Så chefar Otto Sjöberg

Bråken med Marie Fred­riksson och Mikael Persbrandt har gjort Otto Sjöberg känd, på gränsen till ökänd. Publiceringen av namn och bild på den misstänkte Hagamannen är bara ytterligare en i raden av anklagelser om övertramp som han hålls ansvarig för.

Men internt på Expressen är det ingen som ifrågasätter chefredaktören.

Precis som Winston Churchill är Otto Sjöberg en kämpe som erbjuder blod, svett och tårar. Fast han har förändrats genom åren. Det handlar mer om blod, svett och pengar nuför­tiden. Men fortfarande berättas historierna om den ambitiöse vikarien Otto Sjöberg som blev så besviken att han grät när artiklarna och sidorna inte blev som han ville.

Han får inte längre några koleriska utbrott. Medarbetarna är inte rädda för att hans läskigt väsande röst: ”Varför i helvete landade du inte den artikeln?” ska vänta dem på telefonsvararen när de kommer hem.

Nuförtiden går det att prata med honom – och han lyssnar uppmärksamt.
Antingen har den koleriske, unge Otto Sjöberg mognat. Eller så har han i sin roll som chefredaktör insett att det är strategiskt riktigt att inte skrämma vettet ur de trupper man ska leda.

Fast redan från början, under sin storm- och gormperiod, var Otto Sjöberg en mycket populär chef.
»Han spred glädje och han inspirerade alla«, säger en medarbetare.
Det är något som är genomgående.

»Han är den bästa chef jag någonsin jobbat med«, säger en.
»Jag gillar honom«, säger en annan. »Jag tycker om att han intresserar sig för allting, in i minsta bildtext.«

En medarbetare som jobbade med Otto Sjöberg på Aftonbladet berättar:
»Jag hade missat att kolla att alla sidor blev som de skulle. Det blev fel, och det blev fel i 300 000 exemplar, Men på något mystiskt vis fick Otto upp mig på banan igen. Han inspirerade mig att ta nya tag utan att yttra en tillstymmelse till anklagelse. På något sätt förstod han att jag själv hade svaret på hur jag skulle skärpa mig.«

En annan som varit med om att se förändringen efter att Otto Sjöberg tog över som chefredaktör för Expressen säger:
»Det är kul att jobba med Otto. Det är väldigt kul! Han kom till Expressen när tidningen befann sig i ett utsatt läge. Vi har honom att tacka för mycket. Förut kunde man komma till jobbet och tänka: Jag undrar vilken sorts tidning vi ska göra i dag? Så är det definitivt inte när man jobbar med Otto som chefredaktör. Han har framför allt gett oss den självkänsla man behöver för att göra en bra tidning.«

Medarbetarna på Expressen var luttrade. De hade arbetat under den ena chefredaktören efter den andra som talat vitt och brett om sina visioner för tidningen och som ville göra radikala förändringar.

»Det gjorde inte Otto«, säger en som har jobbat i redaktionens hjärta.
»Han gick bara in och började skruva på detaljer i tidningen. Sa: Vi gör så här. Han var väldigt ödmjuk och utan stora ord började han förändra detaljer, vecka efter vecka, med små medel.«

Mer som en tidningsmakarmekaniker än en vältalig publicist diskuterade Otto Sjöberg tempot i tidningen, strävade efter mer kontraster och vägde löpsedelsorden på en finskalig valör-våg. Vecka efter vecka, utan särskild dramatik.

»Egentligen är han en nörd som vill borra ner sig i detaljer. Fick han välja tror jag att han helst skulle vilja sitta ensam i ett rum med 200 tabloidtidningar från hela världen, bläddra i dem och hitta idéer. Sedan skulle han komma utrusande och entusiastisk berätta vad han hittat: Här, här, här … titta de har gjort ett streck här …«

Men gång på gång återkommer som ett mantra när man talar med dem som arbetar eller har arbetat nära Otto Sjöberg:
»Han är en doer, han får saker gjorda, han är oerhört effektiv.«

Som beslutsfattare tycker Expressens Winston Churchill att det är smart att få de underlydande cheferna – officerarna – att tro att de själva har fattat besluten.
»Han är väldigt duktig på det. Han vet vad han själv vill. Han ställer strategiska frågor. Han lyssnar när folk talar på möten, går inte till motattack, men man märker ju hur han styr mot det beslut han själv redan har fattat. Och han gillar snabba beslut. Bra, då har vi löst det, säger han nöjt.«

En annan medarbetare beskriver beslutsfattandet som långsammare, men strategiskt förankrat.
»Han förankrar alltid allting bland medarbetarna i en process så att det hinner gå in i folks huvuden. Han nämner något och sedan låter han det gå kanske en eller två veckor. Då har folk redan tagit in det. Han låter saker ta tid. Ser till att han alltid har medarbetarna med sig.«

Men man ska veta att med medarbetare menas de närmaste cheferna. För dem som inte äter i officers-mässen är Otto Sjöberg ganska osynlig.
När det gäller synlighet ligger Otto Sjöberg långt efter Winston Churchill. Han håller inga brandtal riktade till folket. Han är ingen stark symbol-personlighet i rampljuset, han är ingen som citeras, hyllas och höjer Expressens status genom sin karisma.

Och han motsäger i praktiken sina egna ord om att det ska vara en platt organisation. I själva verket råder en på gränsen till militär hierarki.
Innerst i generalstabens rum sitter Otto Sjöberg och lägger upp strategierna. Han läser in sig på alla uppgifter om fienden Aftonbladets position. Han har sina egna källor och spioner och är alltid mest påläst.

Alla chefer har hela tiden fritt tillträde till högste befälhavaren. De rapporterar till honom direkt. Och går något snett är det de som får stå till svars. Har någon medarbetare skrivit en dålig rubrik går han inte på den som gjort det. Otto Sjöberg går till chefen och säger: »Nu har det blivit för slappt.«

Han låter cheferna självständigt sköta sina jobb och griper in bara när någon signalerar: Nu behöver jag hjälp. Men för fotfolket är han osynlig.
»Det är svagheten med Otto. Han är inte synlig för alla på tidningen. Han inser inte värdet av att vara det.«

Med undantag för när det är jättekris. Då kommer generalen ut ur stabsrummet och visar sig. Till exempel när Expressen publicerat felaktiga uppgifter om att skådespelaren Mikael Persbrandt tagits in för vård på grund av alkoholförgiftning.

»I krisen med Persbrandt-historen blev han mer synlig. Och det var bra för alla medarbetare som fick se att han har en jävligt stark ställning. Både facket och styrelsen ställde sig bakom honom, ingen ville mista Otto«, konstaterar en chef.
»Han är egentligen lite asocial«, säger en annan.

Men är han inte socialt överbegåvad så är Otto Sjöberg en strateg av Guds nåde. Flitigt citerar han Churchill och refererar till andra världskrigets olika slag.
Och – ja, det är sant! – han visar ofta klipp ur actionfilmer för medarbetarna för att visa hur Expressen ska ta hem nästa stora slag.

»Han är väldigt strategisk. Man ska se fienden och veta vilka faror som finns«, säger en.
»Nu vet alla att det är krig«, säger en annan.
Målmedveten, välinformerad, att vinna kriget är det allt överskuggande.

Konflikter ska upp på bordet direkt. Sedan får de berörda gallskrika, reda ut det – och gå vidare.
»Han är inte empatisk. Därför har han lätt för att ta konflikter. Han är inte den som funderar över hur andra ska ta saker. Han går bara rakt på. Inte obarmhärtigt, men bara rakt över.«

Den styrka som finns ska utnyttjas. Otto Sjöberg tog över den befintliga armén på Expressen. Han bytte inte ut folk, utan lyfte upp dem som redan var på plats.
»Han insåg att det fanns begåvat folk som ville göra en bra tidning.«

Det är resultatet som räknas.
»Otto är genomkommersiell«, säger en som arbetat nära honom.

»Han tycker att det är viktigt att få in kvinnor i arbetet. Jag tror att det är för att han inser att det lönar sig. Tidningen blir roligare och säljer bättre«, säger en medarbetare.
Någon tycker att han borde valt några tyngre medarbetare, men tillägger i nästa andetag att det kanske inte skulle vara lika lönsamt.

Men att kanske ändå, borde man ha krav på en mediechef att vara mer samhällsintresserad.
»Han borrar sig ner så mycket i detaljerna att han mister vidvinkelperspektivet«, säger en.
»Han är en ny sorts chefredaktör. Han är inte en gammaldags publicist. Otto har koll både på ekonomin och innehållet«, säger en annan.

Men alla är medvetna om att om det är partiledardebatt i ettan och en actionfilm i tvåan, då väljer Otto Sjöberg filmen.
Som personlighet beskrivs han mer som pojke än man. Men inte grabbig. Mer intresserad av fotboll än samhällsdebatt. Och med väldigt bra insikt i hur kvinnor tänker. En mästare på att bilda lag. Men i grunden en sololirare. En som omger sig med olika typer av medarbetare och utnyttjar olikheterna.
Och chefredaktören som slutade gråta (på arbetstid i alla fall) är inte rädd för känsloutbrott. Andra får skrika, gorma och snyfta – sedan är det bara att gå vidare. Ut i kriget igen.

Fotnot: Artikeln publicerades först i Chef nr 5 2006