Karin Zingmark: ”Jag ska i alla fall inte bli interimschef”

Orden är mina, och jag uttalade dem med största övertygelse då för nio år sen, när jag hoppade av livet som anställd. Jag hade jobbat i olika ledarroller under 20 års tid och kände att när jag nu skulle kasta loss och köra eget skulle jag göra det med besked.

Inga mer mötesmaraton, medarbetarsamtal eller budgetrevideringar. Och att hoppa in som interim är helt uteslutet – i sådana fall kan jag ju lika väl vara anställd.

Så kom den där dagen när kunden, som jag jobbat så nära det senaste året, råkade ut för en plötslig och oväntad sjukskrivning.

”Karin, vi behöver en marknads- och försäljningschef i sex månader, kan du ställa upp?”

Att försöka jonglera ett chefsuppdrag på halvtid (för det var den tid jag kunde avvara) är inte att leka med för det går inte att räkna timmar när det handlar om människor.

Men så är det precis just det som jag älskar med ledarskapet, och det som jag insåg att jag hade saknat under mina nio år som min egen. Jag älskar människorna.

Att få ihop ett team bestående av olikheter, att tydliggöra riktning och mål. Att få människor att lära känna varandra lite mer på djupet, så att vi undviker onödiga konflikter och skapar trygghet i teamet. Jösses, vad det är kul!

Jag minns tydligt vårt första ledningsgruppsmöte. Vi satt runt bordet för att gå igenom planen för året och det slog mig direkt, nästan som en smäll.

Att vara en pusselbit i ett lag som både är klokt och snällt, där man skrattar mitt i allt allvar. Och att ha en chef som kombinerar fart med lyhördhet och får alla att sänka axlarna. Den känslan hade jag verkligen saknat som min egen.

Men sedan finns ju förstås det där som gjorde att jag valde att hoppa av livet som anställd och chef. Saker som jag helt enkelt inte saknat, till exempel att vara dubbel- och trippelbokad i möten och samtidigt klaga på att vi har på tok för mycket möten. Att ha tio dialoger på gång i tio olika kanaler samtidigt och spendera massa tid på att leta efter det där dokumentet som finns i teamskanal x – eller var det kanske i mejlen?

Trögheten när man driver förändring och behöver få alla med på tåget. Även de som verkligen inte vill. Och budgetdokument med tusen flikar, hur kul är det egentligen?

Sex månader senare kliver jag nu ut ur den operativa chefsrollen med nya perspektiv och framför allt en förnyad respekt för alla som står mitt i det varje dag.

Att vara chef är inte ett jobb, det är ett kall. Det handlar om att skapa förutsättningar för andra att ta plats – att våga, testa och blomma ut på sitt eget sätt.

Att få det att hända kräver tålamod, nyfikenhet och mod att släppa kontrollen. Men när de där människorna kommer till sin rätt och när samarbetet dem emellan lyfter, det är då man inser varför man tackade ja till rollen som ledare.

Så nej, jag kommer inte att sakna informationskaoset, alla möten och trögheten, men jag kommer att sakna människorna. Som tur är kommer de alltid att finnas kvar hos mig.

-> Hjälper eller stjälper du som ledare?

-> Därför ska du snälltolka mera

-> Våga vägra post-it-lappar i höst!