Tarek Malak: ”Alla är värda en andra chans”

Han satsar på dem som ingen annan tror på, anställer före detta kriminella, missbrukare och män­niskor i utanförskap. I dag får Tarek Malak både företag och människor att blomstra, men hans egen start var tuff.

Karriär
Text: Redaktionen
Publicerad

Den här artikeln har varit publicerad i Chef nr 4, 2017.

Vill du också prenumerera på Nordens största ledarskapstidning? Beställ din prenumeration av Chef här.

”Alla är värda en andra chans.”

Han är benhård på det här, Borlänges Sibyllakung och Årets Framtidschef Tarek Malak. Inte bara av altruistiska skäl, utan för att han vet hur sant det är. Av egen erfarenhet.

”Om fler chefer lyfte blicken och gav udda fåglar en chans, skulle vi få in mer energi och fler perspektiv i näringslivet. Svenska företag skulle blomma så oändligt mycket mer”, säger han.

Det var för den här typen av tankar som han i våras fick komma till Grand Hôtel i Stockholm och ta emot priset som Årets Framtidschef på Chefgalan.
”Där stod jag med Sveriges toppchefer och tänkte ’finn ett fel’”, skrattar han och slår sig ner i en soffa i en hotellobby på Kungsholmen, Stockholm, efter ett nyligen avslutat möte med några byggherrar. Den ”lilla Sibyllan” ska rivas och nya, fräscha lokaler byggas.

”Att jag fick priset är ett kvitto på att alla människor förtjänar en andra chans. Man kan om man vill, men man behöver få chansen att visa vad man går för också.”

Tarek Malaks allra första chans öppnade sig när han som fyraåring kom från Syrien till Sverige och flyktingförläggningen i Rämshyttan, utanför Ludvika. Pappans morbror hjälpte flera släktingar att få komma hit, undan fattigdom och förtryck. Efter en sväng till Östersund ham­nade familjen så småningom i bostadsområdet Tjärna ängar i Borlänge, där pappan fick praktikplats som svetsare.

”Jag var så lycklig när vi kom dit, för vi fick en egen lägenhet. Och från skogen och ensamheten hamnade vi i bebyggelse och betong, bland människor och barn. Så ja, jag älskar betongen.”

Men uppväxten var allt annat än lätt. Pappan hamnade i långtids­arbetslöshet under 90-talets lågkonjunktur, och blev deprimerad när han tappade sitt syfte och värde. Det innebar också att familjen hade knappa ekonomiska resurser.

”Vissa säger att fattigdom inte existerar i Sverige, om man jämför med Malawi, men man kan inte jämföra äpplen och päron. Och jag blir förbannad när folk säger att invandrare vill leva på försörjningsstöd. Den som säger det vet inte vilket helvete det är, bara förnedringen i att varje månad gå och tigga om pengar … Många gånger var det bättre för pappa att ta ströjobb, för att slippa bidrag, även om det gav familjen mindre resurser.”

Tarek Malak, som är äldst av sex syskon, fick växa upp snabbt. Han var 12 år när han fick sitt första sommarjobb, ”just när mina klasskamrater åkte och solade och badade”.

Han hade 12-timmarspass som diskare, fem-sex dagar i veckan. Men pengarna gav familjen mat och därmed glädje, så många gånger när han påföljande termin sa till sin mamma att han skulle till skolan, gick han egentligen till jobbet.

Tills den dag en fältassistent såg honom, besökte honom på arbetsplatsen och sa att ”i morgon går du till skolan, annars kommer jag hit och stänger verksamheten”, varpå ägaren blev rädd och Tarek kickad. Han var asförbannad, för nu hade han inte ens ett jobb.

”Men den kvinnan fanns där vid så många tillfällen. Hon räddade mitt liv.”

Denna kvinna kom att bli Tarek Malaks räddande ängel. Initialt hjälpte hon honom att läsa in sjuans, åttans och nians ämnen på ett år, och han gick ut med betyg som låg en bra bit över medel. Men han hamnade ur spår igen. Tydde sig till fel gäng och föll för frestelsen att tjäna snabba pengar, vilket i hans fall innebar att göra inbrott i bilar och butiker.

”Det är saker jag absolut inte är stolt över i dag, men är man i situationen att syskonen behöver kläder och mat så har man en annan logik.”

”Jag offrade mig för deras skull, för att i alla fall de skulle ha en chans. Jag sket i om jag blev stoppad av polisen och inplockad i häktet. Men det fanns folk som såg bakom mina bus, som en polis som brukade plocka upp mig, sätta mig i polisbilen och säga ’varför gör du det här? Du är ju inte en av dem’.”

Tarek Malak hatade den ”polisjäveln” också. Framför allt den dagen då polisen körde honom tre mil utanför stan, släppte av grabben och lät honom gå tillbaka. Han var så trött den kvällen att han gick hem och kastade sig i säng. Dagen därpå fick han höra talas om en skottlossning, som killarna han hade hängt med varit inblandade i.

”Då gick jag till polisstationen och sa tack. Inget mer. Men gubben visste vad jag menade.”
Den riktiga vändpunkten kom när fältassistenten (den räddande ängeln) bestämde sig för att Tarek skulle mönstra, vilket var ännu ett grepp för att få in honom i ett annat sammanhang. Hon stoppade in en desillusionerad och arg kille i sin lilla Kia och åkte till Karlstad.

”Då tänkte jag att varför ska jag försvara ett land som jag inte ser någon framtid i. Nu känner jag att herregud vilken kvinna. Hon körde mig 20 mil, och väntade i bilen i flera timmar.”

Han briljerade på mönstringen, ”har man sprungit ifrån så många ordningsvakter som jag hade gjort, så är man vältränad”, och skickades till F16 i Uppsala. Där fanns ett befäl som ganska tidigt synade honom.

”Jag var väldigt stöddig på den tiden, på fel sätt. Jag hade byggt så många lager av attityd, för i den värld jag kom ifrån gällde det att aldrig visa sig rädd. Men den här mannen såg det och petade på mig tills skalet krackelerade.”

Den taktiken har Tarek Malak tagit med sig och förfinat. Han säger att han är väldigt bra på att hitta människors svagaste punkt, och pusha och provocera dem.

”För då visar personen sitt sanna jag. Vi lever i ett samhälle fullt av personliga varumärken och ytor, skapade för att täcka att man mår dåligt. Men alla mår ju skit ibland. Vi har alla svaga sidor och dåliga dagar. När jag har kommit under en människas skal får vi en närmare kontakt, relationen blir äkta. Då kan jag träffa någon på stan och se att hen mår dåligt. I det läget går jag fram och frågar ’hur är det?’, varpå personen ofta säger ’tack för att du ser’. Vi behöver alla bli sedda.”

I militären såg man Tarek Malaks gåvor. Han blev gruppchef – och där började hans chefsresa. För Tarek insåg direkt att det inte var han utan gruppen som var stark, tillsammans kunde de göra stordåd.
Som när de skulle orientera och Tarek Malak sa att ”jag är från betongen, kan någon annan karta och kompass?”, varpå den tystaste killen fick leda gruppen under en dag, medan Tarek Malak bar medicinväskan. I dag är den här tanken en grundpelare i hans chefskap.

”Men plötsligt var lumpen slut, och jag blev utslängd. Ja, så kändes det, för medan de andra åkte till sina fina hem eller planerade akademiska utbildningar åkte jag till arbetslöshet i Sveriges Chicago.”

Så snart han kom hem ville han bort, för att inte falla tillbaka in i gamla gäng och mönster, så efter bara en vecka ringde han sin kapten och krävde att få göra lumpen igen. Något ingen får. Utom Tarek Malak. Och därmed fick han ett år på sig att spara sin dagersättning, för att ge sig själv chansen att bygga något med sin pappa.

”Jag sparade allt jag fick, och åkte inte hem på ett år. Tågbiljetterna de gav mig sålde jag på stationen. Jag fick ihop en ordentlig summa.”
Året var 2005 och detta blev starten på familjeföretaget. De hittade först en restaurang i Norberg, som de köpte och drev upp. På restaurangen hade de ett hörn med vardagsrumskänsla, där gäster var välkomna att sätta sig.

”En äldre, världsvan herre kom och lärde oss om hur man komponerar menyer, för vi kunde väldigt lite om restaurangmat. Och en man sa ’det där är fel’ när jag satt där och gjorde bokföringen. Han visade sig vara ekonom och hjälpte mig. På så vis blev vi en del av bygden, och bygden en del av oss.”

Men efter några år blev det jobbigt att pendla sju mil enkel väg, så Tarek Malak gick till Sibyllarestaurangen i centrala Borlänge, knackade på bakdörren och frågade om han fick köpa den. Han fick det, på villkoret att han gillade moderföretaget. På Sibyllas huvudkontor tyckte de att han skulle hänga med på ett konvent utomlands, innan han bestämde sig. Det var sommaren 2009.

”För första gången i livet åkte jag på en semester! Fatta, där satt jag på ett charterplan och fick dricka serverad, haha. Och jag träffade svenskar från alla delar av landet. Men när de kramgoa skåningarna och norrlänningarna började snacka, var jag tvungen att fråga vilket språk de pratade.”

När han kom hem var det avgjort: Han ville in i Sibyllasfären. I dag har familjeföretaget två restauranger i Borlänge, en trafikskola och en bilfirma. De har också en konsultverksamhet där de hjälper entreprenörer att starta upp sin egen business, som en foodtruck. När verksamheten står på egna ben, drar sig Tarek Malaks företag ur. Han ger folk en chans.

”I början jobbade jag och mina bröder sju dagar i veckan, men så småningom kunde vi ta ut en lön! Och ju mer vi jobbade, desto lättare blev det för mig att säga till syskonen att ’grabbar, ni kan gå i skolan’. Så mina syskon har utbildat sig. En är bilmekaniker, en är lärare, och min syster är sjuksköterska. Ingen behöver ta hand om henne, hon är fri att ta hand om sig själv, inte beroende. För mig är det jämställdhet.”

Han jobbar också aktivt med att ge tillbaka till det land där hans familj fått leva i fred, bland annat genom att ge människor här en andra chans. Oavsett om de kommer ur kriminalitet, missbruk eller söndriga bakgrunder.
”När folk kommer och söker jobb tar jag deras cv och lägger det åt sidan. Att de har ansträngt sig och skrivit ett räcker för mig. Innehållet är irrelevant, utbildning säger inget om ens personlighet.”

Han omsätter mycket personal, men där andra företagare ser det som ett problem är Tarek Malek glad.

”Jag vet att många stannar hos mig i högst ett år, att min verksamhet är en inkörsport. När de går vidare har de fått en plattform att bygga sitt liv på, vilket värmer mitt hjärta. Men det är klart att det inte alltid funkar, som för killen som sa att han var ren men gick på droger. Han behövde professionell hjälp, men fick i alla fall sin chans.”

Fördelen med att ha en brokig, mångkulturell personal är att kreativiteten och språkkunskaperna ökar. Men det kräver också att man har en tydlig värdegrund. Inte bara en fint formulerad inramad och upphängd på vägg, utan en som lever genom chefen och personalen.

”Jag accepterar inte särbehandling, sexism och rasism. Om en gäst uttrycker något sexistiskt till en kvinna i personalen, säger jag ’jag vill inte ha dina 80 kronor, varsågod och gå’. Och ger någon i personalen en rasistisk kommentar, får hen ta tillbaka den, annars är man inte är välkommen att jobba hos mig.”
Han berättar om en händelse där en kund som just beställt en hamburgare sa till den blonda kvinnan i kassan att han ville att hon skulle tillaga maten, i stället för killen med marockansk bakgrund som stod i köket, varpå kvinnan svarade att ”om det inte passar dig, har du McDonald’s över gatan”.

”Tjejen var orolig när hon berättade om händelsen för mig, hon hade ju kört iväg en kund. Men jag blev stolt, för agerandet innebär att värdegrunden efterlevs.”
Han säger att han nu kommit längre än han någonsin kunnat drömma om, men att han har en personlig strävan kvar.

”Vissa misstolkar mig och tror att mitt motto är: skit i skolan, du kan lyckas ändå. Men det menar jag inte. Jag hade bara en annan situation då, men går klart min gymnasieutbildning nu. Jag behöver det där slutbetyget för att kunna acceptera och tro på mig själv.”

Fortsätt läsa kostnadsfritt!

Vi behöver bara en minut…

Så roligt att du vill fortsätta läsa! Det får du strax göra, utan att betala något.

Skapa ditt gratiskonto
  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Dina uppgifter delas aldrig med tredje part. Läs vår integritetspolicy här.