Margot Wallström: ”Jag är inte rädd för att ta beslut”

Det är högt i tak hos Margot Wallström. Bokstavligt talat, alltså. På utrikesministerns kontor i Arvfurstens palats tycks rummet vara lika högt som det är brett. Väggarna är täckta av guld.

Det här var prinsessan Sofia Albertinas syrum, berättar utrikesministern när hon tar emot Chef i dörröppningen.

Det är torsdag och hon har nyligen kommit tillbaka från veckans regeringssammanträde. Hon beskriver sin roll i regeringen som ”en sådan där gammal tant som kan säga ’förr i världen gjorde vi minsann så här’.”

Läs också: ”Bedrövligt att inte fler stod upp” – Margot Wallström om Saudikrisen

”Ibland kan man hjälpa till med lite historiskt perspektiv. Men man måste vara i nuet och framtiden”, säger den 62-åriga ministern.

”En dynamik bortom all sans och vett”, säger utrikesminister Margot Wallström om skeendet efter det omstridda beslutet att erkänna staten Palestina. Foto: Karl Nordlund

För den som önskar går det att finna en och annan likhet mellan nyss nämnda prinsessa och Margot Wallström. Sofia Albertina försökte få regenten, hennes bror Gustav III, att avsluta ett krig, hon stred för kvinnors rättigheter – och hon hamnade ofta i konflikter för sina åsikter.

Margot Wallström, en av Sveriges mest internationellt meriterade politiker, med uppdrag inom både EU och FN på sitt cv, har hållit sitt patos väl synligt, ända sedan hon fäste en FNL-nål på sin jacka efter att ha hört Sara Lidman prata om Vietnamkriget på Folkets hus i Skellefteå för ungefär ett halvt sekel sedan.

Margot Wallström brukar, med norrländsk pragmatism, vifta bort påståendet att hon skulle besitta någon sorts mod. Det handlar bara om att göra det som känns rätt.

Hennes avgående kollega i USA, Hillary Clinton, har beskrivit en utrikesministers arbetsfördelning så här: där finns sakerna du ärver, de som händer och de som du vill göra.

Som för vilken chef som helst.

”Och hur skapar man utrymme för det man vill göra, att verkligen få driva frågor så att man inte blir händelsernas fånge? Det är det som är den största risken här, att man bara blir den som ska respondera på inbjudningar och fara på konferenser och prata eller ta hand om krishantering”, säger Margot Wallström, när hon slagit sig ner i en fåtölj i det enorma rummet.

Hur går det till när utrikesministern fattar sina beslut? Margot Wallström i samspråk med reporter Fredrik Emdén. Foto: Karl Nordlund

Margot Wallström började sitt jobb med den sista punkten på Clintons lista: den 30 oktober 2014, fyra veckor efter att hon tillträtt på posten, erkände Sverige staten Palestina. Syftet var att underlätta en fredsuppgörelse genom att göra parterna mindre ojämlika. Hela världen drog efter andan. Omedelbart kallade Israel hem sin ambassadör i Sverige.

Det här hör till en av de jobbigaste händelserna under hennes tid som utrikesminister, säger hon först. Sedan ändrar hon sig. Så jobbigt var det inte, åtminstone inte politiskt. Det var ju det där med att göra rätt.

”Det var en uppgift som behövde lösas och som vi också löste. Vi hade ett kongressbeslut på det. Men det var värre att framställas som att jag var antisemit. Det var en dynamik i det som var helt bortom all sans och vett och som var så oriktigt. Och det här med att försöka rätta till något som är rena lögner och som också upplevdes som hotfullt – det tar mycket på krafterna. Det var bland det jobbigaste”, säger hon i dag, två år senare.

Margot Wallström citerar gärna Alva Myrdal: ”Det är ovärdigt att ge upp.” Foto: Manuel Elias, FN

Men du var medveten om att det skulle möta motstånd?

”Ja, det visste vi ju. Det var vi beredda på. Från början var det ganska hovsamma, förväntade kommentarer, till exempel från Israels håll. Men sedan visade det sig hur det här togs emot, hur viktigt det var. Det kom i rätt tid också, inte minst arabvärlden välkomnade detta.”

Sedan dess har det fortsatt. Margot Wallström har fått kritik från Turkiets regering, av höjdare inom det svenska näringslivet för hennes uttalande om mänskliga rättigheter i Saudiarabien, för hennes uttalanden om Putin.

Och så vidare.

Dessutom har hon hunnit med att bli mutanklagad, med anledning av en lägenhet som hon hyrde av fackförbundet Kommunal (misstankar som hon sedan friades från).

Vore Margot Wallström rädd för kritik har hon definitivt valt fel jobb.

”Man tänker ’varför ska jag utsätta mig för det här?’, jag kunde ju vara med barnbarnen hela tiden. Men det är naturligt. Jag tror att det är bra. Jag tror på tvivlets kraft, det har jag alltid sagt. Det är ju en fantastisk, ansvarsfull och meningsfull uppgift jag har, och så länge jag känner det och att vi ändå gör rätt saker, då kan jag vara kvar. ’Det är ovärdigt att ge upp’, sa alltid Alva Myrdal. Men man kan känna sig frustrerad och ledsen ibland”, säger Margot Wallström.

Vilken chef som helst kan känna igen sig i beslutsfattandets våndor. Allt som ska vägas in, lyssnas till, balanseras och bollas – medarbetare, högre chef, styrelse, kunder, ägare. På så sätt skiljer sig inte utrikesministerns beslutsfattande från den genomsnittliga chefens, även om hon har ännu fler och helt andra intressenter att ta hänsyn till.

Margot Wallström menar att alla hennes beslut processas, oavsett om det handlar om att svara på en fråga i riksdagen eller göra en tweet.

”Det är förberett när vi vill markera. Sedan kan det vara sådant man säger som just då spelas upp av andra krafter, av oppositionen, något som kanske vantolkas av andra som man måste förklara.”

Alla beslut processas. ”Det är förberett när vi vill markera”, säger Margot Wallström. Foto: Kim Haughton, FN

Vad vill du ha med dig när du fattar ett beslut?

”Jag vill gärna prata med mina medarbetare, så att jag verkligen vet alla möjligheter, vad som kan vara farligt och vad som kan vara olämpligt. Då är jag inte rädd för att fatta beslut.”

När har du hela bilden?

”Man ska lyssna mycket. Ibland kan man låta det få växa fram. ’Jag tar inga beslut just nu, jag vill gå och fundera lite, jag vill smälta det här.’ Det är det som är det spännande, här märker man att man gör skillnad, att man påverkar inte bara Sverige utan resten av världen. Det är något gripande i det.”

Samtidigt vet du ju att alla de beslut som du fattar inte kommer att få alla att applådera.

”Nej, så är det ju. Snälla nån! Livet och sådana här uppdrag är för kort för att man ska sitta här och hålla alla nöjda! Jag är här för att driva frågor och förändra. Jag tror att det är särskilt viktigt just nu, jag har märkt det på det som betraktas som kontroversiellt, det gensvar jag får från människor, de tycker att de flesta bara hukar eller backar eller inte vill ta ställning. Och jag tycker inte ens att det är särskilt anmärkningsvärt eller modigt!”

Tvivlets kraft har du ofta återkommit till under din karriär. Hur hanterar man det i en grupp?

”Det måste finnas tillåtelse att ifrågasätta”, säger Margot Wallström och nickar åt sin pressekreterare Pezhman Fivrin, som övervakar samtalet från soffan intill.

En nedrustningskonferens i Washington gav tillfälle till ett möte med Barack Obama. Foto: White House

”Det gör ju Pezhman ibland. ’Jag tycker inte att det här känns bra, det här vill inte jag göra’, säger han. Man får inte uppleva att ’jag får inte ifrågasätta det departementschefen säger’. Det kan vara en utmaning att skapa en sådan atmosfär, för vi har alla olika temperament”, säger Margot Wallström.

Hur har du gjort för att skapa den atmosfären här?

Här bryter pressekreterare Pezhman Fivrin in och berättar om hur hans chef en dag, när arbetet var som mest tungt, sa att ’nu ska vi gå och köpa pizza, och så ska vi åka hem till mig. Och så ska vi prata om det som vi inte behöver hantera här och nu, utan försöka blicka var kan vi vara om några veckor’.

”Det var mentalt viktigt”, säger han.

Med avgående generalsekreteraren i FN, Ban Ki-Moon. Foto: JC McIlwaine, FN

Margot Wallström fyller i:

”Det kan bli för mycket. Man måste ibland bara tänka att världen är en god plats. Just nu är det sorgligt. Det var som Jeanette Winterson skrev: ’Om vi skulle läsa alla tecken i tiden skulle vi dö av hjärtesorg.’ Men det kan man inte göra.”

Vad gör hon för att gjuta hopp i sina medarbetare? Visar att det finns ljuspunkter i allt det mörka?

”Jag fick ju vara med i Colombia, där de skrev under ett fredsavtal. Sedan blev det ett bakslag med folkomröstningen, men ändock. Och där har kvinnorna varit med. Det är just det som gör att det kommer att räta upp sig, att det finns hopp för det fredsavtalet, för det är kvinnor som varit involverade i hela processen. Och jag tänker på alla de som kämpar på. Vi kan vara en viktig aktör.”