Per Naroskin: ”’Vd’ är en grotesk parodi på visionärt ledarskap och maktanspråk”

Nyligen såg jag om pjäsen Vd på Stockholms stadsteater. Första gången jag såg den var i slutet på 80-talet med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen, en roll som blivit legendarisk och välbekant även bland dem som inte ens såg pjäsen.
Ernst-Hugo spelade en karismatisk och narcissistisk vd som en kväll oanmäld ringer på dörren hos en av sina yngre medarbetare och bjuder in sig själv. Kvällen urartar allt eftersom vd:n tränger sig på i en utstuderad akt av maktdemonstration och sexuell förnedring.

På 80-talet hade Helena Bergström rollen som medarbetarens sambo. I Edward af Silléns aktuella uppsättning spelar hon själv vd:n som gör intrång hos en av sina kvinnliga medarbetare och hennes kille.

Det är klart att vi aldrig kan undgå att ta intryck av våra chefer på vår väg upp genom hierarkierna.

Om man jämför den nya vd:n med den gamla ser man förstås också skillnaderna i maktspråk med en kvinnlig vd i stället för en manlig. Härskarteknikerna skiljer sig åt, men båda nästlar sig in och når sitt mål som är underkastelse.

När pjäsen spelades första gången på 80-talet visste vi inte att den i efterhand skulle kunna ses som ett förebud av 90-­talet då arbetet invaderade privatlivet för unga människor i it-branschen. Inte på grund av usla arbetsvillkor och kommenderad övertid. Nej, unga chefer och medarbetare tryckte frivilligt gasen i botten och gjorde jobbet till sin identitet. Arbetet hade verkligen bosatt sig hos privatlivet och de arbetssugna flyttade in på jobbet.

Hemma staplades de tomma pizzakartongerna, men på de hemtrevliga arbetsplatserna serverades frukost och det installerades tvättstugor för att underlätta. Torsdagsölen var lika obligatorisk som de påkostade konferensresorna. Allt enligt idealet att vara ett kompisgäng utan formella strukturer.

Medierna rapporterade om de hög­motiverade, gränslöst lojala ungdomarna som gick i lämmeltåg mot avgrunden och utbrändheten. Det är ett tag sedan nu och i dag ser verkligheten annorlunda ut för många unga.

Stig Larssons pjäs är på ett genialiskt vis både tidlös och trendkänslig. Kan det vara så att den i sin nya uppsättning visar på nästa generations utsatthet på arbets­marknaden?

Kanske förebådar pjäsen den här gången deras arbetsmarknad med mycket lägre grad av anställningstrygghet och fasta tjänster. De sägs vara den första generationen i västvärlden som antas få det sämre än sina föräldrar.

Vilka framkomliga karriärvägar kommer de att finna?

Javisst, det är en grotesk parodi på visionärt ledarskap och maktanspråk. Men ändå. Någon borde göra ett studiematerial av den här pjäsen. Det gäller inte bara den, utan mycket dramatik, både klassisk och nyskriven. För alla oss som sysslar mycket med människor i arbetslivet är det en utmaning att gå på teater ofta; resa oss efter applåderna och omsätta våra intryck till diskussioner.

För bortom fiktionens överdrifter finns det mycket att diskutera kring trender i makt, integritet och genus. Om inte någon annan skriver ett sådant arbetshäfte får jag väl göra det själv.