”Jag vill vara med och bygga landet”

Tant Ruts café i Kungälv ligger i gassande sol. Gatan kantas av gamla trähus. Fåglarna kvittrar och uteserveringen fylls på.  

Andreas Flodström, vd på det svenskukrainska it-företaget Beetroot, släntrar in. Hans hornbågade glasögon och vinröda nylonryggsäck får honom att se ut som vilken student som helst. Men det är omöjligt att inte reflektera över den hjärtslitande kontrasten till bilderna på utbrända och bombade husfasader som vi har matats med de senaste månaderna. 

Kungälv må vara hans hemstad men det är i Ukraina som han känner sig hemma.  

Det har gått 59 dagar sedan han tvingades lämna landet, tillsammans med sin ukrainska fru och några medarbetare.  

”Jag har försökt att inte gräva så djupt”, säger han när jag frågar hur han mår.  

”Jag fokuserar på saker och ting som behöver bli gjorda. Och att hålla styrfart. Det är något vi har pratat mycket om internt i bolaget, att det är okej att må på olika sätt och att alla gör efter sin förmåga i stunden.” 

Han känner sig hyperaktiv varannan dag och trött, ledsen och orolig varannan dag.  

De två första veckorna efter krigsutbrottet var så fulla av adrenalin att han knappt sov.  

Då åkte han i skytteltrafik från Moldavien och Rumänien och hämtade flyende medarbetare, framför allt kvinnor med barn som fick lämna kvar sina inkallade makar vid ukrainska gränsen. 

”Än tar vi inga långsiktiga beslut, men det finns en förhoppning om att man ska kunna komma tillbaka senast i sommar. Det var timslånga köer in i Kiev häromdagen trots att Klytjko (borgmästaren) ber att folk inte ska återvända”, säger Andreas Flodström hoppfullt när vi slår oss ner med kaffe och kardemummabulle.  

Han längtar tillbaka. Det går inte en dag utan att han tänker på sitt liv där. På sina medarbetare och sin frus föräldrar som är kvar. Och på det nyrenoverade huset i Kiev. 

Av Beetroots 500 medarbetare har ett hundratal tagit sig ut ur landet. Resterande personal har lyckats sätta sig i relativ säkerhet genom att söka sig västerut och bo på något av företagets kontor i Lviv och Ivano-Frankivsk eller hos släkt och vänner. En medarbetare blev kvar i Mariupol och har verkligen haft det tufft. 

”Hon lyckades till slut ta sig till Georgien så henne hjälper vi mycket nu.” 

Beetroot har folk med psykologutbildning internt, men har även förstärkt med psykologer utifrån för att – ”hur konstigt det än känns” – hitta någon slags vardag i den här verkligheten.  

”Ingen är opåverkad, men det är väldigt olika nivå på traumat”, berättar Andreas Flodström. 

På kvällen den 23 februari fick Andreas Flodström ett kryptiskt meddelande: ”Det kommer nog att regna i Charkiv och blåsa i Odessa. Men där vi är kommer det nog att vara lugnt.” 

Under flera veckor hade han pratat med sina medarbetare om den beredskapsplan som företaget tagit fram. Men det var dubbelt så stort intresse för vilket skidpass man skulle köpa på den förestående konferensresan jämfört med hur man skulle packa sin väska inför ett eventuellt krigsutbrott.  

När han klev upp klockan 04:00 morgonen därpå var kriget över dem. Han konstaterade att mer än hälften av hans anställda var aktiva i chatten samtidigt som de såg president Zelenskyj tala till folket på tv.  

”Jag hade ringt in alla i beredskapsgruppen för ett möte klockan sju. Fem över sju ser jag missilerna träffa flygplatsen i Ivano-Frankivsk. Det fanns inte med i våra krisscenarier. Vår plan var att folk skulle flyttas hit. Det kändes lite så där, men vi bestämde ändå att vi skulle genomföra planen.” 

Beetroots kontor var riggade med övernattningsmöjligheter, kontanter, mat och andra förnödenheter. Men för egen del beslöt Andreas Flodström att ta bilen ut ur landet.  

”Det var ett psykologiskt svårt beslut att fatta, men inte så logiskt svårt. Och smart visade det sig, för samma kväll kunde vi koppla upp oss från Moldavien och vara support för de som var kvar. Men det är klart att det inte var någon skön känsla att lämna landet.”  

Sedan dess har han och hans fru varit på resande fot till de mer eller mindre tillfälliga kombinerade co-living/co-working-kontoren som de satt upp i angränsande länder. En vecka i Moldavien, en vecka i Rumänien, en vecka i Polen, en i Göteborg, en i Stockholm. Förra veckan var de i Bulgarien, där de nu har ett fullskaligt kontor med hälften bulgarer och hälften ukrainare efter ett uppköp. Idag är han här i Kungälv och i morgon åker han till Stockholm. 

Redan ett par dagar efter krigsutbrottet hörde flera medarbetare av sig. De berättade att de var i säkerhet och frågade, till Andreas stora förvåning, om de fick jobba. Beetroot hade gått ut med att de betalade full lön även när folk inte jobbade.  

”Vi meddelade då att vi har hundra procent förståelse för att man inte kan jobba och att vi fortsätter supporta, men om man vill och kan jobba hjälper det företagets möjligheter att på sikt stötta de medarbetare som inte kan jobba.” 

Även den ukrainska regeringen har pratat om vikten av att hålla i gång ekonomin. Det har inte varit några större elavbrott och internet har funkat hela tiden. Man var också snabb med att dra ner internetkablar i skyddsrummen.  

”Så vi har haft folk som delvis jobbat i bunkrarna.” 

När jag pratar med honom en andra gång några veckor senare – efter 79 dagar av krig – är han häpen över hur bra företaget har klarat sig genom den här svåra perioden. 

”Vi tappade produktivitet i mars, var nere på 80 procent av vår tidigare kapacitet. Men redan i april var 97 procent av alla medarbetare tillbaka till 92 procents kapacitet. I maj fanns det fortfarande individer som inte kunde jobba heltid, men nu producerar vi mer än vad vi gjorde den 23 februari.” 

Han drar paralleller mellan landets sätt att hantera kriget och det självledarskap som råder på Beetroot.  

”Vi har en väldigt decentraliserad struktur utifrån en vision och strategier som vi har jobbat fram med varje individ. Varje team tar egna beslut. Det har hjälpt mycket. Dels att folk har den ledande ambitionen, dels att man har i ryggmärgen att på Beetroot är det ingen som säger till vad man ska göra, utan man tar egna initiativ.” 

Samtidigt har han varit tvungen att peka mer med hela handen än han någonsin har gjort tidigare.  

”Jag är inte en ledare som samlar hela teamet och håller tal. Jag har jobbat lite mer i kulisserna men när saker händer fort och du har en krissituation kan du inte jobba dig igenom organisationen bakifrån. Jag har fått acceptera inför mig själv att jag i vissa situationer har varit tvungen att fatta svåra beslut. Men då har det varit viktig att informera om det.” 

Han stryker kinderna med båda händerna och för samman dem under hakan. Erkänner efter en stunds betänketid att krissituationen och kriget också har stimulerat.  

”Om det finns något positivt med det här är det att jag inte har tid att oroa mig. Saker som jag tidigare varit obekväm med i mitt ledarskap känns lättare.” 

När det kommer till att växa utomlands har Beetroot klarat av sin treårsplan på sex till nio månader. Men den organisationsförändring de skulle ha möte om samma dag som kriget bröt ut kom av naturliga skäl av sig.  

”Det har varit svårt att driva igenom stora förändringar när så många ska tycka till och vi har ofta önskat att någon skulle peka med hela handen. Men det blev också en påminnelse om varför just det var så bra, att vi tar egna beslut har onekligen byggt kultur i teamen.” 

Efter att ha varit nästan organisationslös de första månaderna har Andreas Flodström och resten av ledningsstyrkan på Beetroot precis implementerat en decentraliserad struktur som fortfarande är klusterbaserad, men där det finns en ledningsgrupp med ett smalare ansvarsområde än vad som är brukligt, och infört funktioner för hur man skapar tillfälliga strukturer för att lösa tillfälliga projekt. 

”Men”, säger han, och återkommer till självledarskapet, ”som ledare är det tryggt att veta att man har så många tänkande individer som tar beslut. Jag upplever inte att jag har hjälpt mina medarbetare utan att det är kollektivet av medarbetare som hjälper varandra.” 

Beetroot var från början hans exjobb på Chalmers entreprenörsskola. Han var tidigt attraherad av länderna i forna Sovjetunionen, lärde sig ryska och startade under ett studentutbyte i Litauen ett litet ”pre-Beetroot”, där han experimenterade med it-outsourcing. 

”Jag insåg att det kunde funka, men inte där just då. Ukraina var ännu mer lockande”. 

Han körde till Moskva i en gammal skruttig sovjetisk Lada, hämtade kompisen Gustav Henman som pluggade där och drog till Ukraina. De installerade sig i en källarvåning nära tågstationen i Kiev, bodde på två luftmadrasser och levde på Andreas Flodströms studielån. De luffade runt i Ryssland, Belarus, Ukraina och Moldavien men fastnade snabbt för Ukraina. 

”Det var så annorlunda från hemma men ändå så nära. Jag ville gräva ner mig, ta reda på hur mentaliteten funkade mitt i allt det ruffiga och slitna. Det fanns också så mycket som var trasigt i samhället att man direkt började fundera över hur man kunde påverka. Vi ville vara med och bygga upp landet.” 

De tittade på allt ifrån pelletsimport till någon infraröd tandinnovation för tandläkare, men fastnade för it-teknologi – den tredje största ekonomin i Ukraina och en framgångssaga som har växt mellan 20 och 30 procent per år sedan han flyttade till Ukraina 2012. 

”Det fanns redan en ganska bra bas och om man var med och utvecklade techbranschen skulle man ganska fort kunna hjälpa relativt många människor att komma upp i någon slags västerländsk medelklassnivå. Samtidigt påverkade man inte bara ekonomiskt, utan även globalt.” 

Beetroot är ett socialt företag och har ända sedan starten agerat utifrån ett högre syfte om att vara med och bygga upp Ukraina.  

”Jag är absolut inte detaljorienterad som ledare. Jag leder snarare utifrån en större vision och attraherar bra människor som delar den visionen. Den kan anses banal, liksom men… jag tror att det har hjälpt både mig och bolaget att vi har känt att vi har en uppgift här. Att det vi gör också har påverkan i världen betyder mycket, men i nuläget betyder det också att vi kan fortsätta leverera skatt till det ukrainska samhället.”  

Han säger att han ofta får frågan om var hans vilja att göra skillnad kommer ifrån.  

”Jag skulle nästan vilja vända på frågan och säga; vad ska man annars motivera sig med om det inte är för att göra skillnad?” 

Med samma vision för ögonen har Beetroot också tagit på sig att utbilda programmerare.  2014 drog han och medgrundaren Gustav Henman igång Beetroot Academy i Poltava med stöd från Sida och FN. Efter att ha varit utsatt för en rejäl övertalningskampanj av borgmästaren I Mariupol startade de 2017 Beetroot Academy även där och sedemera även Beetroot Hub där de samarbetar både med landets digitaliseringsministerie och borgmästaren för staden Mariupol. 

”Att etablera sig i Mariupol strax efter ryssarnas första invasion av Donbass och Krim-halvön var ett statement”. 

Idag har de utbildat över 3 000 personer i Ukraina, och lika många till över resten av världen. 

Efter att kontoret i Mariupol jämnats med marken har de samlat sina styrkor i cyberspace och utvecklat sitt flyktingprogram. De kan nu, med hjälp av sina onlinebaserade utbildningar, utbilda de fem miljoner ukrainare som tvingats fly till EU. I Sverige har Industrifonden precis gått in med pengar och Andreas Flodström hoppas att de ska utbilda över tusen personer på något år. 

”Det är en bra samhällsekonomisk analys att gå från att kosta pengar som flykting till att bli anställningsbar på ett antal månader.” 

Man kan ana en viss influens hemifrån eftersom hans mamma, som tidigare har varit kvalitetschef på Santa Maria nu arbetar med CSR, medan Andreas Flodströms pappa är lärare på Volvos gymnasium. Men han tror själv att det är hans morfar som har haft störst påverkan på honom.  

”Han jobbade på den där fabriken”, säger han och pekar ut mot en stor byggnad som inrymmer Göteborgs kexfabrik i några månader till innan de flyttar till Lettland.  

Andreas morfar var bland annat utvecklingsansvarig för Ballerina-kexets tillkomst och åkte senare världen runt som kakkonsult.  

”Jag spenderade mycket tid med min morfar. Jag vet inte om det har med socialt företagande att göra men jag tror att jag fick med mig intresset för att jobba i en multikulturell miljö. Redan när jag var sex-sju år ville jag bli egen företagare och entreprenör som han. Då fick jag sitta med när han hade möten på hemmakontoret. Han försökte även lära mig lite bokföring.”  

På hans kontor i Kiev står en gammal lampjordglob där morfadern har markerat alla länder han jobbat i, berättar Andreas Flodström, samtidigt som han ännu en gång snurrar på den skinande ringen på hans ringfinger. 

Kontoret ligger i det nyrenoverade hus som han och nyblivna fru, Julia, flyttade in i efter att de gift sig i januari. Han har precis fått bildbevis på att det fortfarande står kvar och inte är plundrat. Huset ligger på andra sidan floden, bara femton minuter från stadskärnan. I ett kollektiv med bedagade sovjetiska sommarstugor från 60-talet, där grannarna fortfarande har getter och trädgårdarna prunkar.  

”När vi flyttade dit trodde vi inte att vi skulle hamna mitt i en krigszon, men visionen att vi skulle vara med och skapa skillnad har verkligen fallit in. Jag tror att det också är det som håller mig uppe i stället för att grotta ner mig i allt som är hemskt. Det känns som att vi har en viktigare roll än någonsin att fylla.” 

När jag söker Andreas Flodström en tredje gång är han redan på väg tillbaka hem till Ukraina.