Per Grankvist: ”Stress som maktmedel”

En man jag högaktar respekterar inte mig i riktigt samma utsträckning. Under alla de år vi känt varandra har han aldrig kommit i tid till något av våra många möten. Till alla dessa träffar, luncher, snabba avstämningar och frukostmöten har han aldrig varit mindre än femton minuter sen, och det har hänt att han någon gång låtit mig vänta i 45 minuter, trots att vi bokat en timme. 

Hans generösa och sympatiska personlighet – kvicka tankegångar, förmåga att se stora perspektiv, ett smittande gapflabb – gör att jag står ut med honom. Till hans försvar vill jag dock anföra att hans kontinentala syn på tid formats under en karriär i flera länder verksam inom multinationella företag. Kontrasten är stor mot min egen bana – att kalla den karriär vore vilseledande – i den skyddade värld som är det svenska näringslivet med sina preussiska kalenderdisciplin. 

Hursomhelst, att vara sen är naturligtvis också en manifestation av makt. Den som har mest, kommer sist. Den som är chef behöver sålunda inte vara i tid för den som skriver krönikor i en tidning som Chef. Sanningen smärtar men jag inser att även om vi är lika mycket värda är vi inte likvärdiga. Alltså väntar jag på honom. (Numera bokar jag dock 90-minutersmöten för att tillåta honom att komma 15 min. sent och avsluta 15 min. tidigt.) 

Att hävda att man är stressad kan på samma sätt vara ett sätt att visa makt, eller i alla fall att man är efterfrågad, att signalera att omvärlden lagt ett oproportionerligt stort ansvar på ens axlar helt enkelt för att man är oproportionerligt mycket viktigare än någon annan.  

Jag påstår förstås inte att alla som är stressade hittar på detta, utan bara att en del stress är påhittad. (Du vet nog vem jag pratar om på din arbetsplats.) Att hävda att man är stressad blir ett maktmedel, ett sätt att slippa möten, styra möten, förkorta möten.  

Det kan också vara ett sätt att ta makt, att tala om sin stress för att få uppmärksamhet i brist på erkännande. På samma sätt kan den som är stressad över att inte kunna styra sin tid ta makt över sin tid genom att tala om sin stress och därmed tvinga omvärlden att anpassa sig för att minska denna stress. 

Det som utmärker människor som är viktiga på riktigt är att de inte stressar, hur stressigt de än har det. Att ha tid är att ha makt. Kungen uppträder som bekant alltid som om han har mycket gott om tid. Statsministern gnäller aldrig på mellanchefers vis över att hon har ont om tid, trots att hon har ont om tid. Paradoxen är alltså att de tonar ner sin arbetsbörda istället för att hojta om den. (På sin höjd erkänner de att ”de haft några intensiva veckor” men aldrig mer än så.) Det är därför det alltid känns som ett privilegium när man träffar riktigt viktiga människor – de tar sig tid och de ger av sin tid. Men de slösar aldrig med den.  

Så när min vän vill visa sig viktig genom att komma sent svarar jag numera ”Ingen fara. jag har all tid i världen.”