Linda Waxin: ”Vågar du skapa dålig stämning?”

Jag skriver det här för att hylla den dåliga stämningen.

Jag skriver den här texten tack vare Bianca Kronlöf. Jag skriver den här texten tack vare kvinnorna bakom Förtalskassan. Jag skriver den här texten tack vare varje ursinnig kommentar från män och kvinnor i mina flöden under några oerhört osmakliga veckor där gubbar och snubbar beter sig som att metoo inte förändrat något. Men det har det. Därför skriver jag den här texten. Metoo har hänt. Och det finns ingen väg tillbaka, vi kan bara fortsätta röra oss framåt nu. Jag vägrar att se Presskonferensen med Gubben och tv-programmet med Komikern och Snubbarna.

Jag suger i mig Biancas ord i hennes öppna brev till Komikern och Snubbarna. Jag läser varenda kommentar och hyllning till hennes sårbara urstarka sätt att skapa dålig stämning. Jag vet att rättvisa i dagsläget inte finns att tillgå men gläds åt framåtrörelsen. Jag hyllar vägen framåt som Bianca pekar ut i form av dålig stämning män(niskor) emellan.

Jag väljer nu att berätta.

Jag har inte anmält. Jag har inte anmält våldtäkt. Jag har inte anmält hot.

Jag har inte talat högt om mina upplevelser. Jag har inte nämnt några namn.

Jag har inte hängt ut. Jag har inte skapat sjukt dålig stämning.

Många som känner mig ytligt kommer att ha väldigt svårt att tro på detta. Men jag är en av de många kvinnor som hållit tyst.

Ni förstår väl att bakom de historier som kom upp till ytan under metoo, att det finns tiofalt, hundrafalt många som bärs runt i tysthet?

På din arbetsplats, i din bransch, i ditt gäng. Bärs runt i tysthet. Bevakar beteenden och reaktioner kring andras historier och tänker, tack gode gud att jag valde tystnaden. Beundrar dem som orkar, vågar.

Berättar för några utvalda få. Ångrar sig ofta.

Reaktion, nästan alltid (i hög gäll röst): ”Har du anmält?”

Detta av människor som är intellektuellt superkapabla att räkna ut hur lite en (någon/jag) har att vinna. Ändå är ryggmärgsreflexen just denna. Har du anmält? Har du gjort si? Har du gjort så? Oförståelse och den dömande blicken när en säger nej, nej och nej.

Fick nyligen det insiktsfulla rådet att svara: Det är privat. För det är precis vad det är, en oerhört svår avvägning mellan något som anses vara rätt sak att göra, trots att rättssystemet och normsystemet Inte klarar av att hantera det. Därför är valet just det, en privatsak.

Som chef, medmänniska, kollega, vän, ta in att historierna bärs av de du minst anar. Bete dig därefter för de bevakar dina reaktioner och beteenden. Väljer en historia att anförtro dig. Säg inte du måste anmäla, du måste x, du måste y. För den som väljer att prata med dig MÅSTE INGENTING. Du som lyssnar MÅSTE FÖRSTÅ DET.

Vad vi som kollektiv däremot MÅSTE är att fortsätta skapa dålig stämning för varandras skull där vi kan, för de runt dig som bär sin historia i tysthet och gör sitt jobb. Utgå ifrån att de ser dig, och agera utifrån det. Och nej, dålig stämning kräver inte att du tar ställning i skuldfrågan.

Lyssna på Biancas öppna brev, det är en gratis utbildning för dig som chef, kollega, medmänniska i den ädla konsten att skapa dålig stämning utan att leka folkdomstol.