Chefen som nästan dog i covid-19

För 133 dagar sedan avled nästan socialchefen Sandra Säljö i covid-19. Att hon överlevde har hon sin träning att tacka för. Men än är det inte över. Efter fyra månaders rehab är hon äntligen tillbaka på jobbet, men bara på halvtid.

Hälsa
Publicerad
Sandra Säljö, närbild

Det var en måndag i början av april. Sin vana trogen hade Sandra Säljö varit ute och sprungit dagen innan. Hon är socialchef i Herrljunga kommun och vid 43 års ålder i sitt livs form. Hon springer mellan sex och tio mil i veckan, cyklar, simmar, springer maraton.

Måndag morgon vaknar hon med 39–40 graders feber. Hon misstänker att det är covid-19, men tänker: det går väl över. Trots den höga febern jobbar hon från sängen de tre första dagarna. Sitter i möten på Teams. På onsdagen säger hennes särbo som bor i Linköping att han kör ner till henne för hon låter verkligen inte frisk.

”På fredagen började det fräsa i mina lungor. Som när man steker smör i en stekpanna.”

Hon åker till vårdcentralen. Hon hostar oavbrutet och kan knappt prata. Men läkarna gör inget covid-test utan konstaterar dubbelsidig lunginflammation, skriver ut antibiotika och skickar hem henne.

I avvaktan på att få ut sin medicin från apoteket är hon så svag att hon inte orkar stå upp, i brist på bänk sätter hon sig på asfalten utanför entrén.

”Chef som man är, så tänker man att det här löser sig. Men på lördagen fick min särbo köra mig till akuten. Då var jag så svag att jag inte kunde gå själv utan han fick bära mig till bilen.”

Hennes särbo hinner knappt säga hejdå innan läkarna försvinner in med henne. Hon har väldigt dålig syresättning och hamnar på intensiven. Och det hjälper inte med syrgas. Hon testas positivt för covid-19.

”Då var jag så sjuk att jag ville dö. Det har jag dåligt samvete för i dag, mina barn är 17, 15 och 12 år gamla. Men det är en så märklig känsla när man känner att man inte klarar mer, att det är lika bra att det tar slut.”

Dag 8 tvingas de söva henne och lägga henne i respirator.

”Vad jag inte hade en aning om är att respiratorvård kan ge hjärnskador. Därför väljer de att hålla mig vaken i långa perioder.”

”På fredagen började det fräsa i mina lungor. Som när man steker smör i en stekpanna.”

Hon har en tub långt ner i och tre slangar in i halsen, tre slangar i varje arm, kateter både bak och fram. I samma sal ligger flera svårt sjuka människor, ett tiotal i vårdpersonalen springer fram och tillbaka, det tjuter och piper överallt och traumatiska händelser utspelar sig.

”Det första de säger när jag kommer dit är: ’Nu kommer du till en avdelning där man inte har någon integritet. Vårt enda syfte är att rädda livet på er för ni är döende.’ Och så var det. Man kunde ligga där helt naken emellanåt men när man är så sjuk har man inget behov av den integritet man annars är så mån om.”

Sandra Säljö får mycket smärtstillande. Dröm och verklighet flyter ihop, hon hallucinerar. Vid några tillfällen försöker de ta bort respiratorslangen för tidigt. Det är fruktansvärt.

”Personalen kom då och då, strök mig på kinden och berättade att jag låg i respirator. Men emellanåt har jag försökt både dra ut slangarna och sparka personalen.”

Hennes anhöriga får sms från Sandra om att hon kanske inte kommer att överleva.

”Det var värst med barnen, att behöva skriva till dem att jag inte vet hur det kommer att gå.”

Porträtt på Sandra Säljö i närbild.

Till slut, efter 13 dagar i respirator, är hon tillräckligt bra för att kunna andas själv och hon blir den första patienten som inte behöver syrgas efteråt.

Men sjukdomen är långt ifrån över. Musklerna i hela kroppen har förtvinat. Hennes ena arm är tillfälligt förlamad, hon har legat så att någon nerv har blivit klämd, och hon är mycket hjärntrött vilket jämförs med att ha fått en stroke.

”Jag vill bara få komma hem till mina barn men är i så dålig kondition att jag inte ens kan klia mig i huvudet.

De vägrade släppa hem mig innan jag kunde stå och gå igen.”

Sandra Säljö börjar hårdträna. Hon gör knäböj lutad mot sängen, ber att få en gåstol och hasar sig fram på rummet.

”Det var värst med barnen, att behöva skriva till dem att jag inte vet hur det kommer att gå.”

”Jag är envis som en åsna. Efter två dagar får jag åka hem, normalt sett brukar det ta längre tid att träna upp sig på att gå igen. När jag kommer hem tar jag hjälp av en väninna för att orka gå 200–300 meter, sedan ökar jag sträckan successivt tills jag klarar av att gå en mil. Jag tror inte på att vila sig frisk.”

Men hjärntröttheten sitter i.

”Alla ljudintryck som hjärnan normalt sorterar bort kan den inte längre sortera bort. Från början var det så illa att jag var tvungen att gå och lägga mig efter att jag ställt in disken i diskmaskinen. Det är som en rullgardin som går ner. Och det har varit svårt för mig att acceptera att jag inte kan påverka det med min vilja. Efter fyra månader var jag inte hjärntrött i min vanliga vardag. Det tog jag som en signal på att det var dags att prova att jobba. Jag var så uttråkad hemma, jag älskar ju mitt jobb.”

Fysiskt är hon tillbaka, syreupptagningen är återhämtad. Hon springer nu milen under 55 minuter igen och har utmanat sig själv till max genom att bestiga Nordens högsta berg, Galdhöpiggen, 2 469 meter över havet. Men fram tills nu har hon känt att det inte gynnade någon att hon kom tillbaka till jobbet och petade i saker som hon inte kunde fullfölja.

Sandra Säljö springer på en skogsväg.

”Jag har sexton chefer och jag visste att de skulle ta hand om allt och leverera under tiden jag var borta. Och så har det blivit, de har gjort ett fantastiskt jobb.”

En av verksamhetscheferna fick ta hennes tjänst under de fem månader hon varit frånvarande. Nu är hon tillbaka på halvtid, trots att läkarna ville att hon skulle börja på 25 procent.

”Det sa jag direkt, det går inte. För i samma sekund som du kliver över tröskeln som förvaltningschef har du ingen annan som gör jobbet.”

Hon kämpar för att klara av sitt heltidsjobb på halvtid och får prioritera stenhårt.

”Mina chefer har saknat en chef länge nog. Det är tre duktiga personer som behöver sitt stöd i vardagen, så där lägger jag mitt fokus just nu. Allt annat får stå tillbaka. Jag tar strategiska grejer och lämnar det operativa till dem. Jag väljer bort alla möten som är någon annanstans och jobbar varannan dag hemma. Det tar så mycket energi för mig att möta alla människor på jobbet. Jag hoppas kunna gå upp på heltid om en månad men behöver ännu återhämtning.”

Sandra Säljö hemma framför en laptop.

Hon är fortfarande hjärntrött och går på rehab bland stroke- och cancerpatienter.

”Det var en fruktansvärd upplevelse. Från frisk till att ligga för döden åtta dagar senare. Jag är ung, i mitt livs kondition, har inga underliggande sjukdomar och har bara haft drygt en veckas sjukfrånvaro i hela mitt liv. Livet är skört. Kanske är jag än mer ödmjuk. Springer inte på som tidigare, nej, det är fel att säga, jag springer alltid på. Jag är chef för att jag tycker om att påverka. Men jag är oerhört tacksam för mitt liv – och för att jag får se mina barn växa upp.”

Sandra säljö

Ålder: 43.

Familj: Särbo, tre barn, 17, 15 och 12 år.

Bor: Skövde.

Gör: Socialchef i Herrljunga kommun.

Utbildning: Socionom och diverse ledarskapsutbildningar.

Karriär: Socialchef Herrljunga, socialchef Töreboda, chef för individ- och familjeomsorg (IFO)Töreboda, enhetschef inom IFO Karlsborg/Hjo, utredningsansvarig Mariestad, socialsekreterare Malmö, kurator Göteborg.

Skapa ett gratiskonto, prova Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden