas skäl till. Kvarstår gör frågan hur stora löneskillnaderna mellan vd:n och de anställda på golvet bör vara ur ett moraliskt perspektiv”, säger Alexander Andersson som efterlyser mer tvärvetenskapligt samarbete mellan ekonomer och filosofer för att hamna på rätt nivå. 

”Ekonomer behöver inkorporera mer moralfilosofiskt tänkande när de teoretiserar om vd-löner. Och vi filosofer behöver lyfta huvudet från böckerna och se hur väl våra teorier kan tillämpas ute i den så kallade verkligheten.”