Ledarskap på spåret

Det hela utspelade sig i går. Jag är på väg hem från jobbet. Klockan är strax före 17. Jag räknar ut att jag kommer att vara hemma lagom till Bolibompa. Men när jag kommer till perrongen inser jag snabbt att så är inte fallet. En krockad viadukt omöjliggör normal trafik. Nästa tåg åt mitt håll kommer inte förrän om 20 minuter. Jag bestämmer mig för att bita i det sura äpplet och gå ut för att ta en taxi hem för typ 700 kronor.
När jag ser trafikstockningen på gatan utanför förstår jag att det kommer att kosta en nolla till innan jag är hemma. Minst.
En lastbil har krockat med en viadukt och hela Stockholms innerstad är lamslagen. Det låter otroligt, men är tyvärr sant.

Jag tar mig till slut in på ett tunnelbanetåg. Småbarn gråter, gamla damer svettas och flämtar. Personer runt omkring mig svär för missade middagar, träningar och dagishämtningar.

Tåget kryper fram i snigelfart, men det går i alla fall framåt.  Tills det till slut tar det tvärstopp igen. Vi får information om att vi måste stå stilla och invänta tre tåg innan vi kan fortsätta. Det går 15 minuter, det går 25 minuter. Mina fötter värker. När ytterligare en kvart har passerat och hela tågvagnen är proppfull av ångest, svett och frustration och jag bara väntar på att någon ska få ett klaustrofobiskt sammanbrott, då, just då säger vår tunnelbaneförare de magiska orden: ”Ja, det här var ju mysigt, men nu måste vi tyvärr åka vidare”.

Alla tittar upp med glittrande ögon och vagnen fylls av ett unisont gapflabb. Helt plötsligt är allt det jobbiga som bortblåst.

Vad har den här lilla reseskildringen med ledarskap att göra? Egentligen ingenting alls. Men jag tycker att det är ett strålande exempel på hur man bara genom att släppa lite på den korrekta fasaden, genom att bjussa sig själv och ens närmaste på lite distans – så kan man uppnå gemenskap, framtidshopp och en positiv känsla.

Det vill säga: det smörjmedel vi behöver för att vi ska ta oss framåt.