”Man får hela tiden utgå från det värsta”

Anton Kjellberg blickar ut genom de tonade fönsterrutorna i fikarummet.

Han pekar på de nybyggda lägenheterna en bit bort, alldeles vid vattnet, och berättar om den ständigt pågående katt och råtta-leken med de kriminella gängen.

”De ligger med kikare och har full koll på oss. Smugglarna ligger ju hela tiden steget före oss. De har all tid i världen att bygga fina gömmor, medan vi har sekunder på oss att bestämma om vi ska kontrollera ett fordon eller inte”, suckar han.

Helsingborgs hamn ligger bara några minuters bilfärd från stadskärnan, men utgör en helt egen värld.

Oändliga rader av rostbruna containrar och höga kranar ramar in området. Färjorna mellan Helsingborg och Helsingör i Danmark går i skytteltrafik, fulla med lastbilar och personbilar på väg in i Sverige. Men även narkotika.

En tidningsartikel tidigare i år kallade Helsingborg för Sveriges ”kokainkust”: Här sker storskalig smuggling via containrar med bananer och annan frukt från Sydamerika, i mängder stora nog att förse hela norra Europa med kokain.

Anton Kjellberg, gruppchef och yttre befäl, lotsar in oss på Tullverkets område med blåljusen påslagna. Här, mitt i hamnområdets hjärta, jobbar han tillsammans med sin tio man stora kontrollgrupp.

Uppdraget är enkelt: Stoppa införseln av narkotika och vapen som göder gängen och orsakar så mycket död och lidande.

I de stora hallarna och garagen kan bussar och bilar skruvas ner till minsta beståndsdel. Smugglarnas uppfinningsrikedom är enorm – lönnfack och gömställen hittas på de mest omöjliga ställen.

Till sin hjälp har tulltjänstemännen avancerad kamerautrustning, provtagningskit och laserverktyg som analyserar i princip vilka ämnen som helst.

Och så den riktiga kronjuvelen: En enorm röntgenmaskin som skannar av hela långtradare.

Vi klättrar in i kontrollrummet och studerar bilderna på en vit lastbil med utländska skyltar: Pall efter pall med isbergssallad. Inget som avviker – inte den här gången.

Dagarna som gruppchef på Tullverket är ombytliga. Just i dag befinner sig Anton Kjellberg i Helsingborg, men han skulle lika gärna kunna bevaka tågen i Malmö, Sturups flygplats eller någon småbåtshamn längs Skånes kust.

Anton och hans chefskolleger agerar på både underrättelser och magkänsla:

”Man kan gå från att fixa med scheman eller tidsrapportera till att sticka ut på en biljakt på fyra sekunder. Det är tvära kast, för man vet aldrig vad som kan hända. Man får hela tiden utgå från det värsta, att allting kan gå helt åt helvete, och planera för det.”

Vilken är din största chefsutmaning?

”Att garantera säkerheten för min grupp. Jag kan fatta beslut som försätter oss i en potentiellt farlig situation. Jag är ansvarig för alla i gruppen, det är mitt ansvar att alla kommer hem till sina familjer. Så enkelt är det.”

De kriminella gängens framfart och den stegrande våldsspiralen i Sverige har inte gått Tullverket obemärkt förbi.

Myndigheten beslagtog rekordmycket narkotika 2023. Den bistra samhällsutvecklingen har gjort arbetet som tulltjänsteman mer utmanande – och farligt.

Medan Anton Kjellberg visar oss runt på tullstationen berättar han om medarbetare som fått motta hotfulla brev till hemmet. Om våldsamma personer, beväpnade med kniv och hammare, som vill hämnas för ett beslag eller en kontroll som de uppfattat som kränkande.

Som tulltjänsteman gäller det att ha en ”av och på-knapp på hjärtat”, konstaterar Anton Kjellberg medan hans kolleger för in en överförfriskad lastbilschaufför i ett vitkaklat undersökningsrum.

”Det är bara att inse att vi inte har kontroll över någonting, men att vi behöver agera ändå. Det är därför vi tar på oss uniformen, det är därför vi är här. Då får man också acceptera att det finns vissa risker. Annars får man nog göra något annat”, konstaterar Anton Kjellberg.

Hur gör du för att orka?

”Det blir en livsstil. Många av oss har firat både jul och midsommar ihop. Gruppen blir som en extra familj, där vi måste kunna lita på varandra. Det är också det jobbigaste med att vara chef här: Jag är liksom chef över mina vänner.”

Hur tacklar du det?

”Framför allt försöker jag vara rättvis. Och konsekvent. Mina medarbetare vet var de har mig. Jag behöver inte peka och bestämma så mycket.”

Anton Kjellberg har jobbat på Tullverket i åtta år. Under förra året beslagtog hans grupp mer narkotika än de tidigare sju åren sammanlagt. Bland annat hittade man en container som innehöll narkotika till ett värde av 500 miljoner kronor.

”Förra året var helt galet. Vår grupp hade otroligt många bra beslag”, säger han.

Framgångsreceptet stavas tur och tillfällighet, men också erfarenhet och yrkesskicklighet.

Och så finns det förstås ytterligare en motiverande faktor: Efter ett riktigt stort beslag måste chefen bjuda på smörgåstårta.

”Ja, det är något slags tradition här på Tullverket. Stora beslag och grov narkotikasmuggling – då blir det smörgåstårta. Problemet är att jag väl borde ha bjudit på tio smörgåstårtor förra året, och det blir alltför dyrt för mig. Så det blev tre. Och en grillfest hemma hos mig”, säger Anton Kjellberg och skrattar.

Vad är mod för dig?

”Att stå upp för vad som är rätt och säga till när någonting är fel. Jag tycker det är viktigt. Chefer måste våga ta obekväma samtal och hantera obekväma situationer, annars kommer vi inte någonstans. Jag hade inte orkat jobba här om jag inte hade känt att jag gjorde någon nytta. Modet handlar om att känna att man vill göra samhället bättre. Att vi inte ska ha det som vi har det nu.”

Finns det något tillfälle när du har känt dig extra modig?

”Ja, det var nog vid något av de här stora containerbeslagen förra året. Då kände jag att det här är farligt på riktigt, att det hade kunnat gå riktigt illa.”

På vilket sätt?

”De som smugglar vet ju var narkotikan finns. Vi vet att de har jättebra koll på oss. De har alla förutsättningar och alla pengar i världen. De behöver inte följa några regler, de kan göra precis vad de känner för. När man står där obeväpnad, med en batong och pepparsprej och vet att tungt kriminella vill komma åt sin narkotika, då känner man väl sig … Jag skulle inte säga modig, utan snarare korkad. Hur jävla dum är jag som gör detta? Vad håller jag på med?”

Anton Kjellbergs mod har inte bara visat sig i arbetet med att stoppa smugglare.

Han och övriga gruppchefer i region Syd upplevde länge att ingen lyssnade på dem och lämnade därför in en skrivelse till högsta ledningen.

Brevet begärdes ut av journalister, spreds i medierna och nådde snart ända upp till regeringen. Klagomålen uppskattades inte av alla, men lär ha bidragit till det nyligen fattade beslutet att beväpna uniformerad personal med tjänstepistoler.

”Vi har tryckt på hur farligt jobbet har blivit och att vi saknar rätt förutsättningar, vilket har varit obekvämt för många. Nu känns det verkligen som att det kommer att bli bättre. Och förhoppningsvis blir vi många fler snart.”

Jobbet är tufft, både fysiskt och mentalt. Men Anton Kjellberg är övertygad om en sak:

”Helt ärligt, jag har världens bästa jobb! Inte minst för att vi är ett så oerhört starkt team. Jag kan inte räkna hur många gånger vi har stått och frusit och kämpat på ihop. När vi sedan lyckas med ett bra beslag är känslan oslagbar. Vi gör det här tillsammans!”

Research: Nelly Franzén