Per Naroskin: När vappade du sist?

Jag deltog i ett seminarium där publiken antagligen bestod mest av HR-chefer från olika håll, men någonstans bland dem fanns även ett spädbarn som någon tagit med sig. Den lilla hördes tydligt, inte så högt men i gengäld mest hela tiden.

Jag stördes inte så mycket men om jag hade blivit störd skulle det varit snudd på omöjligt att be barnets förälder att gå ut med den lilla.

Det är aldrig lätt men just den här gången skulle det dessutom varit opassande, eftersom det jag befann mig på var utdelningen av årets Guldnapp. Det är ett pris som utdelas till arbetsplatser som på ett föredömligt sätt underlättar för sina anställda att förena arbete och föräldraskap.

Jag sympatiserar med ambitionen att försöka öka de strukturella förutsättningarna för ett familjevänligt arbetsliv. Som enskilt projekt är balansen i livet en illusion som enbart ökar stress och frustration hos småbarnsföräldrar.

Seminariet handlade om framtidens familjevänlighet och Sofia Rasmussen från Kairos Future sammanfattade bland annat resultaten från en global undersökning bland unga födda mellan 1984 och 1997 (Global youth).

Den personliga egenskap som de unga skattade högst var förmågan att vara en god förälder och att hålla ihop en familj.

Där ser man. Jag började fundera på vad de betraktar som en familj. Det var längesedan mina barn var små och jag behövde vabba. Nu har jag i stället börjat nalkas den åldern där tyngdpunkten för balansen i livet förskjutits till att handla om att vamma och vappa, alltså att ta hand om gamla föräldrar.

Det är inget djärvt antagande att den förutsägbara, kantrande åldersfördelningen kommer att tvinga oss att skapa ett arbetsliv som inte bara är vänligt mot småbarnsföräldrar och deras barn, utan även omfattar de medelålders barnens gamla föräldrar.

De unga i undersökningen oroade sig för klimatet och för arbetslöshet, men ingenstans står det något om oron för att behöva ta hand om sina gamla föräldrar.

Skönt för dem, tänker jag, att inte ännu ha lagt märke till det molnet vid horisonten. Men vi andra, vi behöver mobilisera. Ännu är jag själv inte riktigt där men flera av mina vänner har fullt upp.

En har en dement pappa som bor på ett äldreboende och måste besökas dagligen för att hans tillvaro inte helt ska förlora konturerna.

En annan ägnar åtskilliga timmar i telefonköer för att försöka få ordning på hemtjänsten till sin gamla mamma.

Andra är borta från jobbet minst en gång i veckan för att ta hand om den som ramlat, följa med på en rutinundersökning på vårdcentralen eller gå på möten med biståndshandläggare.

Förutom Guldnappen kommer man i framtiden kanske att dela ut Guldkäppen eller Gulddosetten.

Publiken består antagligen även då mest av HR-chefer, men det kommer också att finnas en gammal förälder som någon tagit med sig och som sitter och muttrar hela tiden. Och då kommer ingen att våga säga till hans eller hennes barn att gå ut med den störande gamlingen.

Relaterade artiklar

Krönikor

Erik Ringertz: Personen skulle ha ”ett bra barhäng”

I sin nya krönika skriver Erik Ringertz om sitt perspektiv på företagskultur. Och om varför barhäng är så fruktansvärt viktigt.
intro_motesskola
Annonssamarbete Chef + Svenska Möten

Stor guide: Bli en mästare på möten

Lär dig leda och nå mål med hjälp av effektiva och inspirerande möten. Här i Chefens mötesskola blir du en stjärna som mötesledare – i 6 steg.
Krönikor

Per Naroskin: ”Förvalta dina snilleblixtar”

Läs Per Naroskins nya krönika.