”Varför älskar vi dåliga chefer?”

"Jag skulle kunna prata i evigheter om några av de absolut sämsta chefer jag haft. Där fanns till exempel nöjeschefen på Skandinaviens största tidning och om jag påstår att han inte riktigt behärskade ämnet så är det en underdrift. Han trodde till exempel att Bryan Ferry var en Finlandsbåt.

Sedan var det den sadistiske nattchefen på stora tidningen som röt så att redaktionsmössen dog av hjärtsnörp, som avskedade folk retroaktivt från anställningsdatum, som beordrade en kvinnlig reporter som var gravid i åttonde månaden att resa till Irak under pågående krig och viftade bort invändningar med ett ’Vaddå, dom föder väl barn där borta också’.

Och en gång när polisreportern ringde och sa att det inte skulle bli någon artikel till morgondagens tidning för han var på bb och flickvännen höll på att föda då budade chefen upp en laptop till förlossningen och instruerade chauffören att vänta där tills texten var skriven.

Värst var kanske han som ägde en pub där jag jobbade extra under studentåren. Han brukade komma ner runt stängningsdags, rejält berusad, rafsa åt sig innehållet i kassaapparaten och försvinna ner till Frimurarhotellet. Till sist fick vi slavande studenter nog och en kväll efter stängningsdags konfronterade vi honom och begärde mer lön. Då klättrade han upp på en trave ölbackar, stoppade in handen innanför skjortan, drog fram en näve sedlar och slängde ut dem över lokalen och så skrattade han sig fördärvad medan vi kröp runt på alla fyra i fimpar, utspilld öl och krossade glas och rafsade ihop lönepåslaget.

Vi har alla sådana här historier och vi älskar att berätta dem och på ett konstigt bakvänt sätt verkar det som det enklaste sättet att bli en berömd chef är att bli en misslyckad chef. Slå på tv:n. När såg ni en bra chef på tv senast? Tänk efter, för chefen är så gott som alltid ett dumhuvud, sällan den verkliga skurken utan mera någon som man måste föra bakom ljuset och lura bort för att få jobbet gjort eller för att lyckas lösa brottet och är han inte en dumskalle är han en pajas.

Det finns ett underhållningsprogram ’Plus’ som enbart bygger på att sätta överbetalda chefer med för snygga kostymer på plats och två av vår tids bästa komiker – Steve Carell och Ricky Gervais – har båda fått sitt genombrott genom att spela komiskt usla chefer.

Varför det är så? Delvis för att vi är väldigt kritiska mot våra chefer. Kanske också för att vi känner igen oss och kan känna en befrielse i jämförelsen att fullt så dåliga är vi nog inte själva.
Men egentligen är det nog en rejäl portion nostalgi, för den riktigt usle chefen håller på att bli en utrotningshotad art. I stort sett alla chefer i dag är i alla fall lagom ledarskapsutbildade och kan nog klara av att genomföra ett utvecklingssamtal på någotsånär godkänt sätt, så det är nog dags att ’Rädda den Usla Chefen!’.

Låt oss leta upp Sveriges sämsta och ge honom en fålla på Skansen innan han går helt förlorad. Där kan han sitta och vråla ’Ni är den sämsta marknadsavdelningen någonsin. Hur inkompetenta kan ni vara? Ni får mig att må illa. Vill ni att jag ska kasta en kopp kaffe i ansiktet på er?’ så att dagisbarnen bleknar av skräck. Det finns en ledig plats mellan apberget och ormhuset."