»Chefer – våga ryta till!«

»Ut, jag sa ut!«
Kommentaren var riktad till mig och jag hörde den ofta av min dåvarande lärare i svenska, han i den obligatoriska v-ringade tröjan och töntbyxorna.

Då, som tonåring, hatade jag honom. Jag hatade hans tröja och hans agerande där jag stod ute i korridoren och väntade på att bli tagen till nåder.

Nu för­står jag det. Läraren var en auktoritet i skolan, han var äldre och han visade vem som bestämde – något som jag den senaste ­tiden har fått anledning att re­flektera över i mitt arbete som chefstränare. För ofta stöter jag på ledare som inte vågar kliva in i rollen som chef fullt ut. Det inne­bär ju även att vara auktoritär – eller enklare uttryckt: att peka med hela handen, när det behövs.

Många chefer vågar inte det ­i dag. Alla vill ju så gärna vara omtyckta, göra rätt, och inte trampa någon på tårna.
Helt begripligt. Men sådant blir oftast bara krångligt. En chef kan sällan göra alla ­nöjda. Speciellt inte när det ­gäller konflikter och svåra samtal, som ju hör till var­dagen för ­en chef.

Därför är det särskilt viktigt för en chef att vara tydlig och säga precis det man menar, vad det är som gäller. End of discussion.

Däremot är det så klart inte bra att fastna i den rollen. Om ingen får en syl i vädret utvecklas irritation och frustration i gruppen. Unge­fär som att trotset hos ett barn bara blir värre när du skäller för ofta.

Och i grupprocesser är barn och vuxna ganska lika. Gruppen kommer inte att kunna arbeta mot ett gemensamt mål om inte ledaren pekar ut det och tar ­ansvar för genomförandet.

Kanske missar vi det ibland ­i chefsträningen. När den frustrerade chefen, som inte är nöjd, frågar vad han gör för fel. Vi tänker att det är så enkelt och självklart, det där med tydlighet, och hoppar över det helt och hållet.
Vår egen inre bild är ju så klar.

Men just det enkla är ofta det svåraste. Bara för att vi själva har förstått, betyder inte det att alla andra har gjort det. På chefs­träningen målar jag ibland upp ­­­­en bild av bråkande barn på gatan. Frågar: Går du bara förbi eller säger du till? De flesta svarar att de inte säger till. Tycker inte att det är deras ensak – folk får ta ansvar själva.

Men vi lever ju alla i ett samhälle alternativt jobbar på samma jobb. Att säga ifrån och sätta gränser för vad du själv tycker är okej är viktigt. Kon­flikter smittar som bekant av sig.

Och handen på hjärtat: Vilken lärare minns du som den bästa från din skoltid? Den mesiga och snälla eller den tydliga och auktoritära?
Just det. Den som faktiskt var sträng och sa ifrån. Även om det inte alltid var så kul. Så våga ryta till ibland. Du får.
Du är ju faktiskt chef!