Tårar smakar bättre än guld

»Dumma« domare, missade häckar, fallande ribbor, trasiga kläder eller halkiga banor. Alla som följer OS famlar desperat efter förklaringar till missade medaljer och självklara segrar. »Varför« och »hur« är vanliga frågor. Två frågor som aldrig kommer att få något svar.

Fanns det ett OS för medlidande och självömkan skulle Sverige ta guld varje gång. Tänker jag när jag sitter i tv-soffan, eller när jag under gårdagen försökte läsa om Sanna Kallurs fadäs i semifinalen. Det gick inte, alla nyhetssajter stod stilla på grund av hög belastning.
Många var de som ville läsa om eländet, inte bara jag.
En rubrik hann jag se: »Hon lämnade arenan i tårar«. Jag förstår att hon grät, men tänker samtidigt att det var det bästa som kunde hända henne.

Jag gillade det hon sa inför semifinalen om hur hon peppade sig själv: »Jag påminner mig själv om vad jag tidigare har presterat, att det finns några riktigt snabba tider i den här kroppen.«

Nu finns det inte bara snabba tider, utan även en rejäl dos av motgångar.  Det är inte alltid bättre att slå i underläge, men det kan vara lättare.