Per Naroskin: ”Förvalta dina snilleblixtar”

Snilleblixt är ett kul ord. Det där plötsliga ögonblicket som uppenbarar nya möjlig­heter och osedda aspekter. Om det är en tillräckligt kraftfull blixt kan den utgöra energikälla för en smart uppfinning eller ett vetenskapligt genombrott.

Fast nu tänkte jag på alla de där små­smarta ljusglimtarna som inte leder någon vart. De poppar upp i ytskiktet mellan medvetet och omedvetet – och uppslukas lika snabbt av dagsljuset. Kanhända släpper vi dem alltför lättvindigt.

Någon har sagt att kreativitetens känne­tecken inte är smarta idéer, utan att vara lojal med dem hela vägen till förverkligande. Det ligger mycket i det.

Så här års, när bussarna fylls av ungar vars streptokockgula snorsträngar kryper som feta larver under näsorna, kan jag inte låta bli att tänka på en egen sådan där ljusglimt som jag hade för tjugo år sedan.

När mina barn var små drabbades jag av en envis magkatarr som inte gav med sig, trots dietmat och tabletterna mot surhetsgraden i magen. Inte heller hjälpte välmenta uppmaningar att stressa mindre; jag stressade inte särskilt under den här perioden (utan att för den skull låtsas att småbarnsårens strävan efter den mytomspunna livsbalansen var någon enkel ekvation att få ihop).

Hur som helst: min ena son fick en kraftig förskoleförkylning som blev en ­bakterieinfektion och resten av familjen blev också tvungen att äta antibiotika.

Då hände det märkliga att min mag­katarr försvann. Jag ska inte påstå att jag anade något samband, men när mina besvär återkom några månader senare bara för att försvinna igen då den andre sonens förkylning ledde till samma kur började jag undra. Kunde det vara så att antibiotikan haft inflytande på min magkatarr? Det måste ju i så fall betyda att det rörde sig om bakterier. Nej, sa mina läkare och förklarade att magsår orsakas av stress – inte av bakterier. Jag tjatade men gav upp till sist inför den medicinska expertisens kompakta motstånd.

Ja, resten av historien känner ni ju till. Hur Barry Marshall och Robin Warren upptäckte att bakterien helicobacter pylori orsakar magsår.

Jag menar (faktiskt!) inte att jag borde fått Nobelpriset i stället för dem. Det är skillnad på en förflugen tanke och att systematiskt forska för att kunna lägga fram bevis. Just den där lojaliteten med sina aningar och uppslag.

Men det intresserar mig att det för­modligen kryllar av idéer som går under radarn. Man kan inte bara skylla på eta­blissemangets tröghet. Det är vårt eget ansvar också. Även om bara en promille av dessa svaga glimtar kan tända en snilleblixt borde vi ta ansvar för att förvalta vår infallsrikedom.

Och inte bara vår egen utan vår nära omgivnings också. Såväl arbetsplatser som samhället i stort skulle säkert vinna på att vi har lite mer tilltro till våra idéers lyskraft. När det glimtar till måste vi lära oss att avstå från att reflexmässigt reagera med automatiska tankar som:

”Det har säkert redan någon tänkt på” eller ”de vet nog vad de håller på med”. För det är inte alls säkert!

Hittills har handspriten hållit mig på fötter men vem vet vilka geniala tankar som kan komma att se dagens ljus i efter­dyningarna av årets influensa?

Per Naroskin är psykolog, psykoterapeut, författare, ståuppkomiker och föreläsare. Han deltar också regelbundet i programmet Spanarna i P1.

 

Relaterade artiklar

Krönikor

Erik Ringertz: Personen skulle ha ”ett bra barhäng”

I sin nya krönika skriver Erik Ringertz om sitt perspektiv på företagskultur. Och om varför barhäng är så fruktansvärt viktigt.
intro_motesskola
Annonssamarbete Chef + Svenska Möten

Stor guide: Bli en mästare på möten

Lär dig leda och nå mål med hjälp av effektiva och inspirerande möten. Här i Chefens mötesskola blir du en stjärna som mötesledare – i 6 steg.
Krönikor

Per Naroskin: När vappade du sist?

”Förutom Guldnappen kommer man i framtiden kanske att dela ut Guldkäppen eller Gulddosetten. Publiken består antagligen även då mest av HR-chefer, men det kommer också att finnas en gammal förälder som någon tagit med sig och som sitter och muttrar hela tiden.”