Per Grankvist: ”Tacka corona för att man slipper nätverka”

”Nätverkande” är ett av svenskans sakligaste och torftigaste substantiv. Det är ett ord utan inneboende laddning, en aktivitetsbeskrivning av samma sakliga snitt som ordet ”samlag”. Det är något vuxna håller på med – så mycket förstår man – men ordet hjälper inte en oinvigd att förstå syftet. Är det därför många är dåliga på det?

Här vill jag understryka att det också finns stora skillnader mellan samlag och nätverkande. Den mest uppenbara är att ganska snart efter att man inlett ett samlag framgår poängen med den aktiviteten, medan nätverkandet kan förbli poänglöst under många år. (Kanske är det förklaringen till att en del främst ser nätverkande som en metod för att så småningom inleda samlag? Är det aktivitetens handfasta begriplighet de söker?)

Hursomhelst. Själv har jag alltid hatat nätverkande. Jag trodde länge att det hade att göra med att jag inte tycker om människor – vilket varit lite av en nackdel för mig i sociala sammanhang. Så slog det mig att det var det aktivitetens meningslöshet som jag inte tålde.

Om du inte har ett tydligt syfte med nätverkandet, vad är då poängen? Att mingla på en branschkongress i Singapore är meningslöst om du inte har en idé om varför du gör det. Allt du får med dig hem är 57 visitkort. För att veta om du nätverkar med någon du kan ha nytta av måste du dessutom kunna hålla käften för att kunna skapa en bra relation. (Också bra grej för att inte få virus!)

Jag nätverkar nu som ett effektivt sätt att underhålla relationen med människor jag inte orkar äta en hel lunch med. Förvånansvärt ofta leder det dock till fördjupade relationer.

Ju mer chef du är, ju viktigare är det att kunna låtsas som att du är kompis med människor du inte alls är kompis med. Detta är som bekant ännu viktigare utanför Sverige. Du förväntas säga snälla saker, dricka lustiga drinkar, äta mat någon annan beställt, skratta åt konstiga skämt, hålla sig relativt nykter och försöka undvika att visa sitt könsorgan. Lite som att vara på dejt, alltså. Och precis som på en dejt förväntas du att intressera sig för den andre.

Uppgiften är att ställa en intressant fråga, och sedan lyssna. Att fråga vad de brinner för är klassisk öppningsfråga, att fråga vad de egentligen är bra på är en annan (med rätt tonfall!). Är du likt mig är en småtrist typ är det ännu viktigare att lära sig ställa breda, öppna och nyfikna frågor, i rent självförsvar.

”What’s your passion?!?” frågade en amerikansk dam mig en gång. Jag förklarade att som journalist är jag snarare saklig än passionerad, och returnerade frågan. Hennes svaret var oerhört intressant och upptog resten av kvällen. Det var så jag upptäckte att vi hade flera saker gemensamt. Bland annat att vi båda fruktade att jag var tråkigt middagssällskap. Jag fick inte en syl i vädret och ville inte ha det.

Per Grankvist är grundare och chefredaktör för Vad Vi Vet.