Janne Andersson och konsten att leva sina värderingar

Svensk herrfotboll genomgår ett generationsskifte av sällan skådat slag. Ut med det gamla, in med det nya. 30-nånting-åriga spelare med namn som Berg och ”Granen” ska ersättas av spelare som heter Kulusevski och Isak. Stabilitet och beprövad erfarenhet ställs mot rå, bländande talang. Men i kritikernas ögon har frågan blivit så mycket större. Nu handlar det inte bara om bollkontroll. Nu ställs svenskhet mot mångfald.

Efter 0-1-matchen mot Frankrike i lördags fick Juventus megatalang Dejan Kulusevski bara 20 minuters speltid medan Sebastian Larsson, mittfältare i ett AIK som kämpar för att hålla sig kvar i Allsvenskan, fick trä på sig kaptensbindeln. Alexander Isak var inte ens uttagen i truppen – på grund av skada – men det blev förstås gatlopp i sociala medier ändå. ”Jag förstår inte hur den äckliga rasisten Janne Andersson får vara tränare för svenska landslaget”, skriver någon. ”Snälla Janne se dem två som svenskar”, vädjar någon annan.

Stämningen blev inte direkt bättre av att en viss Zlatan Ibrahimovic öppnade Twitter-appen och skrev: ”Vilket jävla skämt. Ytterligare ett bevis. Inkompetenta personer på fel positioner som kväver svensk fotboll.”

I söndags placerade sig Janne Andersson därför vid presspodiet för att få tyst på det han själv kallar ”brus efter senaste matchen”, men som på senare år har blivit en återkommande och alltmer besvärande fråga om mångfald i landslaget. Stadig och lugn som en stenstod fick Andersson återigen förklara att han bara försöker ta ut bästa laget, att han inte kan påverka att andra har åsikter om hans jobb. Men det råder ingen tvekan om att han blir frustrerad och ledsen över anklagelserna om att han föredrar spelare med svenskklingande namn.

Janne Andersson brukar beskriva sig som en känslomänniska. Värderingsstyrd. Och i de värderingarna finns inte en gnutta främlingsfientlighet eller mångfaldsmotstånd. Detta försäkrar Janne Andersson gång på gång – på scen, i intervjuer och i böcker (i september släpps Anderssons bok ”Att bygga ett lag”). Chefs cheftest bekräftar bilden. Janne bygger relationer, lyssnar, motiverar. Gillar att bygga vidare på gruppens olikheter.

Resultaten talar för sig själva. SM-guld i Halmstad och Norrköping. Kvartsfinal i VM och EM-slutspel med landslaget.

Å andra sidan kan man titta på det ledarteam Andersson har byggt upp runt omkring sig i landslaget. Bert. Stefan. Peter. Maths. Christoffer. Paul. Roger. Lasse. Tom. Och ett åldrande gäng spelare som hjälpt Janne till framgångarna, men enligt kritikerna mest lever på gamla meriter och hindrar yngre spelare med utländsk bakgrund att slå igenom. Kulusevski kallade beslutet att inte starta honom för en ”chock”. Och bara under de senaste veckorna har de unga talangerna Anel Ahmedhodzic, Dennis Hadzikadunic och Robin Tihi gått ut och meddelat att de valt att spela för Bosniens respektive Finlands landslag istället för det svenska.

”Janne Andersson tar självklart ut de spelare han tycker är bäst men det börjar bli hög tid att han inser att det inte är ett vanligt idrottslag han har. Landets största lag i världens största sport har ett signal- och symbolvärde som inget annat i svensk idrott. (…) Någon gång kanske Janne Andersson också förstår det”, skrev DN-journalisten Johan Esk i en krönika häromdagen.

Ledarskap handlar om att leva som man lär. Att hävda att man har starka värderingar räcker inte långt när verkligheten avspeglar något annat, i alla fall inte i de blixtsnabbt obarmhärtiga sociala medie-domstolarna. Snart kanske det inte heller räcker på fotbollsplanen.

/Calle Fleur, vice vd på Chef