”Vi vill bara jobba – men ni ger oss inte chansen”

”JAG TILLHÖR GENERATION Z, och ibland känns det som att hela arbetsmarknaden tittar på oss som ett mysterium. Som att vi är något som ska studeras, definieras och förstås innan man ens vågar anställa oss.

Ironiskt nog vill vi egentligen bara en sak: Få en chans att börja jobba. 

Det talas ofta om våra brister, att vi saknar tålamod, arbetsmoral, mognad. Att vi är curlade, osjälvständiga, socialt oerfarna. Samtidigt är det få som pratar om hur svårt det faktiskt är att ta sig in på arbetsmarknaden i dag.

Det största hindret för unga är inte att vi saknar erfarenhet, utan att vi inte får chansen att skaffa den. 

Rekryteringsprocesser känns ibland som hinderbanor. Personlighetstester rangordnar oss innan någon ens hunnit läsa vårt namn, digitala urvalsfrågor får oss att känna oss mer som siffror än som människor, ansökningar försvinner in i ett digitalt svart hål.

Man kan klara alla steg – och ändå aldrig mötas av en människa.

Det är inte konstigt att många tappar hoppet redan innan de kommit igång. 

Tidigare generationer berättar om hur det gick att jobba sig upp. I dag är startpunkten så svår att nå att vi i stället blir experter på att söka jobb.

Vi slipar våra ansökningar som om det vore ett heltids-arbete: Entusiasm, men inte för mycket. Personlighet, men inte privat. Potential, men gärna bevisad i förväg.

Allt detta innan vi ens fått ett första samtal. 

Samtidigt finns det chefer som gör något avgörande: De ser potentialen hos unga långt innan den hunnit ta form. De vågar anställa någon som fortfarande befinner sig i början av sin resa och ser det som en fördel. De talar inte om unga, utan med dem. De är tydliga utan att förminska, nyfikna utan att misstänkliggöra.

Det är ledare som förstår att vilja, trygghet och en öppen dialog är vad som bygger kompetens och självförtroende – och att framtidens arbetsplatser formas exakt där. 

Sanningen är att många av oss i generation Z är både drivna och pragmatiska. Vi är uppvuxna i en tid av kriser, osäkerhet och höga krav. Vår otålighet är ofta en reaktion på att dörrarna varit så svåra att öppna. Vår ifrågasättande ton speglar inte bristande respekt – utan en vilja att förstå och göra saker bättre.

Och ja, vi är digitala, snabba, nyfikna och ofta oerhört lösningsorienterade.

Det är inte en svaghet. Det är en resurs. 

Det som däremot gör unga stressade är känslan av att ständigt behöva bevisa sig innan man ens får börja. Att kritiken om ’lättkränkthet’ eller ’lathet’ kommer från en position i arbetslivet till vilken många äldre faktiskt haft en mer förutsägbar väg. Det vi behöver är inte större titlar – utan större tillit.”