Tack och lov för 80-talisterna!

Den här gången är det kommunikationsföretaget GCI Stockholm som står för ”krisnyheten”.

De har kommit fram till att 80-talister inte bryr sig om vad som sägs på personalmöten, utan hellre eller helt och hållet förlitar sig på rykten från kollegerna.

Chefen som budbärare finns tydligen inte på 80-talistens karta.

Jag har 80-talister som medarbetare, och jag kan inte påstå att jag kan se att det är någon större skillnad på dem jämfört med 70-talister eller 50-talister.

De är lika bra eller dåliga på att ta till sig information. Och jag är övertygad om att de varken är mer eller mindre roade av skvaller och rykten än någon annan -talist. Detta eftersom rykten och skvaller är ett allmänmänskligt behov. Det påstår jag utan att ha forskat i ämnet. Men det kanske är typiskt för en 60-talist?

Alla generationer har (sannolikt) i alla tider fått höra sina föräldrar och mor- och farföräldrar sucka och säga: ’Ja, se dagens ungdom. Annat var det på min tid.’

Det är klart att beteenden förändras över tid. Men för den sakens skull betyder det inte att vi som är andra –talister måste tillsätta krisutredningar för att anpassa oss efter de här nya märkliga (?) människorna som är på väg in i vuxenlivet.

Varför inte bara nöja sig med att tiderna förändras. Det behöver nödvändigtvis vara ett problem. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Tack och lov att saker och ting rör på sig.

80-talister är per automatik inte konstigare än någon annan generation. De är bara unga. Och är det någonting vi vet med säkerhet är det att ungdom är en ”defekt” som går över med tiden.