»Man vänjer sig aldrig vid att säga upp«

»I början av 1990-talet satt jag som avdelningschef på NCC i Malmö och sade upp 70 tjänstemän. Jag sov inte på hela natten före den första uppsägningen. Det var så tungt.

Men jag har aldrig varit så väl förberedd som då. Och även om det kändes grymt att säga upp folk – det fanns de som jobbat 20 år i företaget – så lärde jag mig mycket. Vid första samtalet var det många som inte förstod att det rörde dem. Då gällde det att inte släppa dem förrän de landat, tagit till sig budskapet och kommit vidare i någon slags åtgärd.

I början ville jag mjuka upp det tuffa beskedet och sade att det säkert skulle ordna sig. Men snart insåg jag att det är det sämsta man kan säga – det är att inge falska förhoppningar.

Jag har också sett skillnad på att säga upp män och kvinnor. Vid första samtalet grät kvinnorna, medan männen var helt nollställda och spelade macho. Vid andra samtalet var männen ledsna och deprimerade. Då var kvinnorna redan på gång och hade börjat agera. Tack och lov visade det sig att uppsägningen oftast inte var någon katastrof. De flesta fick nya jobb.

Jag har sagt upp medarbetare flera gånger sedan dess. Det jag har lärt mig är att det viktigaste är att vara ärlig, öppen och tydlig och noga följa upp. Men känslomässigt är det lika jobbigt, man vänjer sig aldrig. Och gör man det ska man överlåta det åt någon annan.«