Henrik Martin: Vad vi kan lära av elefantskötare

Jag har tröttnat på att vi pratar om polarisering som om det vore vädret – det är ju inte något som bara händer oss.

Det är lätt att skylla på algoritmer, politiker och ”de där andra”, men innerst inne vet vi ju att vi är med och skapar det här?

Att vi också kan göra saker annorlunda. 

När jag var tonåring, för väääldigt länge sedan, fanns det också polarisering: Man var till exempel antingen syntare eller hårdrockare, och det fanns ingenting däremellan (förutom de riktigt konstiga, som lyssnade på klassisk !? musik).

Men när jag tänker tillbaka på det känns det lite gulligt, att vi bråkade om huruvida man bar jeansjacka med tufft tryck eller inte.

Nu bråkar vi inte längre om två musikstilar, nu är det hela regioner, kulturer, politiska system och samhällen som är polariserade.

Vad är det som händer? Och vad kan vi som ledare göra? För att svara på frågan måste vi börja med ett besök hos yrket elefantskötare. 

För några år sedan besökte familjen och jag Kolmården. Det var lågsäsong, så jag passade på att fråga en av elefantskötarna hur man blir just elefantskötare. Det visade sig att det fanns en kurs för det – såklart.

”Men hur fortbildar man sig då?” frågade jag.

Jo, det fanns bland annat ett community på nätet där man kan utvecklas som elefantskötare, men där orkar ingen vara längre.

”Varför inte det?” undrade jag självklart. ”Jo, för att det finns två läger bland elefantskötare: De som hävdar att elefanter mår bäst av att träffa skötare så ofta som möjligt, och de som hävdar att elefanter inte bör träffa skötare nästan alls. Och de bara skäller på varandra.”

Hur är det möjligt? Till och med detta förhållandevis nischade yrke slits itu på grund av polarisering.

Då är det inte konstigt att problemet dyker upp på alla andra nivåer i samhället.

Jag tänker att fenomenet dessutom med all säkerhet får turbo just nu på grund av de ökande inkomstklyftorna, och jag tänker att en orolig omvärld också driver oss mot att hitta enkla och helst svart-vita svar. (Lägg dessutom till våra filterbubblor till ekvationen, så förstår man att polariseringen verkligen går åt fel håll.)

Men vad kan du och jag göra för att minska elefantskötarsyndromet?

Jag tänker att vi alla kan bidra, på vårt plan, och jag tror att det är viktigt.

Utifrån konkreta ledarbeteenden tror jag att det hjälper att:

Vara nyfiken – inte för att vinna, utan för att förstå. När vi lyssnar med syftet att verkligen förstå – snarare än att formulera vårt nästa motargument – öppnar vi upp för nyanser och mänsklighet.

Skapa forum där olika perspektiv får plats – och respekteras. Det räcker inte att bjuda in till dialog, vi behöver skapa miljöer där det faktiskt är tryggt att tycka olika – psykologisk trygghet på riktigt.

Lyfta frågan om polarisering innan den blir ett problem. Polarisering smyger sig ofta in i våra samtal och relationer – våga prata om det!

Visa hur olika perspektiv har lett till bättre beslut. När vi pekar på konkreta exempel där olikheter berikat ett beslut skapar vi en kultur där skillnader ses som en tillgång.

Vilka andra ledarbeteenden som kan minska polariseringen ser du?

När till och med elefantskötarna polariseras, är ingen immun. Men, vi kan välja annorlunda, du och jag.

Allting börjar ju med mig. Och med dig?

-> Konsten att ta ledarskapet i rummet

-> Hur autentisk ska man vara som ledare?

-> Har du koll på ekvationen för tillit?