Siri Wikander: Är du trött på hr?

Under sommaren har hr-funktionen debatterats. Inläggen har delvis varit raljerande och aningen svåra att förstå syftet med.

Jag vet inte ens om det är sant att så många är missnöjda med sin hr-avdelning. 

Jag möter emellanåt chefer som är trötta på hr:s krav. Särskilt det här med obligatoriska utbildningar som ”alla” ska göra, tycks uppröra. Eller när hr är fyrkantiga när det gäller lön- och bemanningsfrågor. 

Jag möter också chefer som är nöjda med stödet från hr. Det kan kännas ovant att leda andra människor, förhandla med facket, säga upp någon eller slå ihop verksamheter.

Det är också stora beslut att rekrytera någon och det kan kännas skamfyllt att som ledare få ett dåligt resultat på medarbetarundersökningen. Då är det skönt att ha hr att bolla med. 

Det finns bra och dålig hr. Precis som det finns bra och dåliga ekonomer, tekniker, läkare och säljare.

Hr har ansvar för medarbetarprocesserna, för att säkerställa att man följer alla lagar och förordningar samt för att ta initiativ som förbereder organisationen för framtiden. Det är klart man kommer att vara bättre och sämre i ett så brett uppdrag.

Man har också olika förutsättningar i olika organisationer. 

När hr är dåligt handlar det oftast om att man missar att utgå från användarperspektivet, vilket riskerar att göra processer onödigt komplicerade och svåra att förstå syftet med. 

Personligen tycker jag dock att hr har blivit bättre med åren.

Hr, som under 1900-talet främst var en personaladministrativ avdelning som hanterade löner, är nu allt oftare helt avgörande för att förbereda organisationen på framtiden. Inte minst med den kompetensbrist som alla känner av.

Det verkar dock som just hr väcker ovanligt mycket känslor.

Jag vill inte bidra till polarisering. Däremot blir jag nyfiken på varför.

Det kan finnas flera möjliga förklaringar, tänker jag. Hr:s uppdrag innebär ibland att verkställa impopulära beslut som tagits i företagsledningen. Till exempel beslut om att alla måste jobba från kontoret. 

Hr är också medarbetarnas röst in i ledningen. Det är inte heller populärt alla gånger.

För att klara den höga förändringstakten pågår sedan flera år en maktförskjutning från ledningen till medarbetarna. Det går inte längre att som ledare peka med hela handen och tro att man får gehör. För att behålla talanger och öka engagemanget behövs i dag ett lyhört och kommunikativt ledarskap. Den förändringen kan göra ont. 

Hr är inte heller längre en servicefunktion på samma sätt som tidigare. Huvudansvaret ligger på chefen och medarbetaren. Är man av gamla skolan och van att få full service så kanske det är frustrerande att behöva göra vissa administrativa uppgifter själv. 

Hr kanske också väcker känslor eftersom hr har makten att påverka enskilda individers öde.

Hr kanske till och med väcker obehag. En gång hörde jag en chef säga ”Det känns som om hr ser rakt igenom mig”. Kompetensen att förstå hur människor fungerar kan vara lite skrämmande för någon som är ovan. 

En annan vanlig situation som jag tror många som jobbar med hr är med om är att man uppfattas som moralens väktare i en organisation. Nästan som en ordningspolis. Man kan få höra ”Oj, nu är hr här, nu får jag skärpa mig och tänka på vad jag säger”. Det säger något om hur hr:s uppdrag uppfattas.

Är man riktigt konspiratorisk skulle man kunna undra om hr:s ökade inflytande är hotfullt för de ledare som inte vet hur man engagerar och kommunicerar med medarbetarna.

Kanske utmanar hr rent av självaste makten?

Enligt kommunikationsstrategen Per Schlingmann och professor Kjell A Nordström kommer vi ju att få se fler hr-chefer som vd:ar framöver.

Fler krönikor av Siri Wikander:

-> Förtroendet sjunker – gör någonting!

-> Hur skulle du vilja bli uppsagd?

-> ”Om förändringen misslyckas är det ditt fel”