»Som chef är jag en drama-queen«

En chefs kanske viktigaste – och svåraste – uppgift är att hantera osäkerhet. Ja, helst ska hon eller han också minska osäkerheten, men många chefer gör faktiskt precis tvärtom. De ökar den.

Likt drakar sprutar de ur sig sin ångest; skrämmer upp medarbetare, kunder och andra, och får till slut alla att tro att det kommer att gå åt helvete.

Jag har en viss förståelse för den typen av chefer, eftersom det bor en latent sådan i mig själv. En »drama-queen«, vars naturliga reaktion är att blåsa upp allt som händer till max och få alla att gå igång. En sådan där egenskap som är toppen när det handlar om något positivt – en vision, en strategi eller en idé – men livsfarlig när det kommer till problem.

Allra helst i dessa tider, då ingen är längre än en knapptryckning bort. Några mejl hit och dit, kanske något telefon­samtal – och osäkerheten sprids likt ett virus i verksamheten. Jag ser det hos mig själv, och jag ser det hos andra med lik­artat temperament. Samma chef som ena dagen kan vara den mest entusiastiska och engagerande, kan nästa vara den största spridaren av oro och misstro.
 
Man får ta det med en nypa salt och inse att alla framsidor också har bak­sidor. Vill man ha emotionella, kom­munikativa chefer, får man vara beredd på att inte enbart goda nyheter sprids.
Därmed inte sagt att alla chefer som ökar osäkerheten är av karaktären drama-queens eller kommunikativa kungar. En del är bara sura och bittra, och verkar se allt negativt som en bekräftelse på deras egen inställning – och därför värt att hålla fram. Eller som vissa som verkar ha genuint svårt för osäkerhet och svarar med att försöka ta kontroll. En osäker situation och vips kommer många chefers främsta snuttefilt, excel-arken, fram.

Men för oss som är lagda mer åt det dramatiska och kommunikativa hållet, hjälper inte siffrorna. Vi behöver diskutera, blöta och stöta alla problem och få respons på våra farhågor. Det är så vi hanterar – men, i värsta fall, också sprider – osäkerhet.

Själv ägnar jag mycket tid åt att fundera över hur jag kan lägga band på mig själv, så att allt inte bara väller ut. Vissa saker är uppenbara, som vikten av återhämtning, sömn och träning; inte så mycket för min egen skull, som för alla andras. Därutöver borde man kunna komma rätt långt med tekniska lösningar, som någon form av pulsmätare, en »arg-mätare«, som kunde utlösa en fotboja vid skrivbordet och dessutom göra att varken mejl eller mobil fungerade. Fast risken är förstås att pulsmätaren också skulle stoppa impulserna att sprida goda nyheter – och det vore ju dumt.

För som alltid handlar det förstås om änglar och demoner; om att hitta sätt att kunna hantera och härbärgera osäkerhet, utan att göra för stort avkall på sin längtan efter kommunikation.