Per Grankvist: ”Så fort jag möter en diarré av klyschor stänger jag av ljudet”

”Att lyssna är ingen mänsklig skyldighet”, skriver Chefs krönikör Per Grankvist och lovordar muteknappens välsignelse.

Krönikor
Publicerad
Per Grankvist, krönikör på Chef

Att tysta någon är en aktiv handling. Det är inte möjligt att schyssha någon av misstag. Man ber ingen hålla käften utan att mena det. När jag formar handens fingrar till en näbb och gestikulerar att det är väldigt mycket prat just nu, då visar jag med all önskvärd tydlighet att jag önskar att den strida strömmen med ord torkade ut. Det är en gest som lämpar sig mycket väl för videomöten och samtidigt ett mysterium att den inte finns som emoji.

Att tysta någon är att be dem upphöra göra de ljud de älskar att göra och man kan ju begripa varför en del instinktivt uppfattar det som en kränkning av yttrandefriheten. Vår tid tycks ha svårt för det där – att uppfatta skillnaden mellan att få säga vad man vill och att omvärlden ska hålla med. Folk som sagt de mest konstiga saker hojtar om att man minsann inte får säga vad som helst i det här jävla landet längre, bara för att någon upplyste dem om att de sagt de mest konstiga sakerna man hört på länge.

Mitt drömjobb är att vara chef över avdelningen som delar ut Twitterkonton. Jag skulle införa licenser, och processer för att förnya de licenserna. ”Jaha. Och vad har du tänkt att twittra om de kommande tolv månaderna?” skulle jag fråga. De som inte hade något vettigt att säga skulle få svaret: ”Okej … nä, jag tror faktiskt inte vi behöver höra det, så det blir avslag. Men välkommen tillbaka om tolv månader med en ny ansökan!”

Det är en dröm utan verklighetsförankring, det förstår jag, men som mötesledare får jag åtminstone leva drömmen i det lilla formatet. Muteknappen är verkligen en välsignelse i många sammanhang! Så fort jag möter någon av de där människorna som liksom bara pågår, en flod av starka åsikter och ogenomtänkta analyser, en diarré av klyschor – då stänger jag av deras ljud.

Att utrycka sig hur dumt som helst är en grundläggande mänsklig rättighet och en grund på vilken vårt demokratiska samhälle vilar. Låt oss därför glädjas över att så många verkligen använder sig av den rättigheten. För allas skull bör man behandla de som snackar en massa skit som vi behandlar vanligt bajs. Det finns avsedda kanaler för det, men ingen borde ha rätt att sprida sin dynga bland alla andra.

Men att lyssna är ingen mänsklig skyldighet, än mindre att hålla med. Att inte lyssna är också en aktiv handling.

Jag har börjat lämna möten, aktivt men utan förvarning. Häromdagen deltog jag i en forskarkonferens i Wien på distans där väldigt många powerpoints användes för att säga väldigt lite. När det var dags för den plågsamma övningen med breakout-sessions hamnade jag i ett digitalt rum där en annan deltagare lämnat munnen vidöppen medan orden forsade ut. Jag började med att klicka mute, men det fick ingen effekt. Han var en av de där som bara pågår, obrydd över verkligheten. Så då klickade jag mute på mig själv, slog av kameran och gick ut på promenad. Det skulle inte förvåna mig om han fortfarande pratar.

Per Grankvist är grundare och chefredaktör för Vad Vi Vet.

Skapa ett gratiskonto, prova Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden