Nu är jag glad igen

Jag är så otroligt stolt över vår nya sajt och senaste numret av tidningen. Och jag har inte ens vett att skämmas.

Det har varit dagar som jag har varit extremt frustrerad och säkert också rätt gnällig för att saker och ting inte har gått så fort som jag önskat.

Jag utgår från att Johan och Peter som knackat all kod har svurit långa ramsor när jag lämnat deras rum. De har varit extremt pressade och jag vet att de har suttit långt in på nätterna för att fixa alla dessa detaljer.

Men nu ser de ut som nyduschade rosenknoppar. Avslappnade, nyrakade och rosiga i hyn. Borta är de där bistra, grådassiga och skäggiga killarna från förra veckan. Kolla här – visst ser de lyckliga ut? För att inte tala om hur lycklig vår webbreporter Maria är efter relanseringen.

Vi har galet mycket kvar att göra, men även delmål ska firas. Så på fredag då slår vi på stort och firar. Förmodligen med popcorn.

Att vara kreativ är något som ständigt framhålls som nödvändigt av företagsledare. För mig är kreativitet mer än så, det är ett behov lika stort som mat och sex. Och alltså ingenting som kan schemaläggas eller skruvas in i något avancerat exceldokument.  Mitt kreativitetsbehov kan vara ett personligt drag, typ genetiskt, eller så är det en yrkesskada efter många år i mediasvängen. Förmodligen är det en kombination.

På en arbetsplats där tempot är väldigt högt (var är det inte det i dag?) är risken väldigt stor att många goda idéer aldrig förverkligas på grund av slarv eller tidsbrist. För att minimera den risken har man på Aftonbladet tagit det här på allvar och inrättat en ny tjänst för att utveckla – eller avveckla – de interna idéerna. Jobbet som idéchef låter som en (förlåt) god idé.

Nu kan ju inte alla sitta och spruta ur sig idéer hela dagarna, några måste göra jobbet också.
I senaste numret av Chef som kommer ut den här veckan slår vi ett slag för medelmåttorna. Och att det är dags att gulla med dem också. Eftersom det är de som faktiskt ser till att saker och ting rullar på när stjärnorna målar upp tjusiga framtidsplaner, ställer till draman eller går vidare till nya utmaningar.

Det sista har jag själv fått vara med om den senaste veckan, vår fantastiska redaktionschef Unn har bestämt sig för att briljera med sina kunskaper på en ny adress.
Av rent egoistiska skäl blev jag sårad för att hon – trots allt – inte vill jobba med mig längre. Som chef blev jag ändå både glad och smickrad för att jag har medarbetare som både är modiga och attraktiva.

Motsatsen vore faktiskt en riktig mardröm. En personalomsättning som ligger på noll är inte ett bevis på att jag är en god ledare.