SiS-chefen: ”Det kan vara svårt att orka”

Hbtq-flaggan på hedersplats och värdeorden Respekt, Omtanke och Tydlighet lysande som eldskrift bakom glas och ram, mot en fond av varmaste orange.

Någon har verkligen ansträngt sig för att skapa en välkomnande, rentav mysig atmosfär i receptionen till Statens institutionsstyrelse, SiS.

Men det är knappast de puttrigt hemtrevliga aspekterna som dominerar nyhetsrapporteringen om den enda statliga instans med laglig rätt att utöva våld mot barn och unga, och som tvångsvårdar ungdomar bakom lås och bom för att avbryta kriminalitet, missbruk och annat socialt nedbrytande beteende.

Vid vårt besök på myndighetens toppmoderna, aktivitetsbaserade huvudkontor i Solna har det hårt prövade SiS just utsatts för ännu en sågning.

Denna gång från Riksrevisionen som i en rapport slår fast att det på samtliga granskade SiS-hem förekommer ”olämplig” personal. På vissa hem finns inga behandlingsprogram alls och trots att åtta av tio tvångsvårdade ungdomar har eller misstänks ha adhd, är det bara fyra procent av personalen som är utbildade i att jobba med barn med diagnosen.

Även den fysiska boendemiljön lämnar åtskilligt i övrigt att önska:

”Majoriteten av avdelningarna vi besökt har […] varit slitna och i dåligt skick. På vissa hem är tapeterna nedrivna och väggarna fulla med klotter (till exempel ’FUCK SIS’)”, rapporterar Riksrevisionen med en formulering som nog får en och annan att undra hur dylika miljöer ens förtjänar att kallas ”hem”.

Att det finns två sidor av SiS-storyn står alltså klart – faktum är att det tycks finnas minst tre.

”Jag måste säga att jag är oerhört nöjd”, säger generaldirektören Elisabet Åbjörnsson Hollmark å sin sida apropå regeringens besked tidigare i år om att den statliga barn- och ungdomsvården ”inte hängt med i samhällsutvecklingen” och har sådana brister att den i grunden behöver göras om.

Ett besked som enligt Elisabet Åbjörnsson Hollmark på intet sätt ska tolkas som ett underbetyg för hennes sätt att leda myndigheten.

Snarast som ett efterlängtat svar på vad hon själv länge efterlyst.

Sanningen är att myndigheten i nära samarbete med Socialdepartementet jobbat fram direktiven till den statliga utredning som syftar till att reformera ungdomsvården, säger hon, en välbehövlig anpassning till ett samhälle där brottsligheten kryper neråt i åldrarna och vårdbehoven bland unga ökar.

”Vad jag försökt påtala, och vad jag som myndighetschef inte kan lösa på egen hand, är att vi har för stora barngrupper”, påtalar Elisabet Åbjörnsson Hollmark.

”Grupper av barn med flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som bevittnat eller utövat extremt våld, placerade ihop. Vi måste gå mot mindre barngrupper, tätare bemanning, mer differentierade placeringar. Något som nu ligger i direktiven. Vad jag också har sagt, är att en kvalitativ vård också kommer att kräva att vi bygger nya anläggningar, som ersättning för de många gamla hus vi har i dag.”

Och sågningen från Riksrevisionen?

Mest en förväntad bekräftelse på det förändringsarbete som sedan länge redan är på gång, säger Elisabet Åbjörnsson Hollmark, som kommer till vårt möte efter ett slags morgonsamling där hon via direktsänd video uppmanat myndighetens 4 000 anställda till att bryta med allt vad tystnadskultur heter.

Vilket förresten är ännu en av hennes prioriteringar som gd.

Statens institutionsstyrelse är en ung och vid närmare betraktelse ganska märklig konstruktion som vid bildandet 1993 övertog såväl lokaler som personal från vad som tidigare kallades för uppfostringsanstalter för vanartiga pojkar.

Inrättningar där de intagna skulle hållas kort och lära sig att inrätta sig i systemet.

De 21 ungdoms- och elva vuxenhemmen ligger utspridda som öar över hela Sverige. Till spretigheten hör de tidigvarande institutionernas lokala arbetskulturer som inte sällan gått i arv. Synsätt och metoder som satt sig i väggarna och enligt vittnesmål alltjämt utgör ett problem.

Medan somliga SiS-hem har väl fungerande personalgrupper och god vårdmiljö, präglas andra av raka motsatsen, inklusive övervåld och machobeteende.

Exempel ges i nya boken I statens våld, där författarna Valeria Helander och tidigare SiS-medarbetaren Sabina Björk skildrar hur en tunn 50-kilos tonårsflicka återkommande ”provocerar fram” fysiska ingrepp av upp till fyra män i 90–100-kilosklassen, får tänderna skadade och kroppen översållad med blåmärken vid så kallad nedläggning.

Att ledarskapet för detta mångfasetterade SiS – med ansvar för såväl anorektiskt suicidala tonårsflickor som gängkriminella ynglingar med skyhögt våldskapital samt vuxna missbrukare på gränsen till att knarka ihjäl sig – är förknippat med en mängd så kallade utmaningar var Elisabet Åbjörnsson Hollmark fullt medveten om när hon klev in som generaldirektör 2019.

Ändå blev hon förvånad:

”Ja, jag blev faktiskt förundrad över hur eftersatt hela myndigheten var. Inte bara från tidigare myndighetsledning som inte ordentligt lyft på lock eller vänt på stenar. Intresset från tidigare regeringar hade kanske inte heller funnits tillräckligt”, säger hon under vårt möte i hennes prydligt möblerade tjänsterum på fjärde våningen.

Bland det första hon gjorde som generaldirektör var uppgradera säkerhetsarbetet.

Frapperande nog fanns ingen egentlig trygghets- och säkerhetsavdelning när hon tillträdde, den ytterst ansvariga direktören basade även över it och lokalerna.

Något som tillsammans med mycket annat kom att ändras i en stor omorganisation.

”Men allra mest förvånad blev jag över de boendes oerhört dåliga mående. Jag talar om vuxna missbrukare som är så nere i sitt beroende att de är på gränsen till att dö. Oerhört marginaliserade kvinnor, utsatta på alla möjliga sätt, prostitution, samsjuklighet (flera sjukdomsdiagnoser, reds anm)”, säger hon, och fortsätter:

”Och går vi in på barnen, kan man verkligen få ont i magen. Det handlar om barn som har både två och tre neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, mår otroligt dåligt även fysiskt, har fruktansvärt dåliga tänder. Jag ska vara lite försiktig med siffrorna, men säg att 90 procent av barnen på boendena har någon form av tandproblem. Därför att de är så eftersatta, vuxenvärlden har lämnat dem. En baksida av det svenska samhället som visade sig betydligt större än jag trodde.”

Elisabet Åbjörnsson Hollmark växte upp i Täby.

Pappa heter Rolf Åbjörnsson, känd advokat och under en period även riksdagspolitiker. Mamma Astrid skötte ekonomin på advokatbyrån och var hemma med Elisabet och hennes båda syskon när de var små.

Elisabet Åbjörnsson Hollmark beskriver sig som en typisk ”duktig flicka” som gillade att plugga och hade fina betyg i skolan, samhällsintresserad.

Hon kom visserligen att gå i faderns fotspår genom att utbilda sig till jurist, men lockades varken av advokatyrket eller det som domare eller åklagare.

I stället slog hon in på en måhända mindre glansfull, men väl så utvecklande bana inom kriminalvården.

Det började med ett sommarjobb som vårdare.

”Jag träffade genast väldigt bra människor med goda principer och en inställning till livet som jag kunde dela. Jag har alltid velat göra skillnad, en insats för samhället, även om det kanske inte var så uttalat då i början. Men att jobba inom kriminalvården kändes roligt och viktigt, och jag valde att bli kvar”, säger Elisabet Åbjörnsson Hollmark.

Hon kom att göra en mer än 25-årig chefskarriär inom kriminalvården med uppdrag som frivårdsinspektör, anstalts- och häkteschef, och sedermera även kriminalvårdsdirektör och ställföreträdande gd.

Bland det mest väsentliga för en chef inom såväl kriminalvården som SiS är att aldrig hemfalla åt cynism, säger hon.

Hur klarar man då det?

”Vad det ytterst handlar om, är att i själ och hjärta tro på människors förmåga till förändring. Den tron kan du bara inte överge. Däremot gäller det att inte vara naiv, vilket jag absolut var när jag var yngre.”

Elisabet Åbjörnsson Hollmark beskriver hur hon som ung och ambitiös inom frivården kämpade hårt för att ge en 20-årig heroinmissbrukare en chans i form av så kallad kontraktsvård.

Den unge mannen lovade dyrt och heligt att upphöra med missbruket bara hans fängelsestraff omvandlades till skyddstillsyn och behandling utanför murarna. Ett löfte som omedelbart bröts när förändringen väl kom till stånd – mannen avvek från kontraktsvården redan dag två.

”Jag blev jättearg, och hade ett samtal med honom där jag verkligen sa honom vad jag tyckte. Det gick inte så bra för honom i livet, jag träffade på honom många år efteråt på häktet på Österåker. Men vi försökte åtminstone. I den här typen av verksamhet gäller det vara nöjd med de små framstegen, att aldrig ge upp. Jag har kvar min tro på människan, men också erfarenheter som gör att jag väger in flera aspekter i mina bedömningar än när jag var ung.”

Bristande kompetens hos personal, undermåliga lokaler som sagt, en svår målgrupp och ett uppdrag som är mycket komplext – detta har varit återkommande förklaringar från myndighetsledningen när något gått snett och det stormat kring SiS.

Är det också ett sätt för ledningen att skjuta ifrån sig ansvar?

Elisabet Åbjörnsson Hollmark tycker inte det:

”Jag menar snarare att vi tar stort ansvar, genom att lyfta just de här frågorna. Man kan inte bedriva god verksamhet i lokaler som är väldigt dåliga”, säger hon.

”Nej, vi är inte riktigt i hamn med vårt omfattande förändringsarbete, men på väldigt god väg. Exempelvis med den grundutbildning i ämnen som juridik, konflikthantering och praktiskt behandlingsarbete som under min ledning blivit obligatorisk för alla nya medarbetare. Redan nu, de första månaderna av 2024, ser vi hur drygt 200 personer genomgått den.”

Myndigheten har samtidigt funnits i över 30 år. Varför dröjde det så länge med utbildningskraven?

”Visst har medarbetarna fått introduktion och kompetenshöjande insatser, självklart har det varit så i myndigheten. Men just en gemensam grundutbildning har kanske inte varit så prioriterat för tidigare ledningar. Jag gör en annan bedömning, för mig har det varit så självklart.”

Elisabet Åbjörnsson Hollmark är inne på sitt femte år som gd, möjlighet till treårig förlängning finns när förordnandet går ut i augusti nästa år.

Stormat rejält har det gjort kring verksamheten som kostar skattebetalarna drygt fyra miljarder per år, larmrapporterna och skandalrubrikerna har avlöst varandra.

Vad borde du gjort annorlunda?

”Kanske tog jag för stor ansats i vår verksamhetsplan då i början, men det var så mycket jag ville skulle hända. Jag kunde kanske ha vågat prioritera lite hårdare. Möjligtvis det.”

Hur orkar du?

”Jag vet att det låter klyschigt, men jag brinner verkligen för verksamheten, att få den att fungera. Det ger mig en enorm energi när jag ser hur resultaten börjar ticka in, möter alla dessa engagerade medarbetare som på riktigt gör skillnad ute i verksamheten”.

”Jag fick höra en underbar berättelse så sent som i förra veckan, av en numera tror jag 19-årig man som varit placerad hos oss i flera olika hem. Nu har han landat och förstått att den omfattande kriminalitet han sysslat med tidigare inte är vägen framåt. Fått en praktikplats och slussats ut i samhället. Jag frågade: Berätta, vad behöver vi göra annorlunda? Ingenting, svarade han, fortsätt bara som ni gör. Och det var för mig ett fantastiskt kvitto på att han fått den hjälp och det stöd han behöver för att vända sitt liv. Av fler än oss, förstås. Men vi är ändå en del av det.”